Northern Territory

Efter vi passerat gränsen till Nothern Territory hade vi inte många dagars cyklande kvar till nästa avstickare, Uluru. Australiens mest berömda turistattraktion. Uluru är det inhemska namnet på vad som är känt i västvärlden som Ayers Rock. Den gigantiska röda stenen som reser sig mitt i Australiens öken. Uluru är mest känd för sin enorma storlek och dess position mitt i den platta outbacken som gör att den ser ännu större ut.

Den är helig för aborginerna i området och några utav stenens grottor användes i ritualer, men många användes också som bostäder.

Uluru & Kata Tjuta

Efter några dagar i Northern Territory kunde vi se Uluru i horisonten. Eftersom Uluru ligger inne i en nationalpark och ingen som helst övernattning får ske i området skulle vi stanna i byn Yulara som låg strax utanför. Framme i Yulara som vi trott skulle vara en vanligby blev vi lite förvånade. Byn var inget annat än en turistresort med hotell och souvenirbutiker. Det verkade inte finnas ett enda bostads hus i närheten. Vi parkerade cyklarna utanför turistbyrån och Hampus knallade inför att fråga om billiga boenden, vilket vi inte trodde skulle finnas. Jag stannade kvar och passade cyklarna och en man kom fram till mig. Vi pratade lite om vart vi cyklat ifrån, hur lång tid det tagit och vad som varit bäst. Han var väldigt trevlig och när Hampus kommit ut och presenterat sig frågade han om vi hade någonstans att bo. Vi skakade på huvudet. Mannen berättade att han arbetade i ett konstgalleri och bodde tillsammans med en utav konstnärerna i en lägenhet och att vi var hjärtligt välkomna att sova på golvet om vi ville, vilket vi självklart ville. Vi följde med mannen som både hade en dusch och tvättmaskin, vad mer kan man önska.

Stenen bidrog även till en frodigare öken eftersom det regn som samlades uppe på den rann ner längs dess sidor och skapde vattenhål till djur och människor. Den utgjorde helt enkelt en oas i det karga landskapet.

Strax efter vi passerat gränsen började vi få punkteringar igen. Isac klarade sig fint, men både jag och Hampus fick problem flera gånger. Vi bestämde oss därför att Isac skulle få slippa vänta på oss och cykla iförväg mot Uluru. Undertiden vi satt och lagade våra punkteringar i vägkanten mötte vi en del människor. En svensktalande tysk som höll på med en dokumentär om road trains. Han gav oss några flaskor kallt vatten och bjöd på kex. Vi träffade även en fransk familj när vå åt lunch som lånade våran kniv, på grund utav bristande språkkunskaper blev det inte mycket sagt, men när de skulle åka gav det oss deras mailadress och

bostadsadress och erbjöd oss deras hem om vi någon gång hade vägarna förbi Frankrike. Nu när vi träffat så många trevliga fransmän kände vi att vi måste cykla igenom Frankrike någon gång i framtiden. Även en eker gick sönder på den här sträckan och det tog några timmar innan vi lyckats få den nya på plats.

När vi bar in våra saker i lägenheten där vi skulle bo för natten ringde vår mobil och vi insåg att vi hade täckning igen för första gången sedan vi lämnade Coober Pedy. Det var Isac som berättade att han stod på toppen av Uluru. Vi bestämde att vi skulle mötas upp när han kom tillbaks till byn senare på kvällen.

Att vi fick täckning igen innebar också att vi kunde höra av oss hem till Sverige, vilket i vanliga fall är kul, men det var det inte för Kajsa den här gången. Hon fick tråkiga nyheter, så pass allvarliga att hon bestämde sig för att åka hem så fort som möjligt.

De kommande dagarna hade vi fullt upp med att boka flygbiljetter, ringa försäkringsbolag mm samtidigt som vi skulle försöka hinna med att se Uluru och Kata Tjuta.

Vi bestämde därför att vi inte skulle cykla ut till dem som vi planerat utan lifta istället, eftersom Isac berättat att det inte var någon bra täckning i nationalparken.

