Sverige-Rumänien

Till Skåneland

Vi är båda lite utav sista minuten människor så att vi fick stressa kvällen innan cyklandet kunde börja var ingen chock. När klockan slog 00.00 hade vi tryckt ner det sista i cykelväskorna och la oss för att sova.

Nästa morgon började vi cykla från Kville, en liten håla utanför Fjällbacka i norra Bohuslän. Vädret hade lovat regn och när vi rullade utan från min (Kajsa) mormors gård låg de grå molnen som ett tjockt täcke på himmeln. Det var inte mycket att göra åt saken. Bara att cykla och hoppas på att regnet skulle utebli på vår första dag.

Efter 1 km gjorde vi vårt första stopp när vi fick syn på några djur som skuttade över en åker. Trots vi sett rådjur under hela vår uppväxt måste vi fortfarande stanna när vi ser ett. Det är sådana vackra varelser och tyvärr för snabba för att man ska hinna knäppa ett kort på dem.

Vi cyklade på snabbt den här dagen. Vi hade redan sett den här biten av Sverige ett offantligt antal gånger tidigare. Vi cyklade inte heller längs med kusten utan inlands mot Uddevalla, vilket innebar att halva vägen gick på gamla E6:an. Vi gjorde bara ett stopp till och det var för att fota en salamander som snällt låg och spelade död när vi kom nära.

I Uddevalla skulle vi få lyxen att sova över hos Martine, det visade sig också att min (Kajsa) pappa gett henne lite pengar till mat. Kvällen spenderades med godmat och massa prat om

Små disigt

Salamandern som snällt låg stilla

resan såklart, om framtiden, och även om Martines volentärarbete på ett barnhem i Ghana. Tiden rusade iväg och kvällen tog slut alldeles förfort.

När vi slo gupp ögonen dagen därpå öste regnet ner. Vi hade klart vår första dag utan regn trots att det hängde i luften hela dagen, så den andra var det kanske inte mer än rätt att det regnade. Vi var positiva när vi steg ut ur lägenheten och gav oss av.

Regnet öste ner och sakta men säkert började vattnet tränga igenom regnkläderna. Det spelar ingen roll om det är bra kläder eller inte om man vistas ute timme efter timme i ösregn. Det gamla uttrycket "Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder" kan slänga sig i väggen, när inte ens nya gortexkängor håller det minsta tätt, då är det dåligt väder. Men trotts ovädret lyckades vi hålla humöret uppe.

Tanken var att vi skulle följa cykelvägen/cykelvänliga vägar som går från Uddevalla till Göteborg.

Cykelvägar är cykelvägar och de har en tendens att försvinna eller rättare sagt ta slut i ingenstans. Efter att följt skyltningen och hamnat på en som försvann gav vi upp den och följde återigen gamla E6:an.

Vi började bli hungriga och att sätta upp stormköket i ösregn var inget vi var sugna på. När en pizzeria dök upp var det ett självklart val att äta där. Vi mumsade på våra pizzor när vi började prata med två medelåldersmän som satt mitt emot oss. De var faccinerade över vår resa, och när Hampus upptäckte att hans mobil gott sönder till följd av regnet, sprang den ena ut i bilen och hämtade en ny åt honom. Vi blev otroligt tacksamma. Det finns vänliga själar även i Sverige.

Resterande timmarna av dagen fortsatte det att regna och självklart blev det även motvind. Slutdestinationen var Härryda men det verkade hopplöst att hinna dit innan solen gått ner. Blöta som vi var ville vi helst slippa sova i tält, därför ringde vi vår vän Martin i Göteborg och självklart fick vi stanna en natt.

Vi hängde alla våra kläder på tork, tog en varm dusch och somnade fort av utmattning.

Tagen precis utanför Uddevalla

Göteborg visade upp sin allt för vanliga grå sida

Trots att Härryda bara igger 25 km från Göteborg var det dagens slutdestination. Där skulle vi stanna hos våra vänner Hanna och Jimmie, dels för att säga hejdå och för att de ska hjälpa oss med lite pappersjobb under resans väg.

När vi var i Landvetter fick vi en vägbeskrivning av ett äldre par. Bara några minuter efter att vi börjat följa den körde de ifatt oss och gav Kajsa ett par vantar, eftersom de tyckte att hon såg ut att frysa om händerna.

Efter att ha stannat en natt i Härryda gav vi oss av mot Åsljunga i norra Skåne, hem till Hampus föräldrar. Dagen började med krångel då batteriluckan till vår gps gått sönder. Efter mycket frustration lyckades vi ändå fixa ihop den med en synål som reservdel. Efter detta gav vi oss av.

Vi skulle inte följa kusten och gamla E6:an utan småvägar inlands istället.

Till en början var landskapet backigt och vägarna kantades utav vår svenska granskog. Detta byttes ut mot ett allt plattare åkerlandskap med enstaka gårdar. Det var väldigt mysigt att cykla på dessa småvägar där nästan ingen trafik syntes till. Enda nackdelen var att navigera. Vi hade ännu inte lyckats lägga in kartor på gps:en och att försöka komma ihåg varje sväng efter att ha tittat på googlemaps var inte så lätt. Det innebar att vi cyklade fel den andra dagen.

Vi missade en sväng och hamnade därför ute vid kusten igen. Vi stod nu inför ett val, vända om och försöka hitta svängen vi missat, eller ta gamla E6:an till Laholm.

Det fick bli gamla E6:an, inte för att vi egentligen ville utanför att vi säkert annars bara skulle cykla fel igen.

Vägen var tråkigare och gick genom Varberg, Falkenberg och Halmstad, och till större delen följde den gamla E6:an den nya. Inte riktigt vad vi hade tänkt oss.

Innan vi kom fram till Åsljunga spenderade vi två nätter i tält. Rädda för att frysa klädde vi på oss rejält med kläder och under nattens gång fick vi klä av oss och öppna sovsäckarna för att inte få värmeslag. Andra natten tog vi mindre kläder men fick ändå kläav oss under natten.

Sista biten till Åsljunga från kusten gick nu på små landsvägar igen. Det var skönt att slippa trafik och faktiskt kunna njuta lite utav naturen. När kvällen kom var vi framme hos Hampus familj.

Tanken var att bara stanna någon dag, men efter strulet med gps:en och mycket annat har vi nu fått stanna i nästan en vecka.

Sjön Fävren

En salamander som vi hittade i vägkanten

Konstnären

Det slutade snart att droppa men de mörka molnen låg kvar och vi tänkte att närsomhelst börjar det regna.

Knappt en mil utanför Åsljunga fick vi syn på ett par märkliga vindsnurror bredvid vägen. Vi stannade till och studerade dessa i några ögonblick när en äldre man klev fram till oss.

Hans namn var Göran och bodde i den nerlagda industirverkstaden vi nu stod framför. Han berättade att vindsnurrorna var en hobby och att vinden alltid har faccinerat honom. Han pekade på en utav vindsnurrorna och sa "Den vindsnurran är inspirerad av Göran Persson. Jag fick syn på tuppen och tänkte att det är Göran Persson, högsta hönset." Längst upp stod en imponerande stor, stolt tupp med en skylt under sig med texten statsminister. Under tuppen fötter snurrade svenska flaggan i vinden.

Han pekade också på en utav hans nya vindsnurror och förklarade att det var hans förslag till ett vackrare vindkraftverk för trädgården, det hela liknade ett träd vars grenar vajjade i vinden.

Vi blev väldigt tagna utav Görans konstverk och blev inbjudna för att se hans hem. Direkt när vi klev innanför dörren blev det svårt att fokusera med blicken. Överallt hängde flygplan från taken och längs med väggarna stod det båtar.

Alla båtar var radiostyrda och alla modeller hade någon slags historisk anknytning. Han hade t.ex en större modell utav den första helikoptern som någonsin byggts, den första svensktillverkade bilen samt den första eldrivna bilen och några utav båtarna var modeller för olika flotter under andra världskriget. Dessa var inte bygda från någon modellsats utan bygda i trä ur hans eget minne eller en bild han sett.

Det var inte bara alla dessa modeller som fick oss att tappa hakan. Han hade byggt upp flera olika kopior på uppfinningar som imponerat på honom. En utav dem var Gallileos första pendel klocka, konstruktionen var den samma men självklart fanns hans egen konstnärliga prägel på det hela.

Göran hade också skapat en kopia av Leonardo Da Vincis berömda fågel i korrekt storlek.

Vi gick tillsammans en liten rundvandring i hans hem samtidigt som han berättade om sina verk. Av någon anledning kom vi in på tv-tittande och han berättade "Tv tittar jag inte på, förutom när det är opera från Milano och då sitter jag i min loge." Mycket riktigt satt han i sin egenbyggda lilla loge. Stor nog för en. Där hade han även byggt in surroundljud och 2 meter ifrån hade han sin platt-tv så att det riktigt kändes som om han var där.

Göran är en utav de mest kreativa, faccinerande människor vi mött och varje gång vi vred på huvudet upptäckte vi något nytt och spännande. I ett hörn stod en gammal träcykel i gammaltappning, en sådan med stort framdäck och litet baktill. Det som skillde hans och den vanliga åt var självklart några små förbättringar Göran kommit på själv. På den gamla cyklen satt tramporna direkt i navet, så när hjulet snurra snurrade även peddalerna, men Göran hade uppfunnit något som gjorde att peddalerna var stilla när man inte trampade. Han hade också lagt till en broms framme vid styret som gick till framdäcket som var lätt att reglera.

