top of page
Sverige-Alperna
Skåne och Danmark
Jag lämnade åsljunga, Skånes metropol, med siktet inställt på Helsingborg. Vägen dit var som väntat inte det minsta spännande. Jag har under under hela mitt liv åkt sträckan regelbundet med bil och buss och att cykla den var därför ungefär lika tråkigt som att ta bussen. Men allt var inte så negativt som jag får det att låta. Solen sken, vinden låg snett bakifrån och benen var fulla med energi. Ivriga att få börja trampa sig igenom Danmark. Därför stod jag bara några timmar senare på färjan till Helsingör och det kändes som vanligt bra att lämna Sverige.
Cykeln och jag rullade av färjan och vi begav oss söderut längs med strandvejen mot Köpenhamn. Till min stor förvåning och glädje gick det en cykelväg bredvid den, hela vägen till köpenhamn. Inte nog med att här fanns en cykelväg så fanns det också skyltar som talade om vart den gick och hur långt det var dit. Fantastiskt! Det är inget jag stött på i någon av de länder jag cyklat i tidigare och trodde aldrig att jag skulle få uppleva det.
Med öresund på min vänstra sida och en stadig ström av små mysiga korsvirkes hus med halmtak på min andra trampade jag på tills kvällen kom och jag sökte skydd i en av de få skogsdungarna som fanns mellan byarna.
Dagen därpå var solen med mig igen och jag cyklade in till köpenhamn och spenderade större delen av dagen mad att cykla omkring där. Slutligen tog jag in på ett hostel och spenderade kvällen med att prata med andra resenärer.
Även nästa dag sken solen och jag begav mig vidare söderut. Mot rödby. Under dagarna ner dit följde jag till stor del kusten då det gick en cykelväg där. Det var lugnt och skönt att sakta rulla fram på den asfalterade välskyltade cykelvägen i höstsolen och höra de färglada lövens prassel då jag cyklade över dem och dess hasande då de gled efter mig i det lilla vinddrag som blev efter cykel.
Dagen då jag skulle cykla den sista lilla biten ner till rödby för att ta färjan väcktes jag klockan sex på morgonen av åska och hällregn. Jag kunde efter en panikartad titt omkring mig i tältet konstatera att mitt mya tält höll tätt. En stor lättnad. Men det var ändå svårt att somna om då åskan dundrade rakt över huvudet på mig. Men den gav sig tillslut och jag sov en stund till innan jag gav mig ut i det blåsiga vädret med regnet hängades i luften. Jag klarade mig till rödby utan några större skurar men väl på andra sidan vattnet i Puttgarden möttes jag av hällregn. Det gav sig snabbt men jag bestämde ändå att det fick vara nog för i dag och satte upp tältet i en skogsdunge vid några vidkraftverk som jobbade för fullt denna dag.
Den skånska slätten en solig höst dag
Strandvejen strax söder om Helsingör
Den längsta bron jag någonsin cyklat över, tre kilometer, som tur var blåste det inget denna dag
Köpenhamn charmade verkligen
Lämna gärna en kommentar!
Tyskland
Morgonen därpå var regnet och den kraftiga vinden borta och ibland skymtade även solen fram mellan molnen. Det förblev så under de kommande dagarna då jag tog mig till Braunsweig öster om Hannover. Jag sick-sackade mig fram på välskyltade cykelvägar genom de många åkrarna som hela tiden var synliga till horisonten tills jag kom till Lubeck. Därifrån följde jag två olika kanaler hela vägen ner till Braunsweig. Kanal-cyklingen var lite roligare än den i Danmark och tidigare i Tyskland då här var lite mer skog och ingen trafik då det gick en cykelväg på kanalens kant. Men det var inget som dirket imponerade och jag kunde fortfarande sitta och tänka i slutet av dagen: Har jag tagit något kort i dag?