Efter att ha stått i vägkanten i tjugo minuter och räckt ut tummen mot varenda bil som passerat och försökt se riktigt snälla och trevliga ut, stannade en bil. Det var inte alls en turist som vi hade väntat oss som gav oss skjuts utan en aborigin som skulle hälsa på sin pappa som bodde i aborigin byn som ligger i nationalparken. Han berättade att han varit med och hjälpt till att bygga många av de gångstigar och små byggnader som finns runt Uluru.

När vi var nära parkeringen som ligger in till stenen pekade han ut var gångstigarna startade, var toaletterna fanns och var man kunde klättra upp på stenen.Att klättra upp på stenen eller att inte klättra upp på Uluru är en mycket omdiskuterad fråga bland besökarna. Men på honom lät det som om att har man redan byggt vägar, gångvägar, parkeringar, toaletter, informationscenter och allt annat som omger den, för lokalbefolkningen heliga stenen, på den heliga marken. Ja då var det inte hela världen om besökarna gick upp på själva stenen.Lokalbefolkningen har fått tillbaks marken där stenen står utav staten och hyr nu ut den till dem. Att de hyr ut den är ett val som de har gjort för att ha en säker inkomst.

Vi tackade för skjutsen och hoppade ut ur bilen och blev genast häpna över Ulurus storlek. Men det är inte världens största sten. Det är Mt Augustus i Western Australia och den är inte alls lika känd.

Vi gick den branta vägen upp längsmed kedjan som satt fast i stenen som stöd och beundrade utsikten som blev mer och mer imponerande desto högre upp vi kom. När vi kommit en bra bit upp blev lutningen mindre och kedjan tog slut. Vi fortsatte in mot mitten av stenen där den högsta punkten är och gick upp och ner genom uttorkade kanaler som bildats från allt regn som fallit genom åren. Slutligen nådde vi fram till det lilla monument som markerar den högsta punkten. Vi beundrade utsikten en bra stund innan vi gick ner igen.

Nu stod vi i vägkanten igen och viftade med tummarna. Solen hade börjat gå ner och det började bli väldigt glest med trafik. Men vi hade inte väntat länge försen en bil stannade. Det var ett par i trettio års ålder, en Irländare och en Polack som sedan två år tillbaks bodde i Sydney. På vägen tillbaks stannade vi en stund och tittade på hur Uluru ändrar färg då solen går ner, vi och alla andra. Parkeringen var överfull och många hade dukat upp fina middagar vid sina husbilar och tog en bild i minuten för att dokumentera färändringen. Det hela var väldigt lustigt

Innan vi hann säga hejdå till våra nya vänner bjöd de med oss att titta på soluppgången vid Uluru nästa morgon och sedan åka till Kata Tjuta. Vi tackade såklart ja och nästa morgon upplevde vi solnedgångs hysteri igen, fast tvärt om såklart.

Sedan åkte vi till attraktion nummer två i nationalparken, Kata Tjuta.

Kata Tjuta var från början en större sten än Uluru men har med tiden delats upp och blivit flera stenar.

När vi parkerade bilen såg vi något bekant stå parkerat i väg kanten, Isacs cykel. Han hade nämligen cyklat ut hit dagen innan, övernattat i närheten och höll nu på med att gå vandringsleden som går runt några av stenarna I Kata Tjuta. När vi bara gått en kort bit på den mötte vi honom och utbytte några snabba ord om att ses i kväll i byn.

Kajsa åkte efter ett par dagar hem till Sverige igen och jag och Isac började cykla tillbaka samma väg vi kommit.

Kings Canyon

Det var väldigt lättcyklat med vinden snett bakifrån, och utan större ansträngning la vi mil efter mil bakom oss.

På eftermiddagen kom vi fram till Curtin springs camping och bestämde oss för att stanna och laga mat. Vi började prata med en man och eftersom han redan hade gjort upp en eld och erbjöd sig att dela den med oss om vi ville stanna för natten så gjorde vi det.