Något han själv var väldigt stoltöver var gubben som alltid pekade åt söder. Detta är en kinesisk uppfining från år 200. Det finns ingen idag som vet hur den här gubben sett ut, utan det hela är baserat på berättelser som gått i generationer.

Kineserna fraktade redan på den tiden siden och andra handelsvaror och för att navigera berättas det om en vagn med en gubbe som alltid pekar åt söder. Forskare har kommit fram till att jo det är möjligt att det var så, men Göran har faktiskt byggt en vagn med en gubbe som alltid pekar åt söder helt i trä. Vi fick se hur han ställde in den och vad vi kunde avgöra är det mycket möjligt att gubben som alltid pekar åt söder såg ut så där.

Det finns så mycket nämnvärt om Göran men något som imponerade på oss var hans diskretion. Han har aldrig haft någon utställning av sin konst, han har aldrig sålt ett obejekt för han förstår inte varför. Varför skulle han sälja något han älskar? Han trivs med att leva simpelt och tillbakadraget. Han lever för sin konst och tycker nog mest att det är jobbigt när folk ska tränga sig på. Han berättade att han hamnat i en turistbok en gång fast det hade han själv inte vetat om förrän det en dag stod någon på hans trapp och ville kolla på hans konst. Självklart var han lite stolt över att vara med i boken men att ha en massa folk där i hans eget hem var inget han ville. Så vi såg det som ett stort privilegium att fått komma in och se hans livsverk, och han är med stor sannolikhet en utav Sveriges bästa konstnärer.

'

Efter att vinkat hej då till Göran forsatte vi mot Perstorp. Under några korta stunder trängde solen igenom de mörka molnen och vi tänkte att kanske skulle vi slippa regnet trots allt.

Efter fem vilodagar, lite fler än planerat, hade vi äntligen lyckats lösa våra sista små problem. Vi försökte se fördröjningen som något positivt. Eftersom Kajsa hade haft ont i knäet de sista dagarna vi cyklade hade det nu fått vila ordentligt.

Mörka moln täckte himlen och det föll några droppar på oss då vi cyklade ut ur Åsljunga.

Vi cyklade nästan rakt söderut mot Perstorp.

Göran Perssonen i egen högperson

Leonardo da Vincis Fågel

Den gamla cykeln helt i trä

En utav alla Görans modellfartyg

Tavlan "Transvistit"

Vi passerade så småningom Hörby och lanskapet ändrades drastiskt. Det såg nu ut så som alla ni som bor uppåt i landet tror att hela Skåne ser ut. Åkrar och betesmark bredde ut sig till horisonten. De enda träd som fanns stod i tunna rader runt gårdarna och ute på fälten reste sig vindkraftverk.

Vi fortsatte genom det här landskapet och de mörka molnen var nu nästan helt borta och solen tittade fram under allt längre stunder. Allt var frid och fröjd tills vi skulle hitta någonstans att sätta upp tältet.

Som ni förstår så gick det helt enkelt inte att hitta någon liten skogsdunge som inte låg intill någons husknut. Så när vi hittade en som låg hela hundra meter ifrån närmsta hus tänkte vi att det nog inte blir bättre än så. Men eftersom den ändå låg så pass nära en gård gick vi och knackade på och frågade om det var okej att vi tältade där. Vi fick ett kort svar att det var inga problem alls.

När vi fått upp tältet kom bonden Rolf som vi bett om lov hos ut och pratade med oss. Först trodde han att vi skämtade när vi sa att vi skulle till Kina. Vi hade en trevlig liten pratstund och innan han gick in till sig sa han att han och frun gärna bjöd oss på frukost nästa morgon. Något som vi såklart tackade ja till.

Vi fick oss en lyx-frukost med hembakatbröd, ägg från hönsen på gården och kaffe. Vi satt alla fyra i köket länge och pratade. De hade mycket frågor kring resan och det var verkligen kul att möta ett par som var så positiva till det hela. Vi pratade mycket om deras tillvaro på gården också.

Victoria födde upp hundar och hade för 10 dagar sedan fått en kull med små söta hundvalpar, som låg där i en korg i köket och sov.

De hade otroligt mycket djur på gården, det var hundarna som var omkring tio stycken. De hade helt förtjusande innekatter med silkeslen päls (minns tyvärr inte rasen), och självklart skuttade det omkring små bonnkatter på utsidan. De hade kor och höns också. Var av tuppen var det ståtligaste vi sett, en riktigt påsktupp.

Vi vinkade hej då till Rolf och Victoria, lite chokade över vilka generösa och vänliga människor de var. Inte riktigt de vi hade trott om svenskafolket. Känns elakt att säga, men vi lever i ett väldigt segrigerat land och vi har bara hört av andra cyklister att de aldrig blivit erbjudna så mycket som vi. Detta är en positiv sak, Sverige är alltså inte lika tråkigt som vi föst trott utan det finns guldkorn här också!

Vi cyklade de sista milen ner till Ystad i solskenet och pratade om vad många snälla människor vi mött i Sverige. Väl i Ystad väntade vi i väldigt många timmar på att nattfärjan till Polen skulle gå. Till slut överick dag till kväll och vi cyklade på båten och vinkade hej då till Sverige.

Vi cyklade genom bokskogar med vitsippor på marken, passerade några sjöar och en del åkrar på vägen till Perstorp och de småvägar som vi sedan följde till Höör.

Väl i Höör cyklade vi på väg 13 som vi skulle följa ända ner till Ystad.

Vi hade precis svängt in på den när vi kände några regndroppar träffa ansiktet. De blev snabbt fler och vi stannat och tog på oss regnkläderna. Lagom till vi fått på oss allt slutade det nästan att regna helt. Vi cyklade några minuter utan att det kom något mer regn så vi stannade för att ta av oss regnkläderna igen. Då började det såklart regna igen. Så höll det på i ungefär en halvtimme innan vi lyckades få av oss dem utan att det började regna igen. Riktigt april väder.

Molnen sprackupp över Skåne

De platta landskapet

Påsktuppen

Victoria och Rolf våra frukostvärdar

Polen

Vi tog nattfärjan från Ystad till Swinjoutsie, med tanken att sova på båten. Boka någon hytt behövde vi inte för det är bara att sova på golvet. Det har vi gjort förr på andra båtar, men av någon anledning fick man inte sova på golvet på denna. Det fanns inte heller någon bekväm plats att sitta på. Utan vi hänvisades till en matsals liknande lokal med två stora tv:s som bara visade amerikanska filmer med polsk dubbning. Stolarna var iprincip helt omöjliga att sova på eftersom de var så obekväma.

Efter en nästan helt sömnlös natt lämnade vi äntligen färjan. Vi cyklade bara några kilometer ifrån hamnen innan vi svängde in i skogen och slog upp tältet. Vi somnade direkt. Efter att ha sovit i kanske sex timmar åt vi lite frukost och begav oss vidare.

Vi följde en trafikerad väg några mil som gick genom de bokskogstäckta kullarna. Bokskogen övergick sakta till ett plattare åkerlandskap och när vi lämnade den stora vägen vid den lilla mysiga staden Wolin kändes bokskogarna långt borta. Här bredde åkrarna ut sig till horisonten och precis som i Skåne stod det vindkraftverk på den stora slätten.

Lagom till all skog var borta var det såklart dags att hitta tältplats. Vi hade tur, bara någon minut efter att vi börjat leta kunde vi följa ett traktorspår genom en träd all´e mellan två åkrar till en bra plats där tre åkrar möttes. Långt från den riktiga vägen.

De kommande dagarna begav vi oss söderut på små vägar. Små vägar bjuder oftast på mycket mer livfullt landskap och självklart mindre trafik, vilket alltid är uppskattat. Även fast polacker är otroligt duktiga på att visa hänsyn är det alltid skönt att slippa ljudet från bilarna.

De svänger ut ordentligt när de passerar och väntar ofta med att köra om tills det inte är någon mötande trafik.

Polens landsvägar kantades inte bara utav bokskogar och åkrar utan även av små byar med jämna mellan rum. Dessa små idyller kunde imponera och få en att fundera på polens klass skillnader.

Husen i de rika områderna såg precis ut som om de var hämtade ur en Holywoodblaska. De var stora pampiga tegel eller betongbyggnader, nyamålade och gav en känsla av att det alltid vara nyrenoverat. Tegeltaken glänste i solen och i carporten stod minst två nya blänkande bilar. I trädgården gick det en äldre man och trimmade gräset intill perfektion, och vägarna genom byn var av perfekt, med slät asfallt.

Några kilometer bort kunde vi hitta små ruckel till hus där takpannorna låg skeva, trädgårdarna var små och där gick ofta en skällande hund instängd. Eller också användes trädgården som hönsgård. Vägarna vi cyklade på igenom dessa byar var hemska, de bestod mer av lappningar än slät asfalt. Det blev lika skumpigt som på en grusväg.