I Braunsweig spenderade jag helgen hemma hos några glada tyskar som jag fått kontakt med genom Couchsurfing. Eftersom dom var så trevliga kom jag att spendera en natt eller två mer där än planerat och det blev därför bråttom om jag skulle hinna till Munchen innan Oktoberfest var slut. Jag tog därför en buss till Bayreuth nordöst om Nurnberg.
En av kanalerna jag följde söderut
Bussen skulle varit framme halv sju på kvällen men tack vare en trafikolycka var den inte framme försen elva. Trött cyklade jag långsamt till stadens utkant och slog upp tältet bredvid ett majsfält. På morgonen vaknade jag av trafiken på vägen intill som kändes mycket närmre i dagsljus än vad den gjort kvällen innan. Snabbt plockade jag ihop tältet och begav mig. Genast blev jag påmind om att jag inte längre befann mig i norra Tyskland. Att cykla ut ur stan var lättare sagt än gjort. En lång brant backe som fullständigt sög kraften ur mig tog mig till toppen av en stor kulle. Utsikten över staden som låg intryckt mellan kullarna som i sin tur var täckta med skogar och ängar var väldigt vacker. Över ett av fälten flög två stora rovfåglar i cirklar och det förblev en vanlig syn under resten av min vistelse i Landet. Under de kommande dagarna ner till Munchen var det också precis så landskapet kom att se ut. Jag cyklade på småvägar upp och ner för kullarna och njöt av utsikten. Igenom små byar som oftast bara bestod av några få hus, en bondgårg och ett gästhaus. Husen var i samma stil som de jag tidigare sett i alperna och detta i kombination men många betande kor på väldigt gröna ängar fick det att kännas som om att jag snart var där.
Fortfarande många åkrar men ändå annorlunda
I Bayern var det mer kuparat och mer skog än i norr
I Munchen tillbringade jag en helg hos min syster som studerar där och passade självklart på att besöka det berömda Oktoberfest. Jag hann även med att bada i floden Isar som rinner genom staden, träffa andra cyklister som bjöd in mig till deras lilla privata pub och vila en hel massa.
Då jag var på väg ut ur Munchen cyklade jag över Isar och precis som jag hoppats på när jag tittat snabbt på kartan så gick där en cykelväg längs med den. Den följde jag och förvånades gång på gång över hur klart vattnet i den var. Inte bara i den utan även i alla mindre vattendrag jag passerade och jag kunde då jag cyklade längs med en kanal bredvid Isar se stora karpar simma på stället mot strömmen.
Framåt kvällen blev kullarna i horisonten riktigt stora och jag kan nog våga mig på att säga att det var nu de övergick till berg. Med ett leende på läpparna över detta cyklade jag in i en skogsdunge på en liten väg som tog mig till en nästan uttorkad flod där jag tänkte spendera natten. Till min stora förvåning var det redan någon där. Mitt på stenarna på flodbädden stod en kille och en liten eld pyrde framför honom. Jag var väldigt förvånad för det har aldrig hänt tidigare att någon annan varit på platsen jag tänkt sova på. Det visade sig att han helt enkelt hade grillat och efter att jag satt upp mitt tält bland träden intill slog jag mig ner vid elden och vi pratade i några timmar över några öl innan det var dags att sova. Han sov i sin bil som han parkerat en bit bort eftersom han hade haft lite äktenskapsproblem nyligen och ännu inte lyckats hitta en ny bostad.
Söder om Munchen övergick kullarna till Berg
En utav de vackraste tältplatser jag haft
Morgonen därpå följde jag alpernas kant västerut. Jag cyklade aldrig in bland bergen även om det hela tiden lockade. Istället cyklade jag över stora gröna ängar. Brun-gula våtmarker med små tallar på. Många skogspartier och passerade ännu fler kristallklara vattendrag.
Så en morgon såg jag det på andra sidan den stora gröna slätten. Vilandes på en bergshylla omgiven med granskog med oranga, gula, röda och bruna fläckar av lövskog i medans stora gråa klippväggar majestätiskt reste sig högt mot himlen i barkgrunden. Det var lätt att känna igen den stora vita stenbyggnaden med sina säregna sagolika torn. Jag hade kommit fram till Schloss Neuswanstein.
Jag cyklade in till byn som låg nedanför för att köpa en inträdesbiljett. Efter att jag gjort det ångarade jag mig för en stund. Det var så otroligt mycket turister överallt och jag undrade varför jag inte bara cyklat upp i bergen istället. Men väl inne i slottet var det lite lugnare. Visserligen var guide grupperna man gick i stora men alla gick tysta uppslukade av slottets atmosfär. Lite samma stämning som när man går in i en stor kyrka. Det enda jag kan klaga på inifrån var att rundvisningen gick för fort. Det var så otroligt mycke att titta på i varje rum. Stora och detaljerade målningar täckte ofta både väggar och tak och överallt var det små utsmyckningar och sniden. På pelarna i rummen, på lampkronorna, tillochmed dörrhandtagen var utformade till svanhuvuden och annat. Antagligen hade man kunnat spendera dagar i ett och samma rum och fortfarande upptäcka nya saker att fascineras över.
Det slutade med att jag var väldigt nöjd med att jag hade besökt slottet men längtade nu efter att komma upp i bergen. Jag tog därför första bästa väg som gick på det hållet och befann mig sedan i Österrike.
På väg genom dalen mot Schloss Neuswanstein
.Slottet sett från berget på baksidan
Utsikten från slottet med schloss Hohenschwangau mellan sjöarna
Österrike, Lichtenstein och Schweiz
Floden som jag åt frukost vid i morgonsolen
Efter att väldigt snabbt och enkelt tagit mig över en förvånansvärt låg del av bergen som utgör gränsen mellan Tyskland och Österrike befann jag mig nu i det sistnämnda landet.
Bergen som jag nu beskådade från dalgången där jag befann mig var ännu större än de som låg bakom mig. Precis vad jag hoppats på.
Tyvärr skyltade alla cykelvägar med att de bara gick tillbaks till Tyskland, något som jag inte var intresserad av. Jag tog en snabb titt på kartan och bestämde mig för att följa floden som rann genom byn jag befann mig i. Jag följde den uppströms och hann inte ens ut ur byn innan jag hittat en cykelväg som verkade gå upp i dalgången jag tänkt cykla i.
I några timmar följde jag den och förundrades ännu en gång över att vattnet var så klart. Tänk att det finns vatten som faktiskt är blått!
Mörkret började falla och jag blev mer och mer desperat att hitta en tältplats. Tillslut hittade jag en riktigt dålig i en cirka fem meter bred trädremsa som gick mellan floden och en stor grusplanen med sten och en grävmaskin på. Träden stod tätt så jag syntes inte från grusplanen så än så länge var det inget fel på platsen. Men klockan sju på morgonen väcktes jag av det öronbedövande dånet av stora stenbumlingar som lastas på ett lastbilsflak. Det lät som om jag sov i en metalltunna och någon kastade sten på den. Jag skyndade mig därifrån och hade inte cyklat långt innan jag hittade en riktigt fin plats på flodbädden att äta frukost på. Solen hade precis krupit fram mellan bergstopparna och värmde gott medans jag satt och beundrade landskapet. Det bästa med den här platsen var inte de enormt fina bergen eller den vackra floden som flöt fram någon enstaka meter ifrån mig. Nej det var att inga hus eller vägar syntes till och jag fick genast en känsla av att befinna mig långt ut i ödemarken.
I några timmar följde jag sedan cykelvägen genom dalen. Den var inte så tätbefolkad som den varit under gårdagen då jag försökt hitta en plats att sova på och jag njöt hela tiden. Att det var strålande sol och minst tjugo grader varmt gjorde inte humöret sämre.
Det var inte bara jag som utnyttjade cykelvägen denna vackra morgon. Det var väldigt många pensionärer som tog sig en dagstur längs med den. Men bara pensionärer, inga ungdomar. Hur kan det komma sig?
Samma flod lite längre uppströms
En liten sjö som låg intill floden
När jag cyklade och beundrarde berget på andra sidan av dalen såg jag en bil köra upp på bergskanten och försvinna runt hörnet. Snabbt tog jag fram gps:en och kunde konstatera det jag hoppats på. En väg över berget! Dalgången hade varit fantastiskt fin at cykla i men efter att ha beundrat bergstoppar i flera dagar nu ville jag högt upp bland dem och beundra utsikten.
Under hela eftermiddagen cyklade jag uppåt på vägen och stannade väldigt ofta och tog bilder. Det var otroligt vackert och väldigt kul att få cykla uppåt i bergen. Något som jag längtat efter att göra igen sedan tiden i Rumänien. Men de sista timmarna blev det väldigt brant och all min kraft tog slut. Som tur var lyckades jag hitta en tältplats i en liten dalgång som gick upp från en av serpentinkurvorna. För att komma till en nästan platt plats behövde jag sedan bara putta cykeln uppåt för en stenig stig och ta mig över en bäck. Jag befann mig nu 1690 meter över havet och det blev en kall stjärnklar natt. Men jag klarade kylan bra genom den välbeprövade ta på alla kläder du har med dig metoden.
Morgonen därpå satt jag i flera timmar vid platsen jag sovit på. Lagade frukost och bara sög in omgivningen. Tillslut lyckades jag slita mig då utsikten från toppen av passet lite mer än 200 meter högre upp lockade.
Men den levde inte upp till mina förväntningar. Den var fin, ingen tvekan om det, men många platser på vägen upp hade varit mycket finare. Jag skrattade lite för mig själv då jag insåg att det var här alla som åkte bil och motorcykel på vägen stannade. På de andra platserna hade jag stått ensam medan bilarna susade förbi, men här var det fullt med folk som stannat för att beundra utsikten.
Vägen ner bjöd på ännu vackrare vyer än vad vägen upp gjort och det var med stor besvikelse som jag snart befann mig nere i staden på andra sidan passet. Dalgången här var mycket mer befolkad än den jag följt dagen innan och jag undrade för mig själv varför jag inte stannat kvar på min tältplats. Vad skulle jag ner här och göra? En motorväg löpte genom dalen och byarna hade växt sig så stora att de nu mer eller minder satt ihop med varandra.
Utsikten efter någon timmes uppförsbacke
På väg ner på andra sidan av bergen
Lite väl tätbefolkat för min smak, men så är det i Europa
På väg ner för det först passet.
Nästa morgon lämnade jag dalgången för att cykla ett bergspass till. Men det tog lång tid att cykla upp eftersom mycket av tiden regnade bort. Jag försöker nämligen undvika att cykla när det regnar. Jag söker skydd under ett träd, i en busskur eller slår upp tältet. Att vara blöt är inte så farligt men om det dåliga vädret håller i sig så man inte kan torka kläderna och allt tillslut är blött då blir det väldigt tråkigt.
Byarna här var mycket mindre och färre även om här verkligen inte var folk tomt. Men det var trots det väldigt svårt att hitta en tältplats. Det var knappt plan mark någonstans och jag kunde leta i timmar innan jag hittade en plats som inte lutad alltför mycket.
En solig eftermiddag nådde jag den övre delen av passet. En smal brant dalgång över trädgränsen, omgiven av stora bergstoppar ledde upp till toppen av passet. Väl uppe visade gps:en 2035 m.ö.h.
Där låg en restaurang, en stor damm och ett stort antal bilar var parkerade på en grusplan intill damm kanten. Även här visade det sig alltså att vägen upp varit mycket finare än själva toppen.
Vägen ner var bitvis väldigt vacker och bitvis helt försörd av fler dammbyggen. Vägen slingrade sig brant neråt och var full av skarpa serpentinkurvor. Flera gånger fick jag stanna och vila händer och fingrar eftersom de började krampa av att hela tiden bromsa.
Höjdmetrarna försvann i rask takt och när jag äntligen hittade en plats att tälta på befann jag mig 1400 meter lägre ned än passet jag tagit mig över. Återigen var jag i en överbefolkad dalgång där byarna tycktes ha vuxit ihop. Jag tältade i en liten skogsdunge mellan en flod och en golfbana och precis när jag krupit in i tältet började det regna.
Dalången som ledde upp till toppen på det andra passet.
Dalgången igen. Påminner mycket om Svenska fjällen
De följande dagarna hade jag regn nästan varje dag. Men oftast handlade det vara om några skurar och inget ihållande heldagsregn.
En för ovanlighetens skull solig och relativt varm dag lämnade jag Österrike och cyklade in i Lichtenstein. Jag visste att det skulle vara ett väldigt litet land men blev ändå förvånad över hur litet det var. Det var bara en bit av en bred och ganska platt dalgång, full med hus och åkrar, omgiven av vackra bergstoppar. På en av bergstopparna låg det till min förvåning lite snö. Snöklädda bergstoppar hade jag sett en del av innan men de hade varit dubbelt så höga som denna. Jag drog slutsatsen att det regn som jag haft måste ha kommit som snö högre upp. Jag kände att jag haft en väldig tur som inte fått någon snö då jag befann mig på dessa höjder. Det hade varit tillräckligt kallt och blött ändå.
Jag cyklade över floden Rhen och en flagga talade om att jag nu var i Schweiz. Här hade jag två alternativ. Antingen kunde följa floden till dess källa högt upp i bergen och därmed få cykla fler vackra bergspass, eller så kunde jag fortsätta på den lägre höjd där jag nu befann mig och följa utkanten av de riktigt höga bergen öster ut. Jag ville göra det första alternativet men kände att det fanns en viss risk att snön skulle göra det svårt för mig. Men den avgörande faktorn var att jag redan var väldigt trött efter de tidigare stigningarna och jag kände helt enkelt inte att jag hade tillräckligt med kraft för att ta den vägen.
Således fortsatte jag österut, upp och ner för stora kullar med gröna betesmarker och höstfärgade skogspartier. Längs med stora blåa sjöar omgivna av berg och byar. I några dagar cyklade jag genom detta landskap tills jag kom till huvudstaden Bern. Där spenderade jag några dagar hos en vän och fick lite välbehövd vila.
Till min stora glädje sken solen dagen då jag lämnade Bern och fortsatte mot Franska gränsen. Men de följande dagarna var det regningt höstväder igen. När jag närmade mig gränsen blev kullarna berg och det annars tätbefolkade landet blev lite mer gles bebott. En eftermiddag då jag cyklade ner mot dalgången mellan två av bergen jag skulle över hamnade jag i en brant smal ravin. Gråa klippväggar reste sig från vägen och floden som utgjorde bottnen av ravinen. Längre ner blev den bredare och mer skogsbeklädd. Det var så fint att jag bestämde mig för att stanna för dagen trots att klockan inte var mycket.
På kvällen började det blåsa, regna och blixtra och det fortsatte under nästan hela natten. Det var en väldigt kall natt och jag var inte förvånad över att se hagelblandad snö ligga fläckvis på marken när jag gick ut ur tältet på morgonen.
När jag cyklade upp för nästa berg fick jag en bra utsikt över berget jag passerat dagen innan och såg att det till stor del var snötäckt bara några hundra meter högre upp än vad jag sovit och jag bestämde mig för att tälta på så låg höjd som möjligt kommande natt.
När jag nästan cyklat hela vägen till toppen på ca 900 meters höjd blev det vitare och vitare på marken men vägen förblev snöfri. Jag fortsatte ner på andra sidan och rullade in i Frankrike.
Betande kor, en vanlig syn i alperna
En av de stora sjöarna som jag passerade i Schweiz
Bern!
Ravinen "nära" Franska gränsen Snön som en morgon påminde mig om att det snart var vinter
Serpentinvägen som snabbt tog mig ner på låga höjder igen
Frankrike, Tyskland och Nederländerna
Allt eftersom jag trampade fler och fler kilometer på Fransk mark ändrades landskapet så sakta. Bergen blev mindre och flackare och snart var de bara kullar.
Men vädret förblev det samma. Mulet med regnskurar och en vind som hela tiden tilltog i styrka och jag antog att det skulle bli ännu en stormig natt.
I den första lite större byn stannade jag och fyllde på mitt ständigt sinande matförråd. Bland annat köpte jag, i äkta fransk anda, fem färska baguetter för 1 Euro. Det har sina fördelar att vara i baguette-landet. Sedan cyklade jag och slog upp tältet i en liten bokskog mellan två åkrar efter att noggrant ha kontrollerat att träden runt mig var friska. Vinden var nämligen starkare än någonsin och det finns bättre sätt att bli väckt på än av att ett stort bokträd krossar tältet.
Vinden avtog senare på kvällen och på morgonen var den som bortblåst. Den hade dragit någon annanstans. Jag hade inte en susning om vart...Hehe.. Nej, nog med ordvitsar.
Under förmiddagen var det mycket lättcyklat. Det var för det mesta lätt nerförsbacke och snart befann jag mig vid den kanal som jag bestämt mig för att följa några mil till floden Rhen som rinner längsmed den Tysk-Franska gränsen.
Själva floden såg mer eller minre ut som den gjort då jag korsat den uppe i alperna men omgivningen var helt annorlunda. Det första jag möttes av var ett stort industriområde med ett tillsynes oändligt antal skorstenar som spydde ut rök. Vägen var full av lastbilar och en kanal som löpte jämsides med floden trafikerades av stora pråmar och de flesta verkade ha som uppgift att transportera kol.
När jag cyklar är det främst djur och natur jag vill se och jag kunde inte ha kommit mer fel. Därför bestämde jag mig för att istället prova lyckan på den tyska sidan av floden. När jag cyklade över floden hamnade jag på en några hundra meter bred landremsa mellan själva floden och kanalen. Eftersom där var mycket skog och bara en liten enfilig väg bestämde jag mig för att ge den ett försök istället för att följa nästa bro vidare in i Tyskland.
Fågelkvitter hördes från skogen som växte tätt inpå den smala vägen. Stora och små lövträd övertäckta med klängväxter skapade en tät ogenomtränglig skog och fick det att kännas som att industrierna och den trafikerade kanalen var långt borta. På min högra sida kunda jag ibland mellan träden skymta floden som rann bara meter ifrån mig.
Jag såg också hackspettar i full färd med att leta mat på sitt väldigt speciella sätt och rovfåglar bredde sakta ut sina vingar och lämnade grenen de satt på då jag närmade mig.
Vid en golfbana försvann asfalten och det blev en lerig och lövfylld lite väg som jag hade helt för mig själv.
Men inget gott varar för evigt och efter några kilometer kom jag till en asfalterad väg och en bro som gick över till den tyska sidan. Jag bestämde mig för att cykla över och se ifall jag kunde hitta cykelvägen som går längsmed floden från Schweiz ändå till Rotterdam i Nederländerna. Om den var fin att cykla på tänkte jag följa den ända till Nederländerna.
Efter att ha cyklat ca tjugo meter i tyskland hittade jag cykelvägen jag letade efter. Den gick på en grusväg ett tiotal meter ifrån floden. Ett skogsparti utgjorde en skyddande barriär mellan de närliggande byarna och floden. Självklart bestämde jag mig för att följa cykelvägen.
I flera dagar såg det för det mesta ut så här. Floden på min vänstra sida och skog eller mer eller mindre översvämmad skog på min högra sida. Det var fint. Framförallt när vägen gick in i de översvämmade skogarna. Där rann små bäckar mellan små dammar och träden växte ofta rakt upp ur det kristallklara vattnet som var fyllt med gröna vattenväxter.
Alla gånger jag cyklade igenom dessa delar var det förmiddag och en tät dimma insvepte skogen och skapade en mystiskt stämning.
En natt tältade jag i en av de lite torrare skogspartierna och precis efter skymningen kunde jag höra ett tungt flåsande. Något stort kände lukten av mig och tog djupa nästan frustande andtag genom näsan. Eller snarare trynet. Att det var vildsvin visste jag utan att ha sett en skymt av djuret ifråga. Marken i hela skogen var nämligen uppbökad. Under kvällen och natten fick jag det också bekräftat flera gånger då jag hörde dem böka runt i skogen, grymta och ibland skrika som stuckna grisar. Det var ibland ett väldigt oväsen och de måste ha bråkat med varandra.
Den lilla vägen på landbiten mellan floden och kanalen
En av de naturskönare delarna av Rhen
Ungefär så här såg det ut i väldigt många mil
Svanar fanns det gått om
En av Rhens många bakvatten
Ibland gick cykelvägen in i byarna istället i några mil och ibland tappade jag under dessa bitar bort den men hittade den alltid tillslut igen nere vid floden.
En dag när cykelvägen gått upp i rök och jag cyklade genom en rad sammanhängade byar och minrde städer rullade en man på motorcykel upp bredvid mig och vi började småprata. Snart satt jag vid hans köksbord och njöt av en kopp kaffe medans hans fru lagade frukost åt mig.
De hade båda rest mycket i sverige och kunde tillochmed lite svenska. Vi pratade om allt möjligt. Sverige, långfärdscykling, tour de france och en massa annat. Jag passade också på att ta en dusch innan jag begav mig vidare.
De är väldigt gästvänliga i södra tyskland. Det här var faktiskt tredje gången jag blev inbjuden. Men de andra gångerna hade det varit vid fel tillfällen och jag hade därför fått tacka nej. Första gången var det två dagar innan jag skulle vara framme i Munchen och jag behövde cykla några timmar til den dagen för att hinna dit i tid. Andra gången var samma dag som jag lämnade Munchen. Även då mitt på dagen och jag hade alldeles för mycket energi och sug efter att komma till bergen för att göra en halvdag.
I Schweiz blev jag inte inbjuden men en regnig dag stannade en bil i vägkanten och ut klev en äldre man som vinkade till mig att stanna. Han frågade lite om min resa och undrade om mina fötter inte var blöt. Jag hade på mig mina gammla slitna vandringskängor. Den ena hade jag silvertejpat över tårna några dagar tidigare eftersom sulans limning hade börjat släppa. Han visste mitt svar innan han ställde frågan.
Han sa då att han hade ett par vattentäta skor hemma som han inte använde längre och åkte och hämtade dem. Otroligt snällt. De var en storlek för stora men de var torra och förblev det hela dagen trots regn. Men tyvärr släppte även sulan även på dessa efter några dagar och jag återgick till mina gammla som jag som tur var inte hade slängt än. Fråga mig inte hur jag bär mig åt men saker har en förmåga att gå sönder.
Efter att jag passerat Mannheim bestämde jag mig för att inte följa floden upp till Frankfuft. Floden gör där en nittiograders sväng åt sydväst för att sedan efter några mil göra en till och åter gå mot nordväst. Jag bestämde mig för att snedda upp till den andra svängen och på så sett cykla den långa sidan i en triangel istället för de två andra. Hoppas att jag inte tappade bort er helt.
Hur som helst. Det hade börjat bli väldigt mycket bebyggelse vid floden och det var verkligen inget som skulle bli bättre vid Frankfurt. Istället cyklade jag genom enorma vinodlingar som täckte de stora kullarna till horisonten. Det var riktigt trevlig omväxling från floden och det var några kilometer mellan de små byar och trafiken var mycket mindre än vad jag räknat med. Ett bra val med andra ord.
Väl tillbaka vid floden såg det inte ut som när jag lämnat den. Den rann nu genom en smalare dalgång med stora kullar på båda sidor. Kullarna var täckta med skog eller vinodlingar och ofta låg där slott och gammla borgar som majestätiskt blickade ner över floden. Även i många av byarna var det gammla fina korsvirkeshus, stenhus och ibland en stor stenmur runt innerstaden.
Den biten var väldigt fin att cykla men snart kom jag upp till de stora städerna Bonn och Köln och de mysiga små byarna kändes som ett annat land. I Köln stannade jag och tittatde på Kölnerdomen. Den enorma kyrkan som ligger där. Men annars cyklade jag på så snabbt jag kunde för att komma därifrån.
Jag cyklade genom enorma industriområden som fick det franska jag varit i att se litet ut. Om jag inte minns fel var det också här som jag passerade ett stort äckligt kolkraftverk. Kanske var vattenfall och därmed den Svenska befolkningen de stolta ägarna?
Vattenfall äger tio, snart tolv, kolkraftverk i Danmark, Tyskland och Nederländerna och släpper ut nästan dubbelt så mycket koldioxid som hela Sverige. Är det vad vi vill?
Efter Köln ändrades landskapet igen och det blev helt platt. När det är platt måste man hugga ner alla träd och anlägga åkrar. Det är jag väldigt säker på efter den här resan. Så det kändes ungefär som att vara tillbaks i norra Tyskland igen. Landskapet förblev småtråkigt tills jag kom till Nederländerna.
Tidigare hade jag knappt märkt någon skillnad när jag cyklat in i ett nytt land men det gjorde jag här. Här fanns till mina stora förvåning en hel del skog. Jag hade utgått ifrån att det skulle vara helt kalt. Det var ju platt.
Som väntat var här ett stort antal kanaler som delade upp lanskapet i ett stort rutnät. Människorna var ännu trevligare och nyfiknare. Efter bara några timmar hade flera stycken stannat och pratat med mig och en del småpratade lite då de cyklade om mig. Alla verkade glada över att jag reste med cykel och hälsade glatt då de mötte mig. Men den största skillnaden var att det var många som cyklade och det fanns cykelvägar överallt. På de vägar med lite trafik där de inte byggt en bred tvåfilig cykelväg intill hade de istället sträckat upp cykelfiler ca en och en halv meter breda i båda kanterna av vägen och bilarna fick köra på den smala biten som blev kvar i mitten. Alla bilster respekterade detta och la sig snällt bakom om det var mötande trafik och väntade tills de kunde köra om. Jag har alltid hört att Nederländerna är ett cyklande land och hade därför förväntat mig att det skulle vara bra cykelvägar men det här var bättre än vad jag hade vågat tro.
I Nederländerna lämnade jag också floden som jag nu följt under en längre tid och cyklade upp till Amsterdam. Det hade nu gått lite mer än sex veckor sedan jag lämnade Sverige. Det hade hunnit bli November och ett gråmulet kallt och blåsigt höstväder hade kommit för att stanna. Det i kombination med att jag inte var jättesugen på att cykla genom norra Tyskland och Danmark igen gjorde att jag åkte tåg tillbaks till sverige.
Också var det slut för den här gången!
Mer kuperat, söder om Bonn
Solnedgång över vinodlingarna
Slott fanns det gått om
En av de finare sträckorna längs med Rhen
Kölnerdome, för stor för att fotografera En del träd är bättre att gömma tältet bakom än andra
bottom of page