Campingen här var nämligen gratis om man inte ville ha ström.Vi satt hela kvällen vid elden, åt mat och pratade med mannen och hans fru. När det blev läggdags la vi ut våra liggerunderlag direkt på marken eftersom den var för hård för att trycka ner tältspiken i. För mig var det inte heller någon större vits med att sätta upp tältet därför att även dragkedjan till innertältet nu hade börjat krångla och det krävdes en hel del pillande för att få den stängd, och vem orkar hålla på med det när det ändå aldrig regnar?

När vi stod och diskade följande morgon kom det en emu och gjorde oss sällskap. Den var väldigt nyfiken, pickade på alla våra saker och passade på att dricka av vårt diskvatten.

Vi lämnade emun och begav oss vidare.

Denna dag var allt som vanligt igen. Ingen lätt bris i ryggen utan en riktigt stark vind rakt i ansiktet. Vi turades om att cykla först i motvinden och trots stor ansträngning gick det mycket långsamt. Det enda som höll oss på någorlunda gott humör var vetskapen om att vi några mil längre fram skulle svänga av och då istället få vinden i sidan.

Efter alldeles för många timmar med tanke på avståndet kom vi äntligen till t-korset som vi drömt om hela dagen. Vi svängde av norrut och vinden hamnade i sidan. Vi cyklade inte så mycket längre innan vi bestämde oss för att vi hade fått nog för dagen.

Vi sov på marken bredvid vår lägereld, för denna natt var precis som de andra nätterna de senaste veckorna mycket kall. Jag vaknade flera gånger, men inte för att det var för kallt utan därför att det sprang vildhästar i buskarna bredvid oss. Deras högljudda hovslag och deras öronbedövande gnäggande var omöjliga att ignorera. Flera gånger var jag säker på att nu springer dom rakt in i lägret och trampar på oss, men det hände aldrig.

Ju närmre Kings Canyon vi kom desto mer kuperat blev det. Det var faktiskt kul att få cykla i lite backar igen, och en som vanligt molnfri dag cyklade vi in i Watarrka nationalpark.

Vi gick några kortare vandringsleder innan vi sent på eftermiddagen kom fram till själva Kings Canyon. Vi började genast gå den vandringsled som går upp på platån och följer kanten. Utsikten var slående och när vi slutligen kom ner igen hade solen gått ner.Efter en snabb middag cyklade vi ner en liten bit på vägen för att hitta en sovplats. Det är förbjudet att campa i nationalparken förutom på campingen som finns där, men vi hade ingen lust att betala för att sova så vi gick av vägen och började putta cyklarna genom en väldigt snårig skog.

Vi kom inte långt innan vi gav upp och la oss på marken för att sova.

Jag vaknade av ljudet från en bil som körde förbi. Jag vände på mig, såg mot vägen och insåg snabbt att vi låg och sov fyra meter från vägkanten. Vi packade snabbt ihop våra saker och gick ut på vägen då ingen bil passerade för att inte bli sedda. Efter att ha cyklat tillbaks de få metrarna till Kings Canyon åt vi frukost och gick en kort runda innan vi begav oss vidare mot mereenie loop road.

Mereenie loop road

Vi gick in på bensinstationen för att köpa våra tillstånd för att få färdas på mereenie loop road, eftersom den går över aborginland. Men killen i kassan tittade osäkert på oss och sa att vi nog inte behövde det om vi skulle cykla.

Glada över att ha sparat några dollar begav vi oss iväg mot grusvägen. Väl framme överaskades vi av hur bra skick den var i. Inte alls lika skakig att cykla på som de andra grusvägar vi varit på.

Efter bara några kilometer blev det asfalt igen. Vi kliade oss i huvudet och tänkte, var det allt. Vi hade nämligen hört av många att det skulle vara en väldigt dålig väg och att det inte var en bra ide att cykla där.Men efter att ha cyklat upp på en höjd och ner på andra sidan blev det grusväg igen. Dålig grusväg.

Vägen var täckt med, en till två decimeter höga, grus och sand vågor. I kanten var det plant och fint men där kunde vi sällan cykla eftersom det oftast var djup sand som vi sjönk ner i.

Sakta skumpade vi fram över vågorna, eller cyklade på i vägkanten tills sanden blev för mjuk och vi körde fast. Ibland var hela vägen täckt med mjuk sand och vi fick putta cyklarna. Vi försökte hålla tio kilometer i timmen men det gick oftast inte.