Något alla byar och städer hade gemensamt var kärleken till gud. Efter att ha vuxit upp i Sverige där du endast kan se kristendomen i kyrkan var Polens katolska sida något nytt. Det första du möts av i var by är ett väldigt dekorativt kors minst två meter högt. Det bar blommor, en vacker Jesus gestallt och på marken står det tända ljus. Första korset vi såg hade så mycket blommor att det mer liknade en midsommarstång än någon hyllning till Jesus.

Det fanns också en pampig kyrka på varje ställe vi passerade, och alla verkade vara i bruk. Utanför hängde bilder på Påven och inne hade de Påvens ansikte på alltaret. "Du skall bara tillbe en Gud." Det är vad vår kristna Gud vill, men katolikerna verkade tycka det var okej att tillbe några helgon också och Påven såklart.

Människorna som vi mötte i Polen kollade alla väldigt nyfiket och intresserat på oss. Många hälsade men överlag så var det som hemma i Sverige, titta nyfiket men prata inte. Självklart mötte vi en hel del personer som kom fram och pratade, men tyvärr var det ingen som kunde engelska.

Några kunde lite tyska och Hampus fick för första gången nytta av det han lärt sig i skolan. Själv fick jag oftast bara stå och se dum ut när jag inte kunde förstå ett enda ord av vad som sades. Men de bristande språkkunskaperna gjorde inte så att folk var mindra hjälpsamma.

När Hampus var inne och handlade mat och jag stod utanför kom en kvinna till mig som arbetade i grannbutiken. Vi kunde inte kommunicera på något språk, men helt plötsligt kom hon ut med en stol så att jag slapp stå upp. Hon log och höll upp kaffe och ja nickade febrilt en kopp kaffe hade jag inte druckit sen påskafton. När Hampus kom ut hämtade hon snabbt en stol till och gav även honom en kopp. Han tittade på mig och undra om hon kunde engelska, jag skaka på huvudet och berättade det hela.

Vi mötte även en man när vi stod i en större stad och letade matbutik. Jag hade i smyg pekat på han när han stod på andra sidan övergångstället och sagt "Ser inte han ut som Super Mario?" Det gjorde han med sin mustach, röda hängslebyxor och den blåa tröjan under, det enda som fattades var hatten. Han gick raka vägen fram till oss och bröjade prata polska. Vi förklarade att vi inte förstod men att vi kunde engelska och Hampus lite tyska. Det hela sluta med att vi fick en väg beskrivning på polska, engelska och tyska.

Det skulle tänkas att det var svårt att hänga med i språkbyterna men med finger pekningar och kroppspråk lyckades vi förstå.

Han kunde ändå så mycket engelska och tyska att vi kunde småprata med honom i några minuter innan båda partnerna tyckte det blev för ansträngande och gav upp.

Vår första tältplats i Polen

Den gula rapsen bredde på många platser ut sig till horisonten

En av de många små byar som vi cyklade igenom

En typisk Polsk by där de flesta hus igger utmed huvudgatan och såklart den obligatoriska kyrkan i mitten

Solen tittar fram mellan molnen

I början av vår Polen vistelse kändes det som om sommaren redan kommit. Det var strålande solsken 20 grader varmt och träden hade redan slagit ut. Vi kände doften av nyklippt gräs i varje by vi passerade och vi kunde se raps plantagens gula blommor vajja i vinden. Det var helt klart shorts som skulle på.

De var under de första dagarna vi myntade uttryckt "Det regnar bara på nätterna i Polen." För det var precis vad det gjorde. Solen sken och inte ett moln i horisonten, men varje kväll kom molnen flygandes med regn och varje morgon var de borta igen, och lämnade oss med en strålande dag.

Eftersom vi nu uttalat orden om att det bara regnar i Polen under nattetid var vädret tvugnet att bevisa motsattsen. Det började med några skurar, som vi lätt undvek genom att ta skydd under ett träd i vägkanten. Men när kvällen närmade sig övergick det till ett skyfall. Snabbt slängde vi upp tältet och hoppade in. Det är inte det att vi är rädd för att bli blöta utan det är tanken på dagen efter som är jobbig. När det inte finns ett torrt ombyte. Att ta på sig blöta kläder när du precis har vaknat och är alldeles varm och go efter en natt i sovsäcken, lockar inte alls. Därför försöker vi undvika att bli genomblöta till så stor del som möjligt.

Regnet fortsatte dagen efter och det gav oss en väldigt sen start på dagen. Det fortsatte att regna till och från den här dagen också, och vi spenderade många timmar i olika busskurer för att undvika det.

Regnet skulle avta och åter igen skulle vi få smaka på sommarvärmen.

Det var nu dags för en genväg. Alla vet att genvägar är senvägar, och det finns alltid en spänning när du svänger in på en pytteliten grusväg. Oftast har det visat sig att det är de intressantaste och mest givande vägarna, och denna gång var inte annorlunda, men om det egentligen är en bra genväg vet vi inte. Det är kortare men det går otroligt sakta. Men eftersom en av vägarna vi skulle ha följt inte verkade att existera var det kanske inte ens kortare denna gång. Vi valde helt enkelt att fortsätta på vår traktorväg och ta en lite längre väg istället.

Vägen vi cykla på såg mer ut som ett gammal traktorspår och det var svårmanövrerat mellan vattenpölarna. Det gick inte fort men det var helt klart värt det, skogen blev djupare och fick mer liv i sig.

Storkar såg vi många av

En av många sönderlappade vägar

Trakorsåret vi följde

Bara efter en kvart fick vi syn på ett rådjur som stod i vägkanten, och det blev ett av många. Solens strålar föll genom skogen och fick varje vattenpöl att gnistra av skönhet. Runt oss kunde vi höra fågelsång och emellanåt hackspättar som gav upphov till små knallar i den annars harmonifyllda dagen.

Genvägen

Vi hade bestämt oss för att cykla till Tjeckien, något som tidigare inte funnits med i vår resplan. Det enda skälet vi valt att ta den vägen var de berg som ligger i norra delen av Tjeckien.

Vi båda har sedan tidigare en förkärlek till berg och den miljö det ger. Utsikten när du står på toppen eller grönskan i dess dalar, och det var något vi saknade i det platta Polen.

Med humöret på topp bestämde vi en väg som på gps:en framstod som en lite större väg, men fortfarnade tillräckligt liten för att inte vara alltför trafikerad. Visst hade vi rätt om trafiken men underlaget var otroligt märkligt. Mellan varje by hade de lagt kullersten istället för asfalt och inne i byarnas centrum var det asfalterat. Det hela kändes konstigt och bakvänt men vi fick snällt skumpa kilometer efter kilomter på dessa vägar, och svära lite för oss själva. Det blev i alla fall väldigt minnesrikt.

När vi närmade oss gränsen till Tjeckien blev vägen mer kuperad. Istället för att se backarna som något ansträngande och negativt tittade vi nu på dem med förväntan. För efter varje kulle verkade backarna växa. Skogen runt oss såg mer vildvuxen ut, jämfört med den odlade skogen där träden stod på rad som vi sett tidigare. Byarna ändrade form och alla husen låg nu inte på en rad som tidigare utan mer ut spritt så att de hade den bästa utsikten. Flera gånger suckade vi och avundades husens placeringar.

Vår sista heldag i Polen var den varmaste hittills med hela tjugiofem grader, vilket gjorde backarna extra ansträngande. Tdigit på kvällen cyklade vi utmattade ut ur en liten by för att hitta en tältplats var det lättare sagt än gjort. Vi cyklade i en uppförsbacke som aldrig tycktes ta slut och som kantades med hus och åkrar. När vi äntligen kom till toppen bredde ett litet skogsparti ut sig och vi tog våran chans att stanna för dagen.

Morgonen efter började med en liten nedförsbacke, och efter den kom det en jättelång uppförsbacke igen. Väl på toppen var utsikten fantastisk och vi kunde njuta av en flera kilometer lång nerförsbacke till staden Jelenia Gora. Därifrån fortsatte vi längsmed de berg som ligger på gränsen mellan Polen och Tjeckien. Tills vi kom till den serpentin väg som skulle ta oss över dem.

Efter att ha cyklat uppför tills det värkte i rumpan dök äntligen den sista lilla avfart upp som vi skulle in på för att komma till grannlandet. Nu var det nära tänkte vi. Gps:en visade att vi var på över sjuhundra meters höjd och vi tänkte att det mesta uppförscyklandet måste vara avklarat nu. Men som alltid vare sig om det är på cykel eller tillfots i berg så är man inte i närheten av toppen då man börjar tro det. Vägen som vi svängde in på fortsatte att stadigt ringla sig uppåt och bjöd stundtals på en fantastisk utsikt. Nästan direkt efter att vi börjat prata om att sätta upp tältet för att cykla resten av evighetsbacken i morgon kunde vi se ett litet hus uppe på back-krönet. Vi fortsatte dit med nyfunna krafter och en skylt i vägkanten bekräftade det som vi misstänkt. Vi cyklade förbi den och befann oss Tjeckien.

En byggnad vi gärna hade gjort om till bostad

Kullerstensvägen mitt ute i ingenstans

Tältplats för natten

Polen visade upp ett vackrare landskap

Utsikten en tidig morgon

En fjäril vi hittade i vägkanten

Nästan framme vid den Tjeckiska gränsen

Lämna gärn en kommentar!

Tjeckien

Med bakre däcket i Polen och främre däcket i Tjeckien stod vi nu och pustade ut på toppen av bergspasset. Leendet spreds över våra ansikten när vi tittade upp mot bergen som låg bredvid oss. Där fanns skidbackar. Drömmande for tankarna tillbaka till snowboarden, pudernsnön och kylan. Efter att spenderat ett och halvt år i Svenska fjällen har man blivit bortskämd med dess härligheter. Vi skakade av oss vinterkänslorna och riktade blicken mot vägen som slingrade sig ner för berget.

Efter att ha cyklat uppför i många timmar borde vi egentligen bara låtit cykeln göra jobbet och rullat ner. Detta kunde vi inte bara med. Utsikten var så slående att bromsen låg i konstant, vi ville inte missa en enda sekund av detta.

Längs med vägen ringlade en fors som brusade i våra öron, när det strömmande vattnet vidrörde stenarna som kom i dess väg. Bergen växte sig allt högre på vadera sida om oss ju längre ner i dalen vi kom, och på deras sluttningar växte granskog.

Med doft av barr och forsens härliga brus stannade vi för att äta kvällsmat.

Forsen som slingrade sig längs med vägen

Vi sa inte mycket under måltiden. Det behövdes inte båda hade fullt upp med att ta in omgivningen. I all denna underbara miljö fanns det dock ett orosmoment, vädret. Himlen var täck av ett grått tjockt täcke som såg ut att kunna avge en större skur. Vi sa inget om detta heller eftersom vädret känner på sig när man talar om det, och måste då göra det värsta möjliga det kan komma på, vilket vanligt vis innebär regn. Vi vågade aldrig säga att det faktiskt hade varit uppehåll under hela dagen förrän vi tryggt satt i vårt tält.

Tältet hade vi slagit upp mellan två städer bakom några träd. Dumma som vi var hade vi inte slagit upp det tidigare där det funnits oändligt med perfekta tältplatser, utan väntat in i sista sekund som vanligt.

De två kommande dagarna hade vi bestämt oss för att ta en pause, en dusch, se över cyklarna, tvätta kläderna och äta kylprodukter. Staden vilket fick äran att vara vår värd blev Trutnov.

När vi begav oss lämnade vi Trutnov fort. Inte för att det varit en otrevlig vistelse utan för att upptäckta landsbygden. Vilket vi gjorde rätt i då den visade sig vara slående.

Vägarna gick upp och ner i bergen. De kantades ena stunden utav träd som stod i full blomm och gav oss ett grönt tak där solens strålar ansträngt trängde igenom. Andra stunder bredde rapsens gula blommor ut sig och omgav oss med dess otroliga doft. När vi nått toppen på en utav kullarna vi sakta fått kämpa oss uppför var utsikten enastående. Tänk på en landskapsmålning där ett grönt berg täcker horisonten, och framför dessa ligger de gula och gröna fälten som ett lapptäcke. Du ser några äppleträd där de rosa blommorna är helt utslagna och i denna grönskande bild förundras du över hur många nyanser av grönt det egentligen finns. Det var precis det här Tjeckien visade oss. Tagna utav naturens skönhet runt oss cyklande vi tysta på slingrande serpentinvägar som ledde oss genom fågelkvitter och vyer.

I Polen hade vi haft lite otur med språket, men det verkade bättre här i Tjeckien. Den yngre generationen talade väldigt bra engelska och hos den äldre generationer var kunskaperna varierande. Vi fick i alla fall kontakt med en kille vid namn Jakub Blinka över warmshowers (en hemsida för cyklister som behöver en dusch eller tak över huvudet) och med mycket kort varsel erbjöd han oss en natt i sina föräldras hem, då han själv studerde i Prag. Det känns alltid lite speciellt att sova hos någon man aldrig träffat tidigare, och den största rädslan är alltid om man kommer ha något att prata om.

De människor vi nu träffade när vi stod utanför deras ytterdörr gjorde så att vi kände oss mer än välkomna. Med ett leende och nära till skratt tog de oss in och bjöd på en kväll med trevliga samtal. Martina och Alex berättade att de var nyinflyttade och att det tidigare bott hela sina liv i Prag. De hade flyttat in ett hundra år gammalt Wärdshus med tillhörande stall.

Det var ett papmigt vitt stenhus som stod ståtligt på toppen av en kulle. De sa att detta var deras renoveringsprojekt och att det såg stor potential i huset, vilket vi också såg. Det behövde lite ompyssling men Martina och Alex verkade vara rätt människor för projektet.

Innan vi sa hej då till våra nyfunna vänner blev vi bjudna på en riktigt brak frukost med allt man kan önska sig på bordet, inklusive Martinas hemgjorda ost som var svår att få nog av.

Torget i Trutnov

En vanlig syn i Tjeckien

Äppleträd

Alex & Martina med deras hus i bakgrunden

Det var svårt att inte förälska sig i landet

Efter några dagar med asfalt var det åter dags för en av våra genvägar.

Istället för att cykla ner i dalgången kunde vi följa en mindre väg längs med bergets rygg. Det hela lät perfekt och vi svängde av. Att vägen någonsin hade varit asfalterarad var svårt att tro, då den endast visade upp enstaka fläckar av detta matrial. Vi skumpade alltså åter igen på en grusväg som förlänge sedan glömts bort.

Det dåliga underlaget gjorde oss inget utan vi skrattade och sa "Våra genvägar blir bara sämre och sämre" vi visste inte då hur rätt vi skulle ha.

Vi skulle överge vägen med fläckar av asfalt för att ta en till mindre väg. En som vi antog skulle se likadan ut, men där tog vi fel. Det visade sig vara ett lerigt traktorspår, och med endast sandaler på fötterna fick vi om vart annat putta cyklarna över sly som sågats ner och lagts över vägbanan. Det blev några små vurpor innan vägen helt plötsligt gick igenom ett inhägnat grustag. Några svordommar flög ur munnen när vi förbryllat tittade oss omkring efter en alternativ väg. Att putta cykeln uppför det dåliga traktorspåret var det sista vi ville.

Vi valde till sist en väg vilken såg ut att gå i rätt riktning, den visade sig också att göra detta.

Nu stod vi på rätt sida av grustaget och vår lilla genväg verkade fortfarande som den bästa iden någonsin, så där händelserik skulle aldrig en asfalterad landsväg vara. Detta påstående skulle vi också få äta upp.

När vi bara kommit några hundra meter från grustaget dök en fasan upp i vägkanten. Den spatserade fram över vägen och visade upp sin fulla skönhet. Allt detta för att avleda oss från boet den gömt i det höga gräset. Vi kunde höra de små fågelungarna tjuta och se ett huvudet på en hona sticka upp för att kolla om hanen lyckats avleda oss.

Snirklande serpentinvägar ledde oss allt längre sydost ut mot Slovakiens gräns. Cyklandet tog längre tid än vanligt vilket kunde förklaras utav all den tid vi spenderade med att fotografera omgivningen. När solen skiner och knappt ett moln syns på den klarblå himlen är det svårt att låta bli att utnyttja de klara färgerna som framträder.

Det var också tur för vädret skulle slå om igen. Efter ett par härliga dagar med tjugofem grader drog regnmoln in över horisonten. Några regndroppar föll men dessa lyckades vi parera. Det värsta var att tempraturen sjönk ner till åtta grader. Det blev en mindre chock för kroppen och underställen fick återigen åka på när det var dags att sova.

Vinden tilltog och gav oss ett mindre helvete. Flera gånger slet den tag i oss och puttade ut oss i vägkanten. Under det kommande dagarna skulle vi bli experter på att parera upp vinden, det kändes ändå lyckosamt att vi inte fått vinden rakt i ansiktet.

Det fanns även vackra delar av vindens framfärd, den fick gräset att dansa på åkrarna. När vinden rörde sig genom fältet skimrade det till som ett fiskstim som flyr undan sin jägare.

Regnet skingrade sig lagom tills det att vi passerade gränsen till Slovakien men vinden skulle vi få dras med ett tag till.

En bild från vår första genväg

Vägen var markerad som asvaltsväg på vår GPS

Vägkanten var i fullblomm

Utsikt över kullarna

Solen gick ner över oss

Vi avslutar med en film som en summering av våran vistelse i Tjeckien

Slovakien

Med vinden i ryggen, vilket var en ovanlig företeelse kom vi in på Slovakisk mark. Där skämtade vi om att vägen antagligen skulle göra en U-sväng, så att det i vanlig ordning skulle ge oss motvind. Det blev ingen U-sväng. Istället valde vägen att svänga nittio grader och vi for ut i diket. Att parera upp vinden krävde kraft och det tog en stund innan vi hittade balansen igen.

Slovakien gav oss samma känsla som Tjeckien. Bokskogen växte vildvuxet längs kullarnas rygg och solen fick återigen svårt att ta sig igenom det gröna bladverket. Syrsorna låg gömda i det höga gräset, och framkallade en gnisslande melodi när vi passerade.

Den stora skillnaden kom när skylten i vägkanten visade serpentinväg, vilket i grannlandet varit lättcyklade vägar med en knappt märkbar lutning. Här fanns kanske en eller två svängar på hela sträckan, och branten kändes som en vägg där vi stod vid botten av den.

http://emlektura.hu/

Sista morgonen innan kullarna försvann bakom oss

Slovakien plattades ut

Tanken hade från början varit att följa bergskedjan i norra Slovakien för att snedda igenom Ungern och fortsätta följa bergen ner igenom Rumänien. En fin plan som vi tyvärr inte kunde genomföra. Vi var tvungna att besöka en Svensk ambassad för att kunna rösta i EU-valet. Efter att tittat på kartan bestämde vi oss för ambassaden i Budapest.

Det blev lite av en besvikelse att missa alla bergen och bege oss ut på slätten istället. Men det finns fler berg i de länder vi ska igenom senare.

Hampus kom en dag att beskriva omgivningen som den Central Europeiska Slätten. Detta påstående skulle kännas väldigt passande för var vi nu befann oss. I norr fann vi en bergskedja, i söder, väst och i öst, men södra Slovakien och större del av Ungern kom att förbli platt. Kullarna byttes under dagen ut till långa fält med raps, havre och himmeln skulle återigen smälta samman med marken i horisonten. Byarna dök upp allt tätare och tältplatser blev allt mer sällsynt.

Det var i en utav byarna vi skulle möta Thomas. En långhårig, skäggig man som vi för första gången såg när han kom cyklande i motsatt riktning på en liggcykel och gjorde peace-tecknet mot oss. Glatt vinkade vi tillbaka och tänkte att han måste ändå vara en långfärdscyklist.

Efter kanske en femton minuter hör vi en röst bakom oss säga " Do you have five minutes?" och självklart hade vi det. Det blev de vanliga frågorna var kommer ni ifrån, vart ska ni och så vidare. Det visade sig också vara alldeles riktigt att han höll på med långfärdscykling. Thomas senaste tur hade gått till Paris och hem igen. På vägen hade han passerat Chamonix där han bestigit Mount Blanc. Han hade även tidigare gjort två turer i Europa, ni kan kolla på hans hemsida;

Den lilla pratstunden slutade i en förfrågan om vi inte skulle stanna en natt hos honom. Klart vi tackade ja, att säga nej till en sådan förfrågan är det dummaste vi kan göra. Att möta lokalbefolkning är oftast det mest lärorika man kan göra, och denna gång slog det inte fel.

Vi har sedan länge vetat att delar av Slovakien tillhört Ungern. Av tidigare erfarenheter har vi förstått att Ungrare fortfarande anser det vara Ungerskt, men detta var något nytt. Thomas berättade att ungefär nittio procent utav befolkningen i denna delen av landet ansåg sig själva som Ungerska. Byn hade två namn ett Slovakiskt och ett Ungerskt. De språk de använde var Ungerska och även utbildningen skedde på det språket. När vi frågade Thomas om han även talade Slovakiska blev svaret "Inte så bra". Överallt talades Ungerska och det blev uppenbart även för oss när någon på gatan talade Slovakiska.

De var också väldigt måna om att bevara den ungerska kulturen och det var det Thomas arbetade med. Han arbetade inom kommunfullmäktige där han anordnade olika Ungerska kultur arrangemang för ungdomar, till exempel en årlig musikfestival med ungersk folkmusik och folkdans.

Det var på hans arbete vi kom att bo.

När vi mötte honom hade han bara en kort pause från sitt jobb och vi satt nu i ett litet bibliotek i kommunhuset och använde internet. Det droppade in väldigt många nyfikna ansikten under dagen. De undrade vad vi gjorde och vart vi skulle och Thomas fick agera tolk. Hans chef kom förbi och erbjöd oss deras gästrum i källaren så att vi hade något eget under natten. Otroligt generöst utav Monica. Hon skulle även bistå oss med mat och möjlighet att få tvätta våra kläder.

Den första kvällen tog Thomas och hans flickvän Lilla med oss till staden Komarno, där de skulle möta upp deras cykelklubb som precis hade anordnat ett cykellopp. Nu skulle de summera resultatet av detta. Det blev en trevlig kväll på en fin liten restaurang där vi provade på traditionell Ungersk matkonst.

Tidigare hade vi bara provat på langos och denna kväll blev det något snarlikt. Det såg ut som en pirog och var fylld med fårost och stark korv och det hela var gudomligt. Till detta behövdes också något att dricka och in kom Kofola, den inhemska Slovakiska Coca-Colan. Den var inte god men den var inte heller äcklig. Det närmaste vi kan komma att beskriva smaken är jägermister blandat med red bull utan alkohol, en aning speciellt. Det togs också in en annan dryck från Slovakien med smak av kolsyrad flädersaft kallad Vinea. Den var otroligt god och vi kom att köpa den redan nästa dag.

Under tiden vi satt och njöt av den goda maten pratades det vilt och glatt runt omkring oss och även om vi inte kunde förstå ett ord sög vi åt oss av stämningen.

Det var även här vi blev presenterade för Zoltan. Även han en långfärdscyklist vars senaste tur gått till Kyrgystan. Det var trevligt att höra om hans resa, vad för rekommendationer och råd han hade till oss.

Kvällen avslutades med en liten rundvandring på ett alldeles speciellt torg. Lilla och Thomas förklarade att varje enskild byggnad skulle föreställa den typiska arkitekturen för de olika länderna inom Europa. Det var en väldigt fin tanke, men otroligt svår att genomföra. Det hela ledde till vissa självklara länder och andra mer svårgissade.

Thomas och hans flickvän Lilla

Vi tillsammans med Thomas innan vi gav oss vidare

Ett vackert porträtt utav Jim Morrison målad av Monicas son

Med ett leende på läpparna släckte vi lampan i vårt gästrum i kommunhuset för att kommande dag återigen vakna upp till strålande solsken och ett perfekt cykelväder.

Det var när cyklarna stod redo och det tråkiga avskedet till Thomas skulle ske han erbjöd oss ännu en natt.

Det är klart att vi vill komma iväg, men när man möter en sådan fin människa är det svårt att motstå. Det blev ett ja och dagen spenderades med att pröva Thomas liggcykel, vilket var likamed att lära sig cykla igen. Det blev många skratt, och jag fick aldrig riktigt kläm på det hela medan Hampus lyckades göra några svängar.

När skymningen började dra in drog vi oss ut mot ett område där byns scouter höll till. Thomas var även engagerad i scouterna och vi fick låna deras lägerelds plats, där vi satt och grillade korv och bacon. De var inte bara vi tre runt elden utan byns präst som kunde engelska och var väldigt intresserad utav vårt besök, och hade kommit för umgås med cyklande svenskarna. Det var även Thomas lillebror och en vän av deras.

Det blev många långa samtal med akustiskgitarr i bakgrunden som skickades i mellan personerna runt elden. Alla fick en chans att spela till och med jag som bara kan några små trudelutter. Det blev lite sång och några glas hemgjort vin från vilda druvor innan natten började bli sen och sömnen nådde våra ögon.

Efter två dagar i Thomas sällskap sa vi hej då och på återseende. Vi hoppas att han en dag ska komma cyklande genom Sverige och att vi ska få ge tillbaka lite av den vänlighet han och hans nära hade visat oss.

Den sista biten ut ur Slovakien fylldes nu utav glädjen av att vara på väg, sorgen över vetskapen att vi aldrig skulle återse några av dess underbara människor vi träffat och vinden som nu låg i våra ansikten. Vinden gav en känslan att varje tramptag gick igenom en osynlig vägg, och när vi till slut nådde fram till den Ungerska gränsen rann svetten. Även fast det hela bara tagit några timmar.

Hampus ger Thomas cykel ett försök

Ungern

Ungern ett land vi kom att lämna med dubbla känslor. Det har i efterhand blivit svårt för oss att beskriva detta land utan att låta negativa. Jag (Kajsa) har tidigare besökt Budapest och fick då en väldigt fin bild av människorna och deras vänlighet, men under den här vistelsen skulle en större del ändras av den bilden. Det hela kan vara otur, vilket vi hoppas.

Det började redan andra dagen. Vi hade precis hittat fram till den svenska ambassaden och hade otroligt nog hela tjugo minuter till godo innan de slog upp portarna. Vi slog oss ner på en bänk i solen framför byggnaden och började plocka bort leran som fastnat på våra skor efter gårdagens regn. Efter dryga fem minuter kom en herre ut och började prata ungerska med oss, vi uppfattade tonläget som väldigt aggressivt och förklarade vänligt att vi inte förstod. Han pekade då på oss och sa "Go away! Leave now!!". Smått chockade fråga vi om det gick bra att stå på andra sidan vägen vilket det gjorde. Vi fick ingen närmare förklaring om varför vi blev ombedda att gå när uppenbarligen andra människor fick vistas framför byggnaden.

Klockan slog tio och ambassaden öppnade. Hampus klev in igenom dörrarna och i receptionen satt den otrevliga mannen. Han hade tittat på Hampus med en fruktansvärt irriterad blick. Hampus framförde sitt ärende att han ville besöka den svenska ambassaden. Mannen bakom disken talade om att han inte kunde vistas i byggnaden med de smutsiga skorna. Eftersom vi så snällt på utsidan redan hade rengjort dem så mycket vi bara kunnat och att det nu bara fanns ingrodd smuts kvar, blev Hampus svar att han redan försökt men om han kunde tillstå Hampus med en borste skulle han gladeligen gå ut och ta det sista också. Hampus räckte fram sitt pass för att mannen skulle kunna ta hans personuppgifter och under tiden muttrade han och städtanten någonting på ungerska.

Under den tid Hampus var inne på ambassaden gick den otrevliga mannen ut med två andra män. Han pekade lite åt mitt håll och sedan gick dessa två män runt ambassaden. Jag vet inte om det var för vår skulle det gick där och vaktade men det kändes onekligen så.

När det blev min tur att springa in på ambassaden var den sura mannen som ombytt. Han hälsade glatt, sa inget om mina skor och det verkade inte vara några problem alls. Av vilken anledning han valde att vara trevlig mot mig vet vi inte, men tankarna har börjat snurra kring att han nu visste att vi var svenska medborgare. Vi skyndade fort bort från denna plats där vi uppenbarligen inte var välkomna och de två männen som patrullerat runt gick in igen när vi cyklade iväg.

Senare samma dag skulle detta upprepa sig utanför ett shoppingcenter. Då Hampus var inne och handlade mat fick jag veta att jag inte kunde stå där. Med två cyklar var det svårt att flytta sig och vi kom överens om att en liten stund gick nog bra. Några gånger gick vakten förbi och pekade på klockan. Det stod även en gatustädare och gömde sig bakom ett hörn och stirrade på mig, och varje gång jag tittade dit drog han in huvudet bakom hörnet. Även han var framme och pekade på klockan. Där stod jag och bara hoppades att Hampus skulle dyka upp snart. Vi lämnade även denna plats snabbt och kände oss lite smått förbryllade, skrämda över dessa möten.

Det skulle bli ett tredje möte denna dag och övertygade om att detta också skulle sluta med ett otrevligt GO AWAY såg vi bilen närma sig. Vi hade slagit upp vårat tält en bit från en åkerkant i brist på en bättre plats och vi såg nu bonden komma skumpande på den traktorväg som ledde fram till oss. Magen knöt sig när han sakta rullade in framför oss stod vi där och bara väntade. Han granskade oss och började sedan vinka glatt och gav oss mer eller mindre ett godkännande om att få sova på hans mark. Detta var en otrolig lättnad inte bara för natten utanför för hela vistelsen i Ungern där en person motbevisade de tråkiga incidenterna som skett tidigare under dagen.

Det uttryck vi själva hittat på för att beskriva Ungern och södra delarna av Slovakien var Central Europeiska Slätten, vilket visade sig ha missat en del. När vi cyklade över bron till staden Esztergom där Donau skiljer Slovakien från Ungern blickade vi uppåt. Marken reste sig mot himmeln och skapade ett kuperat landskap, inga större kullar men det skapade en trevlig atmosfär i det annars så tillplattade landet.

På den Ungerska sidan av floden låg en fästning på toppen av en kulle. De sken starkt i solen och gav intrycket att vi nu klev in i ett land rikt på historia och kultur.

Något utav det värsta vi vet är att cykla in i en stad och vi håller oss gärna till landsbygden. Tyvärr gick det inte att komma undan denna gång, eftersom att rösta i EU-valet är något av ett måste. Särskilt nu när ett utav de större partierna vill minska rörelsefriheten inom Europa, något vi anser är det dummaste någonsin. Så för att motverka detta hade vi sikte på Budapest.

Hela vägen dit bestod mer eller mindre utav större små städer. Humöret sjönk när vi irrade omkring i villaområden och trafiken tilltog hela tiden. När himmeln dessutom blev allt tyngre ovanför våra huvuden kändes skogen och de grön beväxta paraplyerna långt borta. Duggregnet föll och ljudet utav motorer ringde i våra öron när vi sakta cyklade mot utkanten där vi förhoppningsvis skulle få några träd att gömma oss bakom.

Där hittade vi en trevlig liten bokskogsdunge, som förhoppningsvis skulle skydda både mot trafikens oväsen och lite av regnet som nu kom i allt större mängder. Den kom att visa sig vara allt annat än trevlig. Skogen kryllade av blodiglar. Vi hade tur att upptäcka dem innan de hann sätta tänderna i oss. En liten rackare hade på något vänster smusslats sig in i tältet och hängde nu i taket. Där den funderade på vem av oss som skulle smaka bäst. Den åkte ut snabbt. Under de kommande dagarna upptäckte vi blodiglarnas strategi. De kamoflerade sig som pinnar i träden och när vi passerade under dem släppte det sitt tag och föll ner på oss. Det blev till att plocka iglar från cykeln när vi kom in till Budapest

Budapest anses var en utav Europas vackraste städer och den har sin charm, med floden som delar staden på mitten. Öster om floden ligger det storslagna parlamentshuset byggt i en nygotisk stil av arkitekten Imre Steindl, och på den västra sidan av floden finns Budapests slotts kulle vilket är berömt för sin medeltida barock- och -1800 tals byggnader. Det hela binds samman med ett antal broar, var av Kjedjebron var den första permanenta bron, och det var självklart den vi valde att ta oss över på. Vi hann även med ett önskvärt besök i den fartfyllda saluhallen. Att öppna dörrarna till denna hall är som att få ett slag i magen av dofter. Överallt är det något som får din mun att vattnats och denna gång var det langosen som fick äran att bli vår måltid. Det fanns mycket vi ville se men att cykla runt i en sådan stor stad gjorde att vi valde att avstå från en del och istället börja leta oss ut igen.

Ungern hade några kullar vid gränsområdet

En vacker bro gömd bland småvägarna

Fortet vid gränsen

Parlamentsbyggnaden

Slottskullen

Kjedjebrons lejon

Efter Budapest avtog backarna snabbt och det blev fortare slätt än vad vi önskat. Vi försökte se det positivt och tänkte det går i alla fall fort framåt. Att rulla längsmed landsvägar där du anser landskapet smälta samman kan framstå som rätt tråkigt, och det är då du slutar se. Du börjar lyssna istället på vinden som tar tag i havren så att ett rasslande ljud rör sig vid din sida. Lyssnar till när den tar tag i de enstaka trädkronorna och får löven att låta som silkespapper som gnids mot varandra. Du lyssnar på de små knastrande ljud ditt däck framkallar och hur vassen susar kring floderna ni sicksackar emellan. Du låter även fågelkvittret framträda tydligare och ta plats i den bild som i vanligaste fall behandlas med dina ögon.

Eftersom landskapet inte gav oss den utmaning vi sökte efter, lät vi ännu en genväg slinka in under dess dagar. Det blev som vanligt en skakig tur och hastigheten sjönk men humöret steg. Inte en bil så långt ögat nådde på den helt fruktansvärt gropiga grusvägen. Ibland fick vi möte av en och annan traktorförare som alla såg lite häpna ut. Solen sken och i vägkanterna började fasaner dyka upp med jämna mellan rum. De rusade framför, bakom oss och ibland stod det bara som paralyserade och stirrade på oss. En otroligt vacker fågel med en väldigt konstigt överlevnadsteknik. De gömmer sig i gräset och när du kommit precis intill dem flyger de upp rakt framför dig, ett ganska lättjagat djur.

Den sista biten i Ungern följde vi en cykelväg som byggts med bidrag från EU. Vi skämtade om att den skulle gå ända till den Rumänska gränsen så vi skulle slippa cykla på den lite väl trafikerade vägen bredvi. Till vår förvåning visade den sig gör just det. Vi cyklade igenom den första riktiga gränskontrollen under resan och vinkade hejdå till vakterna på den ungerska sidan.

Hampus beundrar utsikten från kjedjebron

En helt vanlig landsväg i Ungern

En skimrande vacker bagge visade upp sig

Vi hittade även en riktig bjässe till bagge omkring en decimeter

Det växte även ätbara blommor i vägkanten

Rumänien

Rumänien, en levande saga, äventyren vi glömt att vi drömt om som barn skulle nu få ett nytt liv. I detta land där tiden verkade ha stått stilla i decennier fick vi nu vara barn på nytt.

Bergen, det var de som kallat på oss, viskat våra namn och lett oss in i Rumänien. Berg var det enda vi drömde om. Att återigen fyllas av deras förförelse, prakt och stolthet. Att få vistas som en parasit på deras ryggar och leva i dess grönskande skugga. Drömmarna om berg hamnade snabbt i skymundan när vi cyklade in i vår första by...

Solen värmde våra ryggar och ett lugn svepte in i oss när vi rullade in. Några äldre personer satt utanför ett gammalt vitt stenhus och talade lågmält på ett språk, vilket påminde om Italienska. Ansiktena var fårade och när en av kvinnorna log blottade hon resterna utav de tänder hon en gång haft. De satt där nöjda under det träd som växte på framsidan av någon utav deras hus. Där samlades de för att få en trevlig pratstund innan det var dags att ta hand om de djur, grönsaksland och vinrankor som gömde sig på innergårdarna.

Gången dit var fylld utav små ränder efter den hårda kvasten som förts över med omsorg. Ett täcke av hårt packad sand ledde nu fram till det vita stenhuset. Fasadens skrovliga yta kändes nyskurad och kall där den låg i skuggan. Små vinrankor klättrade försiktigt uppför den kala väggen och in mot den bakgård huset gömde. Där växte de sig starkare och tog formen av en odling. Tre hundar skällde i sin hundgård, en kalkon kucklade bakom ett plank och små pip hördes från de små gula kycklingar som sprang fritt i det gröna gräset. Bakom de små kycklingarna växte en fruktträdgård, och äppelblommans doft kittlade i näsan. Körsbären började mogna och dessa blodröda bär vars kött smälte på tungan lämnade kvar en smak av sötmna. Plommonen var små, gröna och hårda fortfarande, precis som mangon, men örterna och grönsakerna var snart redo att skördas. Det lilla vita stenhuset i sin enkla fasad gömde en skatt. En rikedom som de flesta hus här gömde.

De glatt samtalande människorna satt inte bara framför de vita stenhuset. De fanns utanför varje hus i alla åldrar och njöt av värmen, solen, en god kamrats sällskap. De glada surret från människorna fyllde våra öron, en klocka från en ko hördes och det stilla susandet från insekterna som gömde sig tryggt i de gröna gräset när vi fortsatte in i byn för att upptäcka var hus egen charm.

Mosaikfasad, varje liten bit placerad med perfektion i ett eget mönster. Stuprör utsmyckade med snickarglädje i familjens egen smak. Tegelhus, byggt i form av ett miniatyr slott. Fyra stycken torn som reser sig mot himmelen eller bara ett beroende på vad familjens överhuvud ansett vara finast. Vartenda hus var sitt eget och hade inte en tanke på att fråga sig passar jag in med resterade hus. De tog sin plats med nöje och lät bli att jämföra sig med andra.

De människor som lämnat de små surrande sällskapen tog sig en bensträckare tillsammans med sin ko. De gick sakta med tjudret vilande i handen medans de lät kon välja det grönaste gräset i vägkanten. Mörka ögon följde oss med blicken, och från deras boskap hördes det så välbekanta ljudet av idisslande gräs och ett enstaka råmande trängde fram genom deras fulla munnar. Korna verkade inte bry sig om varken oss, trafiken eller de herrelösa hundarna som strök omkring på vägarna. De noterade allt med kloka ögon och fortsatte äta lugnt.

Herrelösa hundar, små rädda varelser. De smög omkring längs med gatorna, gömde sig när vi närmade oss. Kröp ihop av rädsla och gav en blick som skvallrade om hopplöshet. Dessa hundar vittnade om fattigdom och otur. Otur att just de inte hade ägare som tagit dem till sig. Skött dem, matat dem och gett dem kärlek. De hundar med tur bar en helt annan livsglädje och skyggade inte undan när vi närmade oss. De gav oss istället ett skäl till att trampa på. Skällande jagade de oss fram mer av lek än ondska, men obehaget infann sig.

Bilisterna var betydligt färre än vad de varit i de andra länderna. Men inte berodde det på att människorna här inte behövde ta sig någonstans. Det verkade bara vara så att många av dem helt enkelt inte hade råd med bil. Bönderna var i full färd med att köra in enorma lass med hö på sina trävagnar som de spände efter hästen. Sedan skumpade de sakta fram sittandes uppe på det stora mjuka lasset på väg hem. En del gamla damer fyllde sina skrindor med hö och drog den sedan hem. Byn fick sitt slut och vi dagdrömde redan om nästa.

Efter ett par dagars cyklande stod vi nu vid botten av den första rejäla backen. Vi hade cyklat flera mil in i en dal och gröna kullar syntes åt alla håll. Det började sakta gå uppåt genom en av dessa fina byar och då kom de mörka moln som tornat upp sig på himlen in över oss. Det började med några små droppar och vi bestämde oss för att cykla ut ur byn och slå upp tältet innan det blev värre. Men byn bara fortsatte och fortsatte så när regnet vidtog gjorde vi som invånarna i byn. Satte oss på en bänk under ett träd och väntade på att det skulle avta. Det avtog aldrig men under de stunder då det inte regnade fullt så mycket cyklade vi vidare i hopp om att hitta en plats att sätta upp tältet på. Vi kom bara korta bitar innan ösregn eller hagel gjorde att vi tog skydd under närmsta träd. Tillslut passerade vi det sista huset men då började vägen slingra sig uppför berget. På vår vänstra sida reste sig en klippvägg flera meter hög och på vår högra sida stupade det ner till en fors. Ingen plats att tälta på. Ovanför oss bredde ett tak av bokträdens kronor ut sig och gav ett visst regnskydd. Vi cyklade sakta vidare och hoppades att vi inte skulle behöva cykla hela vägen till toppen för att hitta en tältplats. Men redan i första serpentin-svängen kunde vi lämna vägen och cykla in i en dalgång och äntligen slå upp tältet.

De följande dagarna spenderade vi med att ta oss över små bergspass och följa dalgångarna emellan dem. Bergen levde upp till våra förväntningar och vi njöt hela tiden av vyerna, de djupa skogarna och de klara forsarna med sina små vattenfall. Även de många herdar som tillsammans med sina hundar vaktade boskap i ur och skur bidrog till att fullända den idyll vi upplevde.

Vi minns också med glädje de livliga små zigenar byar där de alltid spelades folkmusik på hög volym. Trots den tillsynes mycket låga levnads standarden, även för att vara i Rumänien, var det här som vi möttes av flest breda leenden och glada vinkningar.

Slutligen krympte bergen och ett landskap kantat med stora gröna frodiga kullar bredde återigen ut sig.

Eftersom det hade regnat var dag sen vi cyklade in i landet hade vi bestämt oss för att ta en vilodag. I staden Alba Iulia tog vi in på ett hostel där vi stannade två nätter. Som vanligt blev det inte så mycket vila under våra vilodagar eftersom vi hade fullt upp med att tvätta och torka kläder, uppdatera hemsidan och påbörja processen med visumansökningen till Iran.

Inga röda hus med vita knutar här inte

En av många som reste med häst och vagn

Utsikten från det första bergspasset i landet

En av de många vackra vattendragen

Ett riktigt spökhus, vi var ju trots allt i Transylvanien

Men vi hann träffa två riktigt trevliga personer under vår vistelse. Den ena var en Engelsk backpacker, Tony Giles, som spenderat många år med att på egen hand resa runt i världen och hade hunnit med att besöka över nittio länder. Det häftiga med honom var inte att han besökt så många länder utan att han var blind, hade nedsatt hörsel och reste helt själv. Det var väldigt intressant att prata med honom och höra hur han bar sig åt och hur han upplevde olika platser. Han hade bra humor och verkade ta allt med stort lugn. Till exempel berättade han glatt hur han hamnat i en statskupp i ett afrikanskt land utan att ens märka det försen någon dag senare. Han har skrivit en bok om sina resor, Seing the world my way, som säkert är mycket intressant att läsa.

Den andra personen var hostlets ägare. Han hade jobbat som bergsguide och bott hela sitt liv i området och kände därför till det väl. Han gav oss många tips på fina platser att besöka på vår väg söder ut.

Vi lämnade Alba Iulia bakom oss och var ivriga att komma till de platser vi blivit tipsade om. Den första fina vägen vi blivit tipsade om gick genom en dal som kallades för beautiful valley. Den övergick sedan till Transalpina, Rumäniens högst belägna väg, som skulle ta oss över den bergskedja som nu låg söder om oss.

Men först var vi tvugna att cykla ut ur stan och följa en väldigt smal och trafikerad väg några mil. Stundtals var trafiken så tung i båda riktningarna att vi cyklade i vägkanten istället för på själva vägen. Men då kunde vi i alla fall trösta oss med att det nästan gick lika fort, eller snarare nästan lika sakta som det hade gjort på vägen. Den var nämligen som de flesta vägar i landet i mycket dåligt skick.

Inte en sekund för sent svängde vi av och sakta avtog trafiken i takt med att kullarna blev större och byarna mindre. Snart befann vi oss i en djup dal där grönskande branter steg mot himlen på vardera sida om oss. Vi fortsatte att följa vägen och forsen som ringlade sig jämsides med den djupare in i dalen. Sakta tog vi oss igenom små byar där människor glatt vinkade, och en del barn som hade cykel cyklade glatt ikapp med oss till byns slut.

Alla reste såklart inte med häst och vagn, vissa hade ko och vagn

Dagen därpå då vi följde vägen över en dammvägg som byggts i dalen kunde vi se en stor snöklädd bergstopp torna upp sig på andra sidan av den konstgjorda sjön. Vi stannade för att beundra utsikten men då drog ett åskoväder in och vi fick bråttom vidare. Snart stod vi i en tät granskog och såg på regnet som öste ner på vägen framför oss och lyssnade på åskknallarna som dundrade över sjön.

Regnet avtog och vi fortsatte men blev, som under de flesta dagar, tvugna att ta skydd igen flera gånger under dagen.

Efter att ha cyklat brant uppåt stannade vi för att se på gpsen hur högt upp vi kommit. Vi trodde att vi befann oss på mellan 500 och 700 meter över havet, eftersom det i dalen känts som vi cyklat lika mycket ned som upp och nu först på slutet börjat vinna lite höjd. Vi fick en mindre shock när gps:en visade över på 1400 meter. Högre än högsta punkten på de bergspass vi tidigare cyklat, och vi fortsatte uppåt. Det blev kallare och dimmigare och snart kunde vi se snöfläckar på marken mellan granarna. Blandskogen som täckt dalen var nu som borta och det enda som växte var mossiga granar. Även de små idylliska livfulla byarna kändes nu långt borta. Här såg vi bara något enstaka ensamt hus som troligvis bara användes under sommarmånaderna.

Vi stannade och hade snöbollskrig innan vi cyklade ner på andra sidan av det 1800 meter höga bergspasset.

Det blev iskallt då vi susade neråt och mössa och vantar åkte på. En bit ner började det regna igen och vi bestämde oss för att tälta trots att vi fortfarande befann oss högt upp och det blev som väntat en ganska kall natt.

Alba Iulia tidig kväll

En av de små byarna i Beautiful Valley

Frukost dax

Vi väcktes av solsken och en blå himmel mötte oss när vi kröp ut ur tältet. Det var fortfarande kallt så vi väntade med frukosten och rullade istället vidare neråt.

Vi åt frukost nere i en dal på 1400 meters höjd intill en bred fors med kristallklart vatten och solen fick det att kännas som sommar även här uppe.

Efter frukost svängde vi in på den andra etappen av Transalpina, den som går över den högsta bergskedjan. Men vägen var blockerad och en skylt talade om Drum inchis, inte visste vi vad det betydde men med de stora betongblocken över vägen misstänkte vi såklart att det betydde; vägen avstängd.

En bil stannade en bit ifrån oss och vi fick förklarat för oss att vägen mycket riktigt var avstängd. Den hade inte öppnat än för säsongen och var troligtvis fortfarande igensnöad.

Snabbt beslutade vi oss för att ta den vägen ändå. Kanske var det inte så mycket snö och även om det var det ville vi cyka upp för att se utsikten. Flera snöklädda bergstoppar syntes nämligen nu i horisonten och vi hade ingen lusta att vända. Vända och cykla nästan hela vägen tillbaks till Alba Iulia eller följa den nya dalen vi befann oss i ut till motorvägen som gick genom bergskedjan på betydligt lägre höjd. Ingen av de två alternativen lockade.

Sakta rullade vi in på vägen. Forsen som vi ätit frukost vid dånade på vår vänstra sida och granar som gav ifrån sig en lätt dimma då solen värmde deras kalla grenar, tornade upp sig på vår högra. Snöklädda bergstoppar låg stilla framför oss, harmoniskt vilande mot horisontens blåfärgade kulisser. De lät solen spegla sig i deras skönhet och tillsammans inbjöd de till en falsk trygghet. Ett sus hördes någonstans från topparna, en kylig dimma drog sig in över en av dem och kastade en mörk skugga som för att få solskenet runt om att se ännu klarare ut.

En gammal bro tog oss över den breda forsen och det blev genast serpentinväg. Sakta tog vi oss uppåt i granskogen och stannade nästan i var kurva för att beundra utsikten som bara blev bättre ju längre vi cyklade. På många platser täcktes vägen till mer än hälften av ett plockepinn av nedfallna granar. Med viss tvekan sa vi till varandra att detta kanske var anledningen till att vägen ännu inte var öppen och vi hade ständigt ett vakande öga uppåt som spanade efter snö.

Granarna skingrade sig och snön trädde fram. Först som små fläckar och som vallar i dikena. Men allterftersom vi kom högre upp blev fläckarna större och vallarna började ta mer och mer plats på vägen. Det var hela tiden med lika stor spänning som vi svängde runt var kurva. Skulle vägen vara täckt med snö? Då vallarna gick över nästan hela vägen kunde vi se bilspår i snön, detta gav oss hopp om att det var möjligt att ta sig över trots allt. Vi såg också andra spår i snön. Stora hundtassar ledde uppför en brant snövall intill vägen och försvann upp över kanten. Vi hade inte sett några hundar sedan vi lämnade den låga dalen bakom oss dagar tidigare och tänkte att det måste vara vargspår. Så nu höll vi även utkik efter varg. Skannade av bergssluttningarna runt omkring oss och sökte efter fler spår i snön. Men inga syntes till.

Slutligen kom vi till den plats som vi haft i bakhuvudet sen vi började cykla upp. Den plats där snön var heltäckande. Men vad vi inte hade haft i med i bilden i huvudet var något som åter gav oss hopp. Vägen var täckt med snö, förutom i de hjulspår som fanns efter de bilar som kört där. Där hade det töat upp och vi kunde fotsätta med asfalt under däcken i den smala stig som bildats. Stundtals var det snö även i spåren och vi fick putta cyklarna korta bitar.

Solen sken fram mellan de mörka moln som börjat täcka himlen då vi nådde vad som såg ut att vara den högsta punkten. Gps:en visade 2110 meter över havet. Härifrån kunde vi se hur vägen och även de uppkörda hjulspåren fotsatte ner i dalen på andra sidan. Där gick den troligvis uppåt igen men det var för långt bort för att det skulle gå att urskilja med blotta ögat.

Inte hade vi någon lust att vända tillbaka så vi fortsatte framåt. Smältvattnet skvätte upp på oss då vi sakta rullade neråt i solskenet och vi var nära att välta flera gånger då vi slirade fram genom de bitar som var snötäckta. Längst ner i den lilla snöfyllda dalen svängde vägen rakt mot den största toppen och bilspåren övergick i ett virrvarr av spår och försvann. Bilen eller bilarna hade vänt här. Efter att ha tittat på gps:en gjorde vi lika dant. Vi hade helt enkelt ingen lust att putta våra cyklar i en halvmeter djup snö upp och ner för bergstopparna i drygt en mil. Att det blåste in stor mörka moln på den höjden vi nu befann oss på gjorde valet ännu enklare.

Det var en rejäl kraftansträgning bara att ta sig tillbaka upp på toppen vi tidigare befunnit oss på och vi kände därför att vi gjorde helt rätt. På de många platser där solen inte smält snön i spåren fick vi halkandes putta cyklarna. Då vi närmade oss toppen var vi helt insvepta i de moln som dragit in. Det strålande solskenet som lyst på oss på samma plats bara någon timme tidigare kändes långt borta. Som en helt annan dag och plats.

Vi kände båda en stor lättnad när det äntligen började gå neråt igen. Då lättade också molnen och vi kunde till vår förvåning se en bil komma körandes upp mot oss. Om vi var förvånade att se dem så var det nog inget mot hur förvånade de var över att se oss. Föraren tittade på oss som i trans men vaknade snabbt till då bilen han satt i gled ner i diket.

Det var en ovanligt varm och solig morgon. Efter en lång frukost då vi även passat på att rengöra växlarna och fixat lite annat med cyklarna var vi redo att cykla de sista sju milen till den Bulgariska gränsen. Rumänien hade varit fantastiskt och vi var ivriga att upptäcka vad bulgarien hade att erbjuda.

De snöklädda bergstopparna kändes väldigt långt borta där vi befann oss på den 35 gradiga slätten i södra rumänien. Under de senaste dagarna hade vi följt dalen ut till motorvägen som sedan hade tagit oss genom bergen. Det var en hemsk mil vi var tvugna att spendera på den eftersom den både var fruktansvärt smal och hade en konstat trafik med lastbilar. Så fort vi fick en chans lämnade vi den och följde sedan som vanligt mindre vägar. Landskapet blev plattare ju längre vi cyklade och de små byarna kom allt tätare. Så tätt att det blev väldigt svårt att hitta någonstans att tälta. Men vi lyckades var kväll hitta någon lite skogsdunge som vi kunde spendera natten i.

Vi svängde ut på vägen från vår frukostplats och hann bara cykla några meter innan kajsa föll i marken med en hög duns. Jag (Hampus) hoppade snabbt av min cykel för att se hur det var med henne. Till min förskräckelse såg jag en stor pöl med blod på asfalten bredvid henne och det rann blod ur hennes händer som hon höll för munnen. -Mina tänder, var det enda hon sade. Hon gick in till vägkanten och jag drog dit hennes cykel. Bilarna bakom stannade för att se om någon var skadad. När hon tog bort händerna kunde jag se att det inte alls blödde från munnen. Det blödde från ett stort öppet sår på hakan. En av bilisterna var snabb med att ringa efter en ambulans och snart sitter vi båda i den. Våra cyklar lovade en polis att ta till polisstationen i byn intill.

Att åka ambulans i Rumänien är inte som att göra det i Sverige. Ambulansföraren både pratade i mobiltelefon och rökte samtidigt som han snabbt sick-sackde sig fram mellan bilar, cyklister och hästekipage på den lilla vägen. Bak i ambulansen var Kajsa inte den enda patienten. Där låg en likblek hostande man och kräktes. Sjuksköterskan satt även hon och pratade i telefon och rökte.

Väl på sjukhuset var det ingen som sa ett ord på engelska men som tur var dök två poliser upp som kunde översätta. Hon fick hakan ihopsydd men tre tandläkare hävdade samma sak: Att tänderna såg bra ut. Men hon kunde känna med tungan att en var lös och jag kunde själv se att det saknades en del av en tand. Vi beslöt oss därför för att åka hem till sverige och få det fixat. På vår tågresa hem pratade vi om tandvård med olika rumäner och det verkar vara så att de helt enkelt inte lagar tänder där. En av dem saknade halva framtanden och tyckte inte att det var något konstigt med det. Den resterande halvan var ju fortafarande där.

Vi kom tillbaka till Sverige i slutet av maj och först i mitten på augusti blev sista tanden klar.

Det blev en betydligt kortare resa än planerat men så kan det gå. Det är en del av charmen med att cykla, du vet aldrig vad som väntar runt nästa krön.