top of page
Nordamerika
Kanada
Nu ligger jag i tältet och kan äntligen slappna av. De sista regndropparna har nu förhoppningsvis fallit och jag lyssnar på syrsorna som spelar i buskarna och åskknallarna som verkar försvinna längre bort. Överallt runt omkring mig har jag lagt ut kläder i hopp om att de ska torka.
Det var efter att jag cyklat ut ur Cache Creek med solen i ryggen som stora mörka moln började torna upp sig. Sedan kunde jag se hur det började regna på båda sidor om mig i horisonten över de buskklädda nu betydligt mindre bergen än tidigare. Det var ett torrt prärieliknande landskap. Mest besående av halvmeter höga buskar men även en och annan gran som inte riktigt ville skjuta i höjden.
Regnet bekymrade mig inte mycket då jag tänkte att det snart blåser förbi. Men samtidigt som de första dropparna föll på mig såg jag ett lljussken över himlen framför mig och en stund därefter kom en rejäl knall. Så här pågick det en stund. Det kom lite lätt regn till och från och en och annan blixt for över himlen.
Det var allvarligt talat skönt med lite regn. Det var varmt och kvavt och jag svettades trots jag bara hade skjorts, t-shirt och flipp-flopps på mig. Blixtarna oroade mig mer. Att tälta på en så här kal plats kändes inte helt hundra om det skulle vara åskoväder. Tältet jag har saknar nämligen åskledare.
Jag försökte hitta en plats att slå upp mitt tält på men längsmed båda sidor av vägen löpte långa stängsel. På var liten grusväg som ledde bort från huvudvägen var det antingen en stor grind eller den allt för vanliga "no trespassing" skylten.
Jag fortsatte vidare med min filosofi att det alltid går att hitta en plats.
Innan jag hittat en började det regna rejält. Först kom några riktigt feta droppar och jag stannade för att ta på mig regnkläder och ett par vettiga skor. När jag fått på mig regnjackan och byxorna var det som om jag stog i en dusch. Att stoppa ner de blöta och nu även leriga fötterna i kängorna var uteslutet så jag fortsatte i flip-flops.
Ovädret på väg in
På väg ner från tältplatsen dagen efter ovädret i betydlgigt finare väder
Vägen var redan täckt med vatten och jag kunde inte låta bli att skratta. För det var verkligen löjligt hur mycket det regnade. Men snart var åskknallarna nära mig och mitt flin försvann snabbt.
Efter bara några kilometer såg jag en grusväg utan någon grind, och hör och häpna, den hade inte heller den berömda skylten. Jag skyndade in på den och följde den upp en liten bit tills jag inte längre syntes från huvudvägen. Då tyckte jag mig även se en tältstor öppning mellan buskarna en bit bort och jag skyndade dit.
Regnet hade nu börjat avta men åskknallarna kom fortfarande tätt och jag ledde cykeln så snabbt jag kunde mellan buskarna och försökte att inte pricka de små kaktusar som växte på marken med varken fötter eller däck.
Men nu går jag händelsen i förväg. Det var inte här det började. Nej det började på flygplatsen i Vancouver.
-Vadå jag får inte komma in i landet!? sa jag upprört till gränsvakten.
-Ja utan returbiljett eller bevis på att du har tillräckligt med pengar för att klara dig under din vistelse här kan jag inte släppa in dig. Hur ska jag kunna veta att du inte tänker arbeta här, eller bosätta dig här, svarade han.
Det hade blivit en liten miss i min planering som ni förstår. Det var något som det påstods behövas när jag reste till Australien också men var aldrig något som kollades så jag tänkte att det säkert var lika dant här. Vi får trots allt sex månaders turist visum i Kanada till skillnad från de tre i Australien så jag tänkte att här är det ännu enklare.
Så där stod vi.
Han frågade gång på gång samma sorts frågor. Varför är du här? Jag ska resa runt. Vart då? Jasper tillexempel. Hur ska du ta dig dit? Cykel. Har du någon aning om hur långt det är, det är jätte långt! Nej... Jo det är det! Jag har cyklat genom Australien innan och det är väldigt mycket längre. Kort tystnad.
Tillslut lyckades jag övertala honom om att jag faktiskt reser med cykel, att det är fjärde gången jag gör det och jag vet vad jag håller på med. Jag har ett säsongsarbete i Sverige och har därför inget intresse i att jobba här.
När jag stod på tåget in till stan med min fullpackade cykel hade jag ännu ett problem att lösa. Jag skulle ha varit hemma hos Jesse, en annan cyklist som jag pratat med på warmshowers.org, klockan åtta. Nu närmade hon sig tio och jag hade inte lyckats få tag på honom för det hade fattats en siffra i numret han gett mig. Min plan var att cykla dit och hoppas på att han hade porttelefon. Jag steg av tåget i centrum och började cykla dit. Efter bara några kvarter blev de hemlösa på gatorna fler för var meter jag cyklade. De satt på de
Kaktusar!
Gatan som Jesse bodde på
Centrala Vancouver från en av broarna
breda trottoarerna och de gick kors och tvärs över vägarna utan att bry sig om trafiken. De flesta såg väldigt slitna ut. De var skakiga, lite ryckiga i sina rörelser och många saknade en eller flera tänder då de öppnade munnen.
Väl hos Jesse fanns det en portelefon men inte hans namn på någon av numren. Bara att försöka hitta ett hostel tänkte jag med då kom han gående i trapphuset och släppte in mig. Vilken tajming! Han hade undrat var jag blev av och tänkte att jag kanske var utanför eftersom han glömt ge mig portkoden och undrade varför jag inte ringt eller svarat på sms:et han skickat. Min telefon hade nämligen lagt av också.
Den första natten bodde jag som sagt hos Jesse och de andra tre som jag spenderade i Vancouver hemma hos Shamai. Även honom hade jag pratat med på warmshowers.
Eftersom de hade jobb att gå till på dagarna fördrev jag tiden med att själv se lite av stan. Men framförallt la jag tiden på att förbereda de sista sakerna som jag behövde göra innan jag kunde börja cykla. Tillexempel köpte jag björnspary och en bearcanister, en liten tunna att förvara maten. Man placerar den bara på marken hundra meter från tältet eftersom en björn inte kan ta sig in i den. På så sätt slipper jag krånglet med att hänga upp maten i ett träd.
Dagen då jag började cykla var det precis som alla dagar jag spenderat i landet dryga tjugofem grader och sol. Jag hade inte ens hunnit ut ur stan innan jag fick sällskap av en man som skulle åt samma håll som mig. Men efter några mil tog han färjan ut till Vancouver Island där han bodde. Jag fortsatte längs den väldigt trafikerade vägen som lyckligtvis hade en väldigt bred väggren.
Jag cyklade upp och ner för de väldiga backarna och det kändes att jag inte cyklat på länge. Men det var mödan värt. På min ena sida hade jag havet och på min andra tornade grönklädda berg med vita toppar upp sig.
I en av uppförsbackarna blev jag ifattcyklad av en tysk som också reste runt på sin cykel, dragandes på en cykelvagn med ett berg av packning. Han skulle därför inte följa vägen över bergen som jag så småningom skulle utan vända tillbaks samma väg efter att ha gått lite i bergen. Vi tog därför bara sällskap tills han tog in på en camping och jag fortsatte för att hitta en plats där jag inte behövde betala för att sova i mitt tält.
Det var inte lätt eftersom all platt mark var inhägnad och det skyltades med att det var privat mark och att ingen var välkommen där. Men tillslut hittade jag en plats vid en sjö där jag följde en liten stig upp i skogen.
De följande dagarna cyklade jag genom Squamish, Whistler och Pemberton. De ligger alla efter varandra i en dalgång med Squamish vid havet och Pemberton längst in på en stor platå med gröna ängar med betande hästar. Alt inramat av de höga branta berg med snöklädda toppar som syntes vart man än tittade.
Det var väldigt fin cykling med fantastiska utsikter över höga berg och snabbt forsande vattendrag som slingrade sig mot havet. Skogen som täckte bergen bestod av jättelika barrträd som ofta tycktes ligga i ett plockepinn. Om en välte fanns det nämligen inte plats för den att falla hela vägen till marken utan den blev liggande på grannarna. De träd som tillslut hamnade på marken ruttnade och blev övervuxna med mossa, ormbunkar och andra mindre växter med stora göna blad. Allt detta utplacerat på bergssluttningar fyllda av stora stenar, stup och raviner som bildats av allt det vatten som runnit ner där.
Hela vägen till Whistler var det väldigt mycket mer uppförsbacke än nedför och jag tog mig fram väldigt långsamt. Men därefter var det mestadels nedför och jag kunde njuta av att glida fram nedför väldiga backar med en fantastisk vy framför mig. I takt med att jag kom längre in dalen blev också stängslen färre. Trafiken avtog mer och mer och det kändes vildare för var meter.
Bara någon mil norr om Vancouver
Vägen längs med havet och tysken som jag tog sällskap med
Utanför Whistler
Efter Pemberton kom resans första riktiga utmaning. Jag var nu tvungen att ta mig över bergen för att kunna fortsätta. En stigning från trehundra till tolvhundra meter och jag tänkte att det skulle gå bra trots att jag började bli sliten. Men där hade jag fel. Det var eftermiddag när jag började kämpa uppför den branta backe som skulle leda till andra sidan. Det var fruktansvärt brant och jag tog i allt vad jag hade och fick mjölksyra inte bara i benen utan även i ryggen. Efter bara några kurvor på serpentinvägen var jag helt slut. Då hörde jag för andra gången under resan ett åskoväder dra in och jag bestämde mig för att försöka hitta en tältplats. Lättare sagt än gjort när det inte finns någon plan mark. Men jag hade tur och kunde efter bara några kurvor tälta i kanten av en grusväg som ledde upp i skogen.
Nästa dag var jag redo att åter anta utmaningen. Precis när jag började cykla kom nattens regn tillbaks men jag kämpade på ända upp till toppen. Efter någon kilometer på den branta serpentinvägen hade den flackats ut lite och det var tur för annars hade jag nog slitigt där fortfarande.
Under eftermiddagen och nästa förmiddag kunde jag njuta av att glida fram nedför enorma backar med stora berg på åt alla håll. Förbi bergsjöar och floder med kristallklart vatten. Allt eftersom jag kom längre ner blev träden mindre och färre. Bergen hade tillslut branta klippväggar där några få granar försökte klamra sig fast. Det blev stenigare och sandigare tills jag tillslut kom till Lillooet längs ner i dalen på andra sidan. Där var det som om jag kommit till ett annat land. I en dalgång omgiven av stora, branta, steniga och buskklädda berg låg staden. Längs ner i dalen rann en väldigt bred flod med gråbrunt vatten snabbt fram. Jag befann mig nu på den Kanadensiska prärien. Här var ännu varmare och det var väldigt torrt. När jag cyklade ut ur stan efter att ha köpt lite mat och fyllt mina vattenflaskor såg jag ett litet hårigt djur ligga och sola sig på en sten i vägkanten. Först var det en, sen en till och tillslut kunde jag räkna till sex stycken präriehundar som solade och kröp omkring bland stenarna och buskarnaoch inte alls brydde sig om att det stod en nyfiken turist och fotograferade dem.
Efter det såg jag präriehundar nästan varenda dag. Ett väldigt trevligt inslag eftersom de enda djur jag sett tidigare var tre rådjur och en dvärgjordekorre. Även åsnehjort, en hjort med åsneöron, kom jag att se med jämna mellanrum på prärien.
Strax innan jag cyklade in i Pemberton
Bergen utanför Pemberton
En fors dundrade ned genom skogen mednas jag kämpade för att ta mig upp
Uppe i bergen
Efter att ha kämpat mig över ännu ett bergspass, som dock inte alls var lika brant som det första kom jag tillslut ner i ännu en dalgång och ut på en betydligt mer trafikerad väg. Jag saknade genast den betydligt lugnare tillvaron i bergen och fick ännu en gång se vägen kantas med stängsel.
Vädret hade under de senaste dagarna haft samma rytm. Stekande sol, drygt trettiograder, för att sedan övergå till åska och regn under eftermiddagen. Men för det mesta föll det bara några riktigt feta droppar under några minuter och mullrade lite. Det var bara dagen som jag började inlägget med som det var ett riktigt oväder.
På väg nedför bergspasset Även här Första Präriehunden!
Ibland har jag oförskämt mycket tur när det gäller att hitta fina tältplatser!
Lämna gärna en kommentar!
Kamloops till Jasper
Morgonen efter ovädret vaknade jag av att det var väldigt varmt i tältet. Jag tänkte därför att jag måste sovit länge men klockan visade bara på sju. Men det var för varmt för att somna om så jag gick upp ändå. Himlen var klarblå och jag förstod att det skulle bli en väldigt varm dag. Det blev det också. Strax över trettio grader.
Under större delen av dagen cyklade jag upp och ner för långa backar i den stekande solen. Som tidigare cyklade jag genom ett landskap bestående av buskar och små berg. Det enda som skiljde sig var att jag passerade några sjöar som såg väldigt inbjudande ut men de låg mycket längre ner än vad vägen gjorde, så det blev inget badande.
På eftermiddagen kom jag till Kamloops. Den enda lite större staden här ute och jag tänkte att det var ett bra tilfälle att tvätta mina kläder. Efter att ha suttit på ett starbucks och googlat efter billiga boenden konstaterade jag att det inte fanns. Därför bestämde jag
Kamloops från en kulle i utkanten av stan
mig för att tälta så nära stan som möjligt för att besöka en tvättomat dagen därpå. Inte långt ifrån där jag befann mig hittade jag ett indusrtiområde och tänkte att här borde det gå att hitta en tältplats.
Men innan jag hann börja leta stannade en bil och ut klev en äldre man som frågade vad jag höll på med. Jag svarade helt ärligt att jag försökte hitta en plats att slå upp mitt tält på. Han förklarade att han också var cyklist och att jag kunde sova hemma hos honom om jag ville.
Så bara någon timme senare satt jag på en restaurang och tuggade i mig en utsökt buffelburgare. Jag var nyduschad och mina kläder låg i tvättmaskinen. Som sällskap hade jag inte bara Bob som mannen hette utan även Farha, en fransk cyklist som också bodde hemma hos Bob och hans fru. Hon var på väg från Vancouver till östkusten.
Bob gav oss också en rundtur i staden och pratade om allt från laxvandring till skogsbränder, skidåkning och hockey. Han gav mig också en massa tips på sevärda saker längs min väg. Till exempel tyckte han att jag skulle vandra vid Mount Robson, det högsta berget i de kanadensiska klippiga bergen. Något som jag tyckte lät som en väldigt bra ide eftersom jag gärna ville ha lite variation från cyklingen och ändå hade några dagar att döda i väntan på att Christoffer och Robin skulle ta sig till Jasper.
När jag nästa dag begav mig iväg från Kamloops var därför nästa delmål Mount Robson. Vägen dit gick genom ett ständigt förändrande landskap. Från den torra prärien till stora granskogsklädda berg med spetsiga snöklädda toppar. För var dag blev det en liten förändring. Först byttes buskarna ut mot kortvuxna granar och tallar. Sedan blev bergen lite större och jag passerade vattendrag mer regelbundet. Den sista biten innan jag befann mig i klippiga bergen bredde stora våtmarken ut sig i dalen jag cyklade igenom och ibland kunde jag skymta vita toppar i horisonten. Myggen och knotten här var nästan olidligt många på morgonen och kvällen och det var alltid med en väldig hets som jag satte upp och plockade ner tältet. Jag såg fler präriehundar och åsne-hjortar. Vid två tillfällen såg jag också stora ekorrliknande djur som bodde i hål i marken. Jordekorrar tänkte jag och det var nästan rätt. Enligt wikipedia var det Sislar ett annat släkte inom ekorrfamiljen. I de myggiga våtmarkerna såg jag även en liten strumpebandssnok fly in under några små buskar när jag närmade mig.
Vädret var ständigt skiftande. vanligtvis hetta och solsken på förmiddagen för att sedan övergå till stark vind, regn och åska på eftermiddagen. Men det dåliga vädret varade vanligtvis bara korta stunder så jag kan inte klaga på de kanadensiska vädergudarna.
Tillbaka i skogarna!
Väl framme vid Mount Robson gick jag in på turistinformationen för att registrera mig för att få vandra i området och för att försöka hitta någonstans att förvara de saker som jag inte skulle ha med mig. Som tur var hade de en liten skrubb i källaren som passade ändamålet. Jag betalde campingavgiften för tre nätter och begav mig iväg. De första sju kilometrarna som tog mig upp till den första campingplatsen vid en klarblå sjö cyklade jag. Där stannade jag också för att äta en tidig middag. Jag hade helt klart fått en sen start. Medans jag åt kom ett kanadensiskt par dit som jag passerat på vägen upp och även de tog en matpaus. Vi började prata och bestämde oss för att ta sällskap till nästa campingplats där de skulle spendera natten. Det var nämligen inte tillåtet att cykla längre än hit och det är alltid trevligt att ha någon att prata med.
Efter att vi hade gått i kanske tjugo minuter började det regna och när vi kom fram till campingplatsen de skulle spendera natten på hade det ännu inte slutat. Därför bestämde jag mig för att inte gå till nästa plats ytterligare fem kilometer bort där jag egentligen skulle ha stannat för dagen. Vi spenderade kvällen i lägrets enda byggnad. Ett hus utan väggar med några bänkar inuti och i mitten en kamin som vi tände för att torka våra blöta kläder och få lite värme i kroppen igen.
Där satt vi tre och tre äldre herrar, en tysk och två amerikaner, småpratade och beundrade omgivningen. Campingplatsen låg i en granskogsklädd dalsänka omgiven av branta klippväggar med ett antal vattenfall strömmandes ned för dem och ovanför de kunde vi ibland skymta snöklädda toppar mellan molnen.
Följande dag fortsatte jag, Jason och Cody som kanadensarna hette att vandra tillsammans. Det var nu strålande solsken och vi tog oss sakta upp ur sänkan vi befann oss i till en dalgång med en stor ännu klarblåare sjö än den vi träffats vid dagen innan. Bakom den tornade Mount Robson själv i egen hög person upp sig. Toppen var för det mesta gömd i molnen och det var ett brant och snöklätt berg vars glaciärer ledde hela vägen ned till sjön. De gav ifrån sig ett åsk liknande muller var gång det gick en lavin på dem. Vilket var väldigt ofta.
Vägen dit innebar en stigning på cirka femhundra meter. Det i kombination med att det var oändligt med vattenfall att stanna och titta på samt den för var vunnen höjdmeter mer imponerande utsikten tog det nästan hela dagen att nå campingen vid Berg Lake, den sjö som var målet för dagen. Jason och Cody fortsatte ytterligare en kilometer till campingen de var registrerade för men vi bestämde oss för att vandra en dagstur tillsammans följande dag.
På kvällen såg jag förutom dvärgjordekorrarna som tycktes finnas överallt här uppe även en åsne-hjort och två piggsvin. Åsne-hjorten hade helt orädd spatserat genom campingen och ätit lite av de nya skotten som växte på de små träden. Piggsvinen hade tuggat på plywooden på ett skjul och bråkat med varandra. De hade inte heller brytt sig om att de fem människor som för tillfället bodde här uppe bara stod några meter ifrån och iaktog dem.
En ranger som jag pratade med dagen efter förklarade att piggsvinen av någon anledning tycker att limmet i plywood är väldigt gott.
Dagsturen som vi gjorde tog oss upp över trädgränsen, cirka tvåtusen m.ö.h och vi kunde under större delen av dagen titta ner på Berg Lake och imponeras av de otaliga bergstoppar vi nu kunde se omkring oss. Solen sken även denna dag och vinden var väldigt svag med tanken på höjden och det kala landskapet. Vi besökte även en liten grotta som jag med stor glädje kröp runt i tills jag hittat slutet på alla gångar.
Den fjärde och sista dagen vandrade jag ensam ner samma väg som jag tagit mig upp till Berg Lake. Jason och Cody skulle skulle nämligen spendera ytterligare en natt där uppe.
Efter bara fyra-fem timmar satt jag vid min fullpackade cykel nere vid informationscentret och åt lunch i solen.
De sista cirka tio milen jag hade kvar till Jasper cyklade jag väldigt långsamt eftersom benen var trötta efter den för dem udda aktiviteten de senaste dagarna.
Det var en väldigt fin sträcka med imponerande bergstopar vart jag än tittade och jag passerade hela tiden floder och sjöar.
Även djurlivet visade upp sig från sin starka sida och jag såg vad jag tror var tre unga Wapitihjortar på en gräsbevuxen yta mellan vägen och skogen.
En sen eftermiddag när jag hade solen i ryggen hörde jag grenar knäckas snett bakom mig. Jag slängde en blick över axeln för att se vad det var men såg bara en stor skugga eftersom jag fick solen i ögonen. jag stannade, vände mig om och skymde solen med min ena hand för att kunna se bättre. Till min stora glädje satt där ett stort svart djur mellan buskarna och kalasade på de små trädens nya knoppar.
Det tog mig nästan tre veckor på cykeln innan jag såg min första björn men där var den. Det var som ni säkert förstår en Svartbjörn och efter några sekunder avbröt den sitt mumsande och slängde en blick över axeln. Den gick sedan in bakom en större buske och försvann ur synhåll. Men bara sekunder senare tittade ett nyfiket huvud upp bakom samma buske. Efter att ha konstaterat att jag fortfarande var där gick den ned bakom några ännu större buskar i diket. Den stannade där en kort stund och gick sedan upp på väggrenen. Efter att lugnt och sansat sett sig om åt båda hållen korsade den vägen och försvann upp i skogen på andra sidan.
Utsikten var underbar men det var väldigt mycket mygg och knott
Floden som rann från den första sjön
Utsikten från campingen första kvällen
Utsikten under stigningen den andra dagen
En av många nyfika dvärgjordekorrar
Åsne-hjorten. Ingen bra bild men den bästa jag har
Jag med Mount Robson och Berg lake till höger Ekorre!
Jason och Cody Ett av Piggsvinen Här växte Jättetuja Precis som vid kusten
Wapitihjort! Tror jag i alla fall...
Björn!
Glaciärer och varma källor
Med stark vind i ryggen tog jag mig snabbt fram nästan helt utan anstränging då jag äntligen såg två figurer sakta röra sig i sidan av vägen i motsatt riktning. Det var Christoffer och Robin.
Efter två nätter i Jasper hemma hos ännu en warmshowers-medlem hade jag blivit rastlös och besämt mig för att cykla och möta de två istället för att bara sitta och vänta. Ett beslut som jag verkligen inte ångrade då vägen var kantad med spektakulära berg och jag såg inte mindre än tre wapitihjortar precis i vägkanten på de få milen jag cyklade.
Efter mötet bestämde vi oss snabbt för att inte cykla i motvinden in till Jasper utan slå upp tältet och hoppas på mindre vind följande dag.
Vinden hade lättat lite nästa dag men vi fick fortfarande kämpa bitvis. Jag cyklade exakt samma sträcka som dagen innnan men det var ändå inte tråkigt. På de cirka fyra milen såg vi waipitihjortar, bergsgetter och en grizzly. Den senare hade stått cirka fem meter från vägen och ätit gräs. Vi passerade den lite nervöst efter att ha varit säkra på att den lagt märke till vår närvaro. Sedan stannade vi alla och tog några bilder eftersom den var betydligt mer intressrad av att äta sitt gräs än att jaga oss.
Väl i Jasper tog vi in på en camping och blev kvar i en hel vecka då mina nya reskamrater inte hade fått tag på några björntunnor i Edmonton och blev tvugna att beställa ett par.
Tre utav väntdagarna klättrade vi på en klippvägg en mil utanför stan. Christoffer och Robin är nämligen klättrare för er som inte känner dem sen tidigare och det betyder att jag också är det nu. Eller kommmer att vara innan resan är slut i alla fall.
De andra dagarna var det väldigt dåligt väder, regnigt och kallt. De dagarna gjorde vi inget speciellt. Åt en massa mat, använde internetet på stans bibliotek, tittade på waipitihjortarna och ekorrana som fanns i överflöd på campingområdet vi bodde på, och bara väntade på bättre tider.
Tillslut kom paketet fram tänkte jag skriva men det stämmer inte riktigt. Tillslut kom det i alla fall till grannstaden Hinton och för att inte behöva bli fast i Jasper över helgen hyrde de en bil på fredagkvällen och åkte dit och hämtade det på lördag morgon så att vi äntligen kunde fortsätta vår resa.
Två av Wapitihjortarna i vägkanten
Grizzlyn!
Utsikten från campingplatsen
Strax utanför Jasper Ekorre på campingen Christoffer på väggen
Icefields parkway är namnet på vägen som vi följde de följande dagarna. Den anses vara en av världens vackraste vägar. Den går söder ut från Jasper cirka trettio mil ner till Lake Louise och går hela tiden mitt inne i klippiga bergen och bjuder på spektakulära vyer. Den första biten gick det väldigt mycket upp och ner men hela tiden lite mer upp än ner. På så vis tog vi oss från tusen meters höjd upp till ett tusen sexhundra meter där den betydligt brantare stigningen skulle börja.
Väl uppe gick vi ut på en u-formad glas och stålbrygga som gick ut ur bergväggen över en djup ravin. Det var en speciell känsla att stå på glasgolvet och se den enorma mängden tomrum mellan fötterna och klippan långt nedanför där två bergsgetter stod och betade.
Därifrån gick vägen ner en bit igen till en stor platå där en väldigt bred, stenig och till större delen uttorkad flodbädd bredde ut sig. Rakt framför oss där bergväggar åter reste sig bredde nu glaciärer ut sig i dalgångarna mellan topparna. Vissa av de var klarvita och lyste nästan i blått när solen tittade fram. Andra var gråare, nästan svarta på sina ställen av all jord och grus de dragit med sig.
Vi tog oss sakta över platån i motvinden och trampade upp den sista flackare biten till toppen på det första av två tvåtusen plus bergspass som vägen hade.
Sedan gick vägen ner igen till sextonhundra meter och höll sig där i flera mil tills den nästa dag gick upp över det andra passet. Väl på toppen tog vi en liten avstickare till en utsikts plats på tvåtusen etthundra trettiofem meters höjd, vägens högsta punkt.
På vägen upp pratade vi om att vi nu hade spenderat nästan tre dagar på vägen men inte sett några större djur än ekorrar. I och omkring Jasper hade vi sett waipitihjortar, bergsgetter och björn och hade väntat oss ännu mer här. Strax efter vi sagt det såg jag en stor svartbjörn mellan buskarna en bit in i skogen. Vi stannade för att försöka få en bild men den hade redan försvunnit. Senare på dagen såg vi ytterligare en svartbjörn i vägkanten mittemot en rad av bilar från de som parkerat för att fotografera den. Vi bestämde oss för att inte stanna eftersom vi hade väldigt bra fart efter backen som vi precis rullat ned från och hade en stor uppförsbacke framför oss.
Efter nästan sammanlagt en hel dag av vi kommit att kalla mopedcykling. Det vill säga cykling med mestadels nedförsbacke och gärna lite medvind, så att man utan ansträngning har en snitthatighet på tjufem-trettio kilometer i timmen som en moped. Kom vi till nästa mindre bergspass som skulle ta oss över de västra delarna av klippiga bergen genom Kooteney National park.
Det var dagen efter vi såg de två svartbjörnarna och på kvällen nådde vi toppen på det bergspass som utgör östra gränsen för nationalparken. Det var kväll och solen hade börjat dra sig neråt. Då såg vi en stor svartbjörn komma ut ur granskogen intill oss och och den började genast flytta på stora stenar i vägkanten. Den brydde sig inte om oss och vi tog några snabba bilder innan vi cyklade vidare. Vi kom inte långt förren en mötande bil stannade och mannen i den stack ut huvudet och varnade för att det var mycket svartbjörnar i området.
Vi fick ytterligare en varning på en rastplats en bit bort av en man i husvagn som rest genom parken många gånger. Vi slog upp tältet i skogen intill rastplatsen och tänkte att om vi någonsin får påhälsning av en björn så blir det nog i natt. Men det kom ingen björn och störde vår sömn men där låg färsk björnspillning på parkeringen kanske hundrafemtiometer ifrån tältet följande morgon. Nästan hela biten igenom Kootenay hade vi mopedcykling. Det var först när vi skulle ut ur nationalparken som vi fick en sista stigning. Den var varken överdrivet lång eller brant men eftersom det dagen till ära var en bra bit över trettiograder var det väldigt jobbigt ändå.
Halvvägsupp såg vi två väldigt unga svartbjörnar sitta och äta blad från buskarna i vägkanten. Vi Stannade snabbt och tog några bilder och skyndade sedan vidare eftersom vi inte visste var mamman befann sig.
Djurlivet i Kootenay hade slagit alla andra platser vi varit på. Förutom de tre svartbjörnarna hade vi råkat ut för ett minst sagt oväntat djur möte. När vi hade suttit i vägkanten, småätit och beundrat utsikten hade vi hört en man i en passerande bil ropa, Hey guys! och pekat bakåt. Vi var väldigt överraskade över att se en varg komma smygande över vägen rakt mot oss. Vi reste oss snabbt alla tre och vargen stannade upp. Iaktog oss någon sekund och gick sedan tillbaks över vägen och försvann upp i skogen.
Längs med Icefields parkway
Några av glaciärerna uppe vid första passet
På väg upp mot det andra tvåtusenmeters passet
Mer av Icefileds parkway
Kootenay naional park
Chipmunk! Den stora svartbjörnen i Kootenay
Vargen Björnungarna
Efter en lång nedförsbacke var vi ute ur Kooteney och klippiga bergen. Vi befann oss på lägrehöjd än på länge, bara åttahundra meter över havet.
Här var betydligt torrare än uppe i bergen. Gulnande gräs och små buskar växte i den nu glesa granskogen och där var väldigt varmt. Vi kom att ha trettio till trettiofem grader var dag en lång tid fram över.
Vi cyklade därför ner till Invermere under eftermiddagen för att svalka oss i den stora sjön. Framåt kvällen när det började mörkna cyklade vi ut ur stan för att hitta en tältplats. Vi hann inte långt förren en man i en van stannade och undrarde vad vi höll på med. Vi svarade helt ärligt att vi letade tältplats. Då våra föräldrar under vår uppväxt alltid sagt åt oss att lita på främmande män i vanar kom vi att spendera natten på gräsmatten bakom ett hus inne i stan som han renoverade.
Dagen därpå följde vi en brant väg upp i bergen för att fösöka hitta en liten sjö där det skulle finnas en klippvägg precis intill vattnet enligt mannen med campingplatsen. Väl där, efter att ha kämpat mot mygg, värme och den sista biten en fruktansvärt dålig väg kunde vi äntligen svalka oss och klättra lite igen sedan första gången efter att vi lämnat Jasper.
På kvällen stod vi utanför mataffären nere i stan igen redo att cykla för att leta upp en ny tältplats. Då började en gammal man prata med oss och vips hade vi blivit inbjudna att bo i hans och hans frus hus.
Morgonen därpå gick vi upp tidigt för att hinna cykla så långt som möjligt innan det blev alltför varmt. Vi hann långt innan det var dax för lunch men inte ända fram till dagens mål, Lussier hot springs. För vem vill inte ligga och jäsa i fyrtiogradigt sulfatluktande vatten när det är trettiofemgrader varmt ute?
På eftermiddagen svängde vi in på en grusväg som skulle ta oss upp till källan i fråga. Det var fortfarande väldigt varmt eftersom jag blivit rastlös och övertalat de andra stackarna om att det inte var så varmt, eller helt enkelt tjatat hål i huvudet på dom att jag ville fortsätta tills de gav med sig.
Så där var vi i värmen på väg uppför den ena långa backen efter den andra i värmen och undrade vad vi egentligen höll på med. Då stannade en pickup och frågade hur det gick för oss och om vi ville ha skjuts. Utan att tveka tackade vi ja och låg snart och päste i en grund varm vattensamling inringad av stenar intill en kall snabbt forsande flod längst ner i en ravin omgivna av stora gröna berg.
Vi började prata med en Kanadensare och en Australiensare som bodde på campingen några kilometer bort och blev inbjudna att sätta upp vårat tält på deras plats. Som om det inte vore nog bjöd de även på mat och öl.
Morgonen därpå reste de vidare och vi cyklade tillbaks till källorna för att ta en spa dag. Vi kom dit mitt på dagen och möttes av en lång rad parkerade bilar. Kvällen innan hade det bara vait några få. Vi gick ner till floden för att konstatera det vi redan visste. Det var fullt med folk. Vi bestämde oss för att ta en tidig luch istället för att trängas och hoppas på att det skulle bli färre under dagen.
En stund efter vi ätit klart drog det in ett regn och åskoväder och en strid ström människor försvann in i sina bilar och körde därifrån. Då gled vi ned där. La oss i det varma vattnet, tittade på blixtarna och lyssnade på regnets smattrande och åskans muller.
På kvällen sprack det upp och solen tittade fram. Då hör jag någon säga, hey I know that guy! Jag tittade bort och såg mannen som jag hade bott två nätter hos i Jasper stå och peka på mig. Det var kul att se han igen och han gav oss tips på olika rutter vi kunde cykla under vår resterande tid i Kanada.
På kvällen cyklade vi tillbaks till campingen och våran timing kunde inte ha varit sämre. Det började droppa lite när vi gick upp mot cykarna och vi kom att cykla hela vägen i hällregn som kan liknas
Sjön vid staden Invermere
Utsikten över Invermere och sjön från vägen upp till klätterstället
Christoffer och Robin på klippan vid sjön. Själv lyckades jag inte klättra så högt.
Grusvägen till och från Lussier hot springs. Stupet var riktigt högt på sina ställen
med det jag råkade ut för utanför Kamloops. Som jag i efterhandfått reda på åverkade stor skada på många hus i området. Men allt var inte så illa som det kanske låter. Tidigare under dagen hade vi börjat prata med två kanadensiskor nere vid källorna och blivit inbjudna att dela campingplats med dem.
När vi kom dit hoppade vi snabbt in i ett av deras tält för attt undkomma regnet. Som tur var gav sig regnet efter kanske en timme och vi kunde sätta upp vårat egna tält och spenderade resten av kvällen kring en lägereld istället för att sitta fem personer inklämda i ett litet tält.
På morgonen sa vi hejdå och på kanske återseende till den ena då hon skulle ner till Oregon på semester i Augusti ungefär när vi beräknas komma dit. Lite svårt att säga när man cyklar och hela tiden ändrar sin tänkta rutt.
Hur som helst så följde vi grusvägen ner tillbaks till den asfalterade landsvägen och cyklade ner till Kimberley. Vägen följde en varm nord-sydlig dalgång och gick sedan upp en bit bland bergen på den västra sidan till staden i fråga. Resan dit var inte allt för händelserik. Vi stannade och badade i en flod och vi såg en älg försvinna in i skogen då den fick syn på oss.
Det var tidig kväll då vi cyklade in i Kimberley. Vi slog oss ner utanför den stängda turistinformationen och använde deras wifi för att skriva hem och lite annat. Vi frågade några förbipasserande om de kände till någon camping i området och de svarade: du är i klippiga bergen, tälta var du vill! Också rekomenderade de en plats i utkanten av stan där de trodde vi skulle kunna sova ostört.
På vägen dit passerade vi ett hus där en man stack upp huvudet över ett högt staket och frågade om vi var vilse. Vi svarade kanske, och förklarade att vi letade efter en plats att tälta på. Han förklarade att huset där han var nu var var hans flickväns men att vi kunde tälta vid hans hus bara en kilometer bort. Sedan bjöd han in oss på öl och rom med cola innan vi allihopa begav oss vidare till hans hus. Då hade han nog tyckt att han lärt känna oss tillräckligt bra för vi blev erbjudna att sova i huset istället vilket vi inte tackade nej till. Själv bodde han hos sin flickvän numera och huset stod ändå bara tomt så det är lika bra att det kommer till användning förklarade han.
Vi kom att stanna i tre nätter vilket innebar att vi nu hade sju nätter på raken då vi blivit erbjudna boende. En perfect week!
En av dagarna tog han oss på en liten sightseeingtur i området. Det mest minnesvärda var när han visade oss det hus som han bott några år i när han flyttat till kimberley då han fortfarande var i vår ålder. Nu bodde några vänner till honom där.
Det var det sista huset på en avlägsen grusväg ute i skogen. Huset var väldigt litet, trots att det blivit utbyggt så det nu var mer än dubbelt så stort som när han hade bott där. Bara ett stenkast från huset rann en klar fors och det var en väldigt fin rofylld plats. Det kändes väldigt isolerat från omvärlden trots att det gick en väg dit. Det faktum att de inte var anslutna till varken vatten eller elnätet bidrog väldigt mycket till den isolerade känslan. De använde sig av solpaneler och en diselgenerator när solpanelerna inte räckte till. Vattnet pumpade de upp ur floden och en bit från huset hade de ett utedass.
De hade även byggt en enkel bar på tomten nästan lika stor som huset och de hade flera öppna ytor i skogen så att familj och vänner skulle kunna campa då de kom på besök.
Utsikten från vårt hus i Kimberley med klippiga bergen i horisonten
Over the hills and far away
Vi lämnade tillslut vårt hus i Kimberley och cyklade tre mil till en sjö upp i bergen där asfalten övergick till grus. Där tog vi en lunchpaus, badade och letade sedan upp området med klippväggar där vi tänkte spendera eftermiddagen med att klättra. Men alla väggarna låg i solen och det var så att man hade kunnat steka ägg på en del av dem. Vi gav därför upp efter bara två korta leder och följde istället grusvägen västerut. Vi hade valt den här vägen för att slippa ta den väldigt trafikerade landsvägen söderut runt bergen. Det skulle spara oss cirka tjugo mil.
Till vår stora glädje var vägen varken för sandig, stenig eller brant, men det skulle det bli ändring på nästa dag.
Sakta började det bli mer och mer uppför. Brantare och brantare, i samma takt som stenarna på vägen blev större och större. Flera långa partier var det så brant och fyllt med knytnävstora stenar att vi fick knuffa cyklarna. Efter var och en av de här backarna tog jag upp GPS:en för att se vilken höjd vi befann oss på. Ingen av oss visste hur högt passet skulle vara men vi hade alla gissningar på runt ettusenfemhundra meter.
Vi passerade snart de höjder vi gissat på och cirka en timme efter lunch på artonhundra meters höjd ser jag floden i dalgången nedanför oss som vägen följt övergå i en bäverdamm. Inget bra tecken då mina och Christoffers vattenflaskor var fyllda med vatten från floden i fråga. Det är nämligen så att om du dricker vatten från en flod med bävrar uppströms löper du stor risk att få Beaver fever. Vilket ska kunna jämföras med en rejäl maginfluensa. Eller som en kanadensare beskrev det, "du får väldigt brottom ut i buskarna".
Vi hällde ut vattnet och tog nytt från en bäck och höll som vanligt tummarna för att det inte skulle finnas några bävrar uppströms. Vi hade båda tur och förblev friska.
Framåt tidig kväll, efter väldigt mycket puttande nådde vi äntligen toppen och kunde avläsa att vi befann oss tvåtusenåttio meter över havet. Vi rullade ner en liten bit av den långa nedförsbacken vi hade framför oss och slog utmattade upp tältet på en liten sidoväg.
Under hela förmiddagen nästa dag kunde vi njuta av en lång nedförsbacke som tog oss ned till Kootenay Lake femhundratrettiometer över havet. Men det var inte bara guld och gröna ängar på vägen ner. Vägen var fortfarande full med stora stenar på sina ställen. Christoffer som har sina framväskor betydligt lägre placerade än mig och Robin slog i den ena i en sten och fick ett stort hål i bottnen på den. Som om det inte vore nog fick han också en punktering då han också har smalare däck än vi andra.
Sjön där vi klättrade
Utsikten från första tältplatsen på grusvägen
Det var väldigt svårcyklat den andra dagen
Nära toppen på passet
Väl nere följde vi sjön norrut en bit och njöt av att ha plan fin asfalt under däcken. Det kändes som att cyka på moln i jämförelse med den tidigare vägen. Efter en mil eller så tog vi en vägfärja över till sjöns västra del och fortsatte mot staden Nelson. Redan från färjan kunde vi se rök stiga från en av de många stora skogstäckta kullarna. Vi kom allt närmre branden då vi närmade oss Nelson. Vi passerade utryckningsfordon och då vi passerade branden flög en stor helikopter över oss fram och till baka mellan sjön och branden och släppte ner enorma mängder vatten på den.
Från vår tältplats på en liten obebyggd strandtomt där vi bjöd in oss själva kunde vi se lågor i röken och känna doften av den medans solen gick ned.
Väl i Nelson kände vi att det var på tiden att vi klättrade igen och fick tips från turistinformationen om ett ställe på vägen ut ur stan.
Det var en kanske femtiometer bred bit med träd och klippor som låg inklämd mellan två avfartsvägar precis innanför stadsgränsen.
Efter att ha klättrat till en bit in på eftermiddagen bestämde vi oss för att fortsätta klättra resten av dagen och sedan resa tältet på den lilla platta ytan precis under klippväggen.
Mot elden!
Det var inte lätt att klämma in tältet men det gick! Christoffer kämpar på i squatters bluff i Nelson
Efter Nelson cyklade vi ner till Castlegard längs med den tråkiga landsvägen. Visst var vi omringade av berg fortfarande men de var inte lika imponerande som de vi passerat och trafiken var intensiv. Inget som satte oss i någon direkt fara eftersom det som vanligt fanns en väldigt bred väggren men det blir väldigt tröttsamt att lyssna på bilar och lastbilar som far förbi. Därför hade vi tagit beslutet att cykla på en gammal järnväg som gjorts om till cykelväg till nästa by, Christina lake åtta mil bort. Att det som max skulle vara två procents lutning lockade också.
Vi hade lite delade känslor om de en och enhalv dagarna vi spenderade på vägen. Christoffer led mest då det var sandigt på en del ställen och han hade en halv inch smalare däck än oss andra. Jag tyckte att det var riktigt trevlig omväxling. Ingen trafik och ibland visade sig spektakulära utsikter mellan träden. Vi hade också det stora nöjet att se en liten grizzly komma upp på vägen ramför oss och springa för allt vad den hade då den fick syn på oss i cirka hundra meter innan den försvann upp i skogen. Som tur var sprang den inte emot oss och mamman som vi aldrig såg gjorde det inte heller.
Men vägen var på sina ställen som sagt väldigt jobbig att cykla på. Sandiga och steniga partier avlöste varandra och jag tyckte också att det var väldigt skönt att tillslut få svänga ut på asfalterad väg igen.
Från Christina lake kunde vi njuta av ett nytt bergspass var dag i över trettiogradig värme tills vi kom till Osoyoos. Kanadas varmaste stad. Landskapet här såg ut som det gjort vid Kamloops. Ett väldigt kalt landskap med mestadels små buskar som växte på de bruna bergen. Men den stora skillnaden var att det här låg stora sjöar i dalgången och bredvid dem låg det stora vingårdar och fruktplantager.
När vi tänker tillbaks på den här sträckan minns vi mest hur jobbigt det var att cykla upp för alla de oändliga backarna i den tryckande hettan. Det var hela tiden ett väldigt fint landskap med höga berg och storslagna vyer men de var mindre imponerande än de vi passerat och kändes därför lite småtråkiga.
I en av dessa oändligt långa uppförsbackarna när vi en eftermiddag hade över trettiofemgrader varmt fick Christoffer nog. När vi kommer til Vancouver ska jag inte cykla mer! Det är för varmt! Vi andra höll med om att det var lite för varmt den här dagen men gjorde inga planer på att följa hans ide.
Vår från början tänkta rutt var att passera in i Usa vid Osoyoos men eftersom vi alla gillade Kanada så mycket hade vi bestämt oss för att cykla till Vancouver Island och ta färjan därifrån ner till Washington. Men nu tänkte Christoffer som sagt lägga cyklingen på hyllan i Vancouver.
Christina lake
utsikt från cykelvägen
Nära Osoyoos
Väl i Osooyos hade vi bestämt oss för att spendera helgen där för att vila lite efter backarna och fira Christoffers födelsedag. Vi försökte därför för ovanlighetens skull ta in på en camping men den visade sig vara full. Snopna cyklade vi tillbaks samma väg vi tagit genom stan dit för att försöka få plats på en annan. Men vi hann inte långt förrsen en man på en balkong frågade om det inte hade gått något bra på campingen och småskrattade lite. Nej, den var full svarade vi och han sa snabbt att det är den alltid. Han förklarade sen att han sett oss cykla ner och suttit och väntat på att vi skulle komma tillbaka och sa att vi kunde tälta på hans gräsmatta bakom huset om vi ville. När vi svarat ja, självklart!, kom följdfrågan: Dricker ni öl?
Vi tillbringade två nätter på han och hans frus gräsmatta och blev bortskämda med mat och dryck och inte minst väldigt gott sällskap.
När de hörde att vi var klättrare tipsade de oss om Skaha Bluffs sex mil norrut. Känt för att ha Brittish Columbias bästa klättring näst efter Squamish. En plats som vi helt missat. Vi hade tänkt cykla västerut från Osoyoos och var inte helt sugna på att cykla upp genom den trafikerade och välbefolkade dalgången för att komma dit. De tyckte dock bestämt att vi skulle klättra där och erbjöd sig att ta cyklarna på pickupen och skjutsa oss dit. Vi tänkte på det över en natt och kom fram till att det var en bra id´e. För varför ska vi cykla en tråkig och kanske rent ut sagt farlig sträcka när vi blivit erbjudna skjuts?
Vi kom till Skaha bluffs sent på eftermiddagen och gick runt lite bland klipporna för att hitta något som såg roligt och lagom svårt ut till följande dag. Sedan slog vi upp tältet bakom några buskar med utsikt över dalgången nedanför.
Efter att nästa dag ha klättrat den valda leden i lite väl varmt väder var vi alla lite för trötta och omotiverade för att klättra mer så vi beslöt oss för att cykla vidare mot Vancouver. Över de sista bergspassen. Ett av dem blev vi klara med redan denna dag och var väldigt nöjda med det när vi på kvällen slog upp tältet i ett päronplantage. Vi hade stannat för att köpa körsbär i ett av de många fruktstånden längsmed vägen. Vi hade småpratat lite med ägaren då vi var de enda kunderna och han sa att om vi ville, fick vi gärna sätta upp tältet i plantagen som låg intill.
På väg upp i bergen igen efter att ha lämnat Skaha bluffs
Mellan Vancouver och Squamish
Utsikten från tältplatsen i Skaha bluffs
Skaha bluffs
De följande dagarna spenderade vi med att cykla över den sista bergskedjan som stod mellan oss och kusten. Det blev sakta mer och mer skog och då vi tillslut cyklade ner på andra sidan bredde åter igen den täta kustskogen ut sig med sina, ur svenksk synvinkel, fövuxna barrträd.
Cyklingen blev därför, i alla fall enligt mig, intressant igen. När jag var uppe i klippiga bergen tänkte jag att där var finare än kusten men nu tänkte jag precis tvärt om.
Efter staden Hope, där stora delar av filmen Rambo first blood spelades in började små byar och städer dyka upp som ogräs i vägkanten. När vi fortfarande hade många mil kvar till Vancouver växte de ihop och det blev väldigt svårt att hitta en gratis tältplats. Men inte omöjligt. Efter mörkrets infall slog vi upp tältet på gräsmattan bakom en turistinformation och packade ihop det igen då det blev ljust på morgonen. Kanske någon timme senare då vi alla är väldigt sega på morgonen men vi fick i alla fall ner det innan nån hann upptäcka oss.
En av de sista större stigningarna mellan oss och kusten Utsiken på väg ned på andra sidan
Vi cyklade inte hela vägen in till centrala Vancouver då alla hostels där var fulla eller dyra som hotel. Vi tog istället in på en camping i en av förorterna och tog pendeltåget in till centrum för att uträtta ärenden. Till exempel fick jag lämna in min cykel till en mekaniker för att byta fram och bakdrev då de slitits ut efter ynka åttatusen plus kilometer. Jag hade trott de skulle hålla längre. Dock kan jag tillägga att det framförallt var de lättare växlarna som var helt utslitna efter alla bergspassen. Kankse inte helt oförståligt.
Christoffer slutförde sin plan med att inte cykla mer och köpte en bussbiljett till Whistler för att cykla lite downhill där innan han fortsatte till USA på egen hand, ej cyklandes. Dock fortfarand släpandes på cykeln i packningen då det kostade en mindre förmögenhet att skicka hem den.
Så han hoppade på sin buss och jag och Robin cyklade upp till Squamish för att spendera en vecka eller så med att klättra där. Så jag cyklade återigen den fina men trafikerade vägen upp dit från Vancouver. Klart värt det då de har klättring i världsklass och jag inte hade någon chans att klättra något första gången jag var där.
Vi blev kvar i hela tio dagar och klättrade alla utom två eftersom det var ihållande regn. Det regnade även en tredje dag men vi lyckades hinna med två leder mellan skurarna. En av de regniga dagarna gick vi upp på The Stawamus Chief. Den sjuhundra meter höga klippväggen som tornar upp sig över stan. Jag missade helt att det gick att gå upp på baksidan sist jag var där och var väldigt glad över att få chansen igen. Utsikten var helt fantastisk.
Efter ungefär en vecka i Squamish började fingertoppar, händer, armar och knän bli väldigt utslitna, såriga och fulla med blåmärken och vi insåg att det snart var tid att bege sig vidare. Men vi hade ännu inte klättrat någon av de längre multipitch lederna som erbjuds i området eftersom jag ännu inte hade lärt mig sätta egna säkringar. Robin fick därför under två dagar utbilda mig på det och sedan klättrade vi en cirka hundra meter hög vägg i tre pitcher. En grymt rolig avslutning på en fantastisk klättersemester i semestern!
Utanför Hope
Utsikten nära toppen av Stawamus chief
Vi cyklade fyra mil tillbaks mot Vancouver och hoppade på färjan till Nanaimo på Vancouver Island. Därifrån cyklade vi ner till Victoria och tog slutligen färjan till Port Angeles i USA efter över elva veckor och nästan tretusen kilometer i Kanada. Det tog oss några dagar och det var inte så jättespännande cykling då det för det mesta var industriskog längs med vägarna. Men på sina ställen visade stora jättetuja och enorma tallar upp sig. Ofta i en tät skog där allt tycktes växa på vart annat och nästan allt var täckt med mossa. Vi gick en kortare vandringsled i goldstream provincial park. Där de har bevarat den tempererade regnskog som en gång täckte ön. Det var väldigt fint och vi passade också på att bada i en väldigt liten men förvånansvärt djup pool som bildats under ett högt vattenfall. Det var andra gången vi hittade en häftig badplats på ön. Den andra hade varit i en djup ravin under motorvägen där vi roat oss med att klättra upp på klippväggen intill för att sedan hoppa ner i det klara svala vattnet. Barnsligt kul!
På väg upp genom skogen på baksidan av Stawamus Chief
Stawamus Chief sedd nerifrån Squamish På toppen av multipitchen skywalker!
Jag gör ett försök att leda en av pitcherna på skywalker
Badplatsen med klippan Robin mellan jättetujorna i Goldstream
De här rådjuren får bli den sista bilden från Kanada. De stod på en äng ett tiotal meter från vägen på Vancouver Island. De på bilden är bara några få av de tjugo-tretti djuren som befann sig där. Att resa i Kanada har ibland varit lite som att besöka ett enormt zoo. Djur överallt som knappt visar någon rädsla för människor. Fantastiskt!
Just nu efter lite mer än en vecka i USA befinner vi oss vid kusten i norra Oregon, det går väldigt mycket fortare nu när vi inte behöver cykla över ett nytt berg var och varannan dag. Men det får ni läsa om en annan gång.
bottom of page