När solen började gå ner hade vi inte kommit många mil men vi stannade och var helt slut efter den skakiga färden. Vi började också inse att det skulle bli svårt att hinna cykla hela grusvägen, 22 mil, på tre dagar. Vi konstaterade också att det skulle bli väldigt svårt att få vattnet att räcka.

Vi cyklade iväg tidigt nästa morgon, med ovanligt många termitstackar i vägkanten och hopp om att vägen skulle bli bättre. Men så blev det inte. Den blev bara sämre. Mer sand och mer ojämnheter.

På eftermiddagen hade vi inte kommit långt och det var nu ingen tvekan om att vårt vatten inte skulle räcka. Vi bestämde oss för att försöka stoppa nästa bil som passerade och fråga om vatten. För det var ju faktiskt lite trafik på vägen.

För det mesta var det turister i fyrhjulsdrivna hyrbilar på väg till Uluru eller på väg tillbaks till Alice Springs. Vi var väldigt frustrerade på dessa människor, inte för att de körde vårdslöst eller att det blev en stor dimma av sand varje gång de passerade. Nej det som gick oss på nerverna var att de stannade ca hundra meter ifrån oss, rullade ner rutan och hängde ut med kameran och tog några bilder på oss. När vi sedan kom närmre körde de vidare igen.Visst är det roligt att andra intresserar sig i vad vi gör och jag har aldrig sagt nej till någon som frågat om de får ta en bild på oss eller våra cyklar, men att bara ta en bild på avstånd och sedan köra iväg när vi kommer närmre är ju bara oförskämt. Vi är ingen turistattraktion eller något vilt djur.De första gångerna det hände blev jag så förvånad att jag bara skrattade för mig själv åt vilka konstiga människor det finns. Men efter femtioelfte gången fick jag nog och så fort jag såg någon stanna, ta upp kameran och rikta den emot mig började jag göra grimaser eller tog bilder på dom med min osynliga kamera. Jag hade god lust att plocka upp min kamera och faktiskt ta bilder på dom men det hade tagit för lång tid. Hur som helst så hade grimaserandet och låtsasfotograferandet önskad effekt. De sänkte genast kameran och såg väldigt generade ut som om de precis insett vad de faktiskt höll på med.

När en bil sedan närmade sig viftade vi i luften med varsin vattenflaska och de stannade. Det var en Fransk familj som glatt fyllde upp våra vattenflaskor, frågade om de fick ta en bild på oss vilket de såklart fick och åkte sedan vidare.Strax efter att bilen försvunnit i ett moln av röd sand stannade en bil bredvid oss och frågade om vi behövde vatten. Vi fick tacka nej och förklara att vi precis fått vatten. Men det höjde humöret rejält att bli erbjuden vatten istället för att bli smygfotograferad.

Vi cyklade i ytterligare någon timme innan vi stannade och gjorde den vanliga kvällsritualen. Tände en lägereld, lagade mat och åt tills vi somnade på våra liggunderlag bredvid elden.

Morgonen efter hade vi inte cyklat långt innan det blev asfalt under däcken. Vi hade fortfarande många mil kvar innan det enligt våran karta skulle bli asfalt igen och misstänkte att asfalten skulle ta slut så fort vi kom upp för den långa backen. Så var också fallet. Men efter asfaltsbiten blev vägen betydligt bättre än vad den varit tidigare och vi kunde cykla snabbare än vad vi gjort på länge.

Senare på dagen blev det återigen asfalt under däcken och vi trodde att vi var klara med grusvägen. Vi cyklade i en lång nerförsbacke med en fantastisk utsikt över gosse bluff, en meteoritkrater vars kanter mer liknar en bergskedja. Tyvärr cyklade vi inte dit för att se själva kratern på nära håll eftersom vägen dit var väldigt sandig.

Så vi cyklade vidare och det blev återigen grusväg, eller snarare sandväg.När vi gick och puttade cyklarna bestämde vi oss för att stanna en bil igen och be om mer vatten, men vi hade inte samma tur denna gång. Alla bilar stannade men de kunde inte ge oss mycket vatten eftersom de själva inte hade mycket med sig. Men chauffören i den sista bilen vi stannade berättade att det inte var sandväg de fyra milen vi hade kvar utan att vi bara hade några kilometer kvar tills det blev asfalterad väg.Vi brydde oss då inte längre om att stanna någon mer bil för att be om vatten eftersom vattnet vi hade borde vara tillräckligt för fyra mil på asfalterad väg.

Vi cyklade och puttade cyklarna några kilometer till och kom slutligen till asfalten. Vi kände båda en stor lättnad och var väldigt glada över att få lite enkel cykling igen.Vi stannade och pumpade upp däcken fullt igen.

Vi hade släppt ut en del luft för att få lite dämpning på den ojämna vägen.När vi gjorde det stannade två australiensare, gav oss vatten och bad om ursäkt för att de inte hade någon öl att bjuda på.

Vi cyklade på den slingrande vägen och det började nu bli rejält kuperat. Vi cyklade upp och ner för kullarna som växte sig större desto närmre West MacDonnell Ranges vi kom.

När vi stannade för dagen hade solen inte gått ner än och det var många träd med håligheter där vi skulle sova så jag bestämde mig för att gå på reptil jakt. Vi hade ju inte sett några i outbacken eftersom de ligger i dvala över vintern.

Jag började klättra runder i träden och lös in i alla hål jag kunde hitta. Då säger Isac, -Den ihåliga grenen finns det säkert en orm i. Jag satte min pannlampa på en pinne och stoppade in den i grenen. Och visst fanns där en orm! En svart orm med gul vit mage, men jag hann inte se mycket mer av den innan den blev skrämd och ringlade längre in i grenen, utom synhåll.

Efter att utan resultat försökt få ut ormen ur grenen började jag istället med kvällsritualen, eld och mat.Mereenie loop road var den jobbigaste vägen jag cyklade i Australien, men det var samtidigt den roligaste och vackraste vägen. Klart värt besväret.

West Macdonnell Ranges och Alice Springs

I tre fantastiska dagar cyklade vi igenom West MacDonnell ranges. Cyklingen här skiljde sig väldigt mycket ifrån hur den sett ut tidigare. Det gick hela tiden upp och ner i bergen. Riktiga berg! Med de högsta topparna på över 1500 Meter. Inte för att vi cyklade så högt upp, men det var väldigt fint att ha bergen bredvid sig. Det var också betydligt mer växtlighet tack vare allt vatten som rinner ner från bergen, och ja såklart, också den största skillnaden, det fanns vatten på en del platser.

Den första dagen gjorde vi ett välbehövligt stopp i Glen Helen Gorge och badade. Det var många fåglar som samlats i vattnet och runt vattensamlingen strök en mager Dingo som ibland smygandes simmade ut mot fåglarna, men den hade ingen jaktlycka.

Vi hoppade i. Eller rättare sagt Isac hoppade i. Ner i det iskalla vattnet. Själv stod jag och velade en lång stund, men lyckades tillslut övervinna min rädsla för kallt vatten och hoppade också i.

Vi cyklade vidare och motstod flera gånger frestelsen att ta en avstickare och vandra en bit på Larapinta Trail, en 22 mil lång vandringsled som går genom bergen. För efter att ha cyklad i en vecka sen vi lämnade Uluru började vår mat ta slut och vi hade helt enkelt inte tillräckligt för att hinna gå också.

En kväll när jag gick för att hämta en stock till lägerelden trillade jag baklänges och landade i några grästuvor. Inget att gnälla över eller hur? Men nu måste ni tänkta på att vi var i Australien och trots att vi var i bergen var det fortfarande ont om vatten. När det är ont om vatten utvecklar många växter taggar för att förhindra att bli uppätna.Grästuvorna som jag landade på var inget undantag. Jag spenderade hela kvällen med att pilla ut centimeterlånga taggar ur händerna, benen, knäna osv, och fick inte ut de sista försen jag badade i Katherine Gorge många, många veckor senare.

Den tredje dagen var det mycket nerförsbacke och vi bestämde oss för att cykla på så att vi skulle komma fram till staden som ligger mitt emellan West och East MacDonnell Ranges, Alice Springs.

Då vi närmade oss blev det betydligt mer trafik och plötsligt stannade en bil framför oss, en polisbil. Ut klev en kvinnlig polis och erbjöd oss vatten. När hon fyllde upp våra vattenflaskor passade hon på att berätta för oss, utan ett spår av humor i hennes ansiktsuttryck, att det finns så många dumma cyklister som inte inser att det inte går att få tag på vatten här ute. Hon berättade att hon flera gånger hade fått rycka ut och hämta folk som helt enkelt inte klarat av det. Men det lustiga var att med sig i bilen hade hon en man vars bil hade gått sönder och hon hade därför fått åka ut och hämta honom. Cyklister har ju i alla fall vett nog att resa med ett fordon som är lättlagat. Vi tackade för vattnet och försvarade oss med att nu var det ju faktiskt vinter och därför ingen större konst att få det att funka. Vinter här innebär för övrigt runt 25-30 grader på dagen istället för 45-50 grader som på sommaren.

Vi tog in på en camping i Alice Springs och började genast njuta av att ha en mataffär nära till hands och stannade ett par dagar för att vila.

Alice Springs var en väldigt udda stad. Det ligger mitt i Australien och har otroligt långa avstånd till grannstäderna. Under vår vistelse såg vi väldigt många hemlösa, för det mesta Aboriginer. De satt på trottoarerna, på de få gräsytor som fanns, i rabatter och ja, överallt. Det kändes väldigt konstigt att se detta i ett av världens rikaste länder.

Många hade tidigare berättat för oss att Alice Springs skulle vara så här och vi blev därför inte förvånade. Men de sa också att det var en mycket osäker stad och att vi skulle akta oss för att bli rånade. Detta var inget vi upplevde, vi kände oss säkra hela tiden. På campingen vi bodde på hade vi en hemlös som bodde i tältet bredvid våra. Han tyckte att jag skulle gå till frälsningsarmen och be om ett nytt tält när jag berättade för honom att mitt var trasigt. Det var så han hade fått sitt tält som han stolt visade upp. Jag skrattade bara och sa att det nog finns de som behöver tälten mer än jag.

Vi passade också på att besöka Alice Springs reptil center, så att vi äntligen fick se lite av de reptiler som finns i området.

När vi tillslut skulle bege oss iväg från Alice Springs upptäckte jag att det var en buckla på mitt bakdäck. Jag trodde att det var slangen som på något sätt knölat sig i däcket och tog av det för att rätta till det. Men det visade sig att det var däcket som hade blivit skevt. Jag bestämde mig för att köpa ett nytt innan vi cyklade vidare men det gick inte eftersom det var söndag och allt var stängt. Med tanken att, det håller säkert, lämnade vi Alice Springs.

Tropic of Capricorn

Det kändes bra att vara tillbaka på Stuart Highway och cykla rakt norrut igen. Längtan efter varma nätter och reptiler som inte låg i dvala var stor.

Dagen efter vi lämnat Alice Springs passerade vi Tropic of Capricorn, Stenbockens vändkrets, vilket innebar att vi kom in i det område på jorden som har tropiskt klimat. Så nu var det inte längre vinter utan torrperiod. Vi trodde inte att vi skulle märka någon klimatskillnad försen vi kommit ännu längre norrut, men redan samma dag blev vi attackerade av myror under lunchen och på eftermiddagen såg vi en Skäggagam. Den låg och solade sig på vägen och blev inte det minsta skrämd av oss. Efter att ha tagit några kort bestämde vi oss för att flytta den från vägen. Jag lyfte upp den och gick av vägen. Först reagerade ödlan inte alls. Den låg helt stilla i min hand som om den var med om det här var dag. Men sen började den vrida på sig och jag satte ner den. Den sprang en meter, vände sig mot mig, blåste upp sig och gapade så stort den kunde för att visa att den var stor och farlig. När jag inte blev iväg skrämd, utan tvärtom gick lite närmre för att få en bättre bild, rusade den med öppen mun mot mina fötter. Jag gjorde ett stort hopp över den eftersom jag bara hade flipflops på mig och inte ville bli biten i tårna. Den gömde sig då bland några grästuvor och efter att ha tagit några sista bilder cyklade vi vidare och hoppades att den inte skulle gå ut på vägen igen.

När jag nästa dag tog en titt på mitt bakdäck fick en minst sagt otrevlig överraskning. Det hade börjat gå hål på däcket. Vi bestämde oss för att cykla vidare till den lilla byn Ti Tree, en dagsetapp bort, för att försöka köpa ett nytt däck. Men vi hade stark motvind fram till eftermiddagen, och kom därför inte fram.

Efter att vi vaknat och ätit frukost cyklade vi in till Ti Tree. Det var en väldigt liten by med två små affärer, en bensinstation och en arbetsförmedling i en barack. I närheten av Ti Tree låg det flera plantager där de bland annat odlade mango, vindruvor och vattenmelon. Konstigt med plantager i öknen tänkte vi, men det är möjligt eftersom det finns mycket grundvatten i området. Det i kombination med nästan konstant solsken gör det till en utmärkt plats att odla på.

Men som väntat gick det inte att köpa ett nytt däck där.Istället fick vi gnugga geniknölarna och bestämde oss för att sy på en bit av en lastbilsinnerslang som vi hittat i väg kanten, samt sätta det trasiga däcket fram eftersom det slits mindre då än när det sitter bak.Vi satte oss i skuggan på en bänk och jag började sy med hjälp av min tång. Under de timmarna vi satt där fick vi ibland sällskap i skuggan av några aboriginer som tyst satt och iakttog oss. Vi försökte småprata med dem men alla utan en var tysta. Han berättade att han arbetade som tolk åt de aboriginer i området som inte talade engelska och att han trivdes bra med att bo i Ti Tree och tyckte om sitt jobb. Kanske var det så att de andra helt enkelt inte pratade engelska och det var därför de var så tysta. Det var i alla fall kul att få prata med en av invånarna i den lilla byn mitt ute i ingenstans.

Ibland fick vi också sällskap av byns lösa hundar som sökte sig till skuggan. På eftermiddagen lättade vinden och jag hade äntligen sytt klart så vi cyklade vidare. När vi stannade för kvällen kunde jag konstatera att min lagning höll på att lossna. Jag hade sytt på en smal lagningsremsa på däcket över hålen och hade cyklat på stygnen så att lagningen till större delen lossnat. Inte helt genomtänkt.

Jag fick därför spendera kvällen med att sy på en ny lagning. En bredare så att stygnen hamnade på sidan av däcket. Jag hann inte klart innan det blev mörkt och eftersom batteriet till pannlampan var slut var det bara att sluta för dagen och vänta tills solen skulle gå upp igen. Nästa dag vaknade jag tidigt, sydde klart lagningen, åt frukost och vi begav oss vidare.

Under dagen stannade vi ofta för att se om lagningen höll, och det gjorde den. Vi cyklade på och den lågväxande skog som omgivit oss blev glesare och det började dyka upp små bergsplatåer i horisonten. Men snart återgick landskapet till skog och vägen till oändliga raksträckor. Vi kunde cykla i timmar utan att knappt svänga.

Under de kommande dagarna blev det allt varmare och vi träffade många cyklister som var på väg söderut. Vi passerade Australiens UFO huvudstad, Wycliffe Well. En bensin station med camping där det setts flest ufon i Australien, men vi såg inga. Vi passerade också en av de större turistattraktionerna mellan Alice Springs och Darwin nämligen Devils Marbels. Ett antal runda stenar som ligger i stora högar.De imponerade dock inte så mycket på oss eftersom vi sett liknande stenar vid flera andra tillfällen. Här var de bara några fler.

I Tennent Creek tog vi in på en camping, åt löjliga mängder mat och vilade en dag innan vi begav oss vidare. Jag gjorde ett nytt försök att köpa ett däck också. Vilket gick halv bra. Jag fick tag på ett däck, men det var lite smalare än de jag hade, men jag tog med det som reserv. Bättre med ett för smalt däck än inget. På vägen ut ur Tennent Creek stannade vi vid Lake Mary Ann, den största mängden vatten vi sett på väldigt länge. Här fanns gratis duschar, grillar och tillochmed fyra svenskar. Men det var förbjudet att tälta där så när det började skymma puttade jag och Isac in cyklarna bland buskarna och sov på den extremt steniga marken.

Banka Banka

Vi vaknade förvånansvärt utvilade på den steniga marken vid Lake Mary Ann.

Efter att ha tagit en sista dusch och ätit frukost var vi redo att cykla vidare igen. Men då upptäckte Isac att han inte hade någon luft kvar i bakdäcket. Den hade smitit ut när vi var upptagna med att äta.Snabbt fixat tänkte vi, det var ju inte första gången vi hamnade i den här situationen. Men det visade sig vara en svårlagad punktering och vi blev kvar i flera timmar innan luften äntligen stannade kvar i däcket.Men det var inga långtråkiga timmar för när vi pillat med däcket en liten stund rullade det in en buss på vändplatsen framför oss och ut klev ett sällskap pensionärer.

De gick fram till oss i smågrupper och frågade oss de vanliga frågorna. Var vi kom ifrån, var vi började cykla, var vi var på väg osv. När en i gruppen blev tyst började en annan ställa exakt samma frågor igen. Vi skrattade gott och konstaterade att deras hörsel nog inte riktigt var vad den en gång varit, och svarade såklart på frågorna igen. De bjöd oss på kaffe och kaka och när de var på väg in i bussen igen och vi på väg tillbaks till våra cyklar hör jag en pensionär berätta för en annan att de där amerikanerna har minsann cyklat ända ifrån Melbourne.

När vi på eftermiddagen äntligen cyklade igen fick vi ytterligare ett trevligt möte. I vägkanten stod en Blåtungad Skink och viftade med sin, som namnet säger, blåa tunga. Efter att ha förevigat mötet med våra kameror och förundrats över att den, precis som skäggagamen, inte blev skrämd av oss cyklade vi några timmar till innan vi stannade för kvällen.

Nästa dag cyklade vi under förmiddagen över Whittington Range och kunde för ovanlighetens skull njuta av lite utsikt, vilket alltid är trevligt. Även djurlivet visade upp sig och vi såg en Legless lizard ringla sig över vägen när vi kom ut ur en kurva.

Senare på dagen skulle vi enligt ny sed ha en siesta mitt på dagen, eftersom det nu var alldeles för varmt för oss att cykla då, och vi skulle ha den på Banka Banka Station. En camping som många cyklister på väg söderut berättat för oss var gratis för cyklister. Vi hade inga planer på att stanna där för natten men hoppades på att kunna hitta en skuggad plats att tillbringa några timmar på. Vi fick spendera vår siesta under tak i campingköket, med tillgång till rinnande vatten, kyl, gasspis mm. Allt man kan tänka sig.

När vi slutligen efter en lång, skön siesta, cyklade ut från Banka Banka sprang det fram en gubbe mot oss och vinkade glatt. Det visade sig vara en pensionerad Australiensare, 65 år gammal, som hade tröttnat på att sitta hemma och bestämt sig för att cykla runt Australien. Han bodde i närheten av Sydney och hade följt kusten norrut och sedan svängt västerut och var nu på väg till Katherine precis som vi.

När vi tillslut efter ett långt och roligt samtal lyckades säga hej då och på återseende i Katherine till honom begav vi oss iväg. Men tyvärr träffade vi honom inte igen.

Det var nu helt vindstilla och med väl utvilade ben efter en väldigt lång siesta cyklade vi i tjugofem till trettio kilometer i timmen och hann flera mil innan solen gick ner.

På morgonen var det blåsigt igen. Det var ofta så, stark vind på dagen och vindstilla på kvällen samt större delen av natten. Många vi träffade tipsade oss därför om att vi kunde cykla på natten istället så skulle vi komma fram fortare.Men det såg vi ingen anledning till. Dels skulle vi inte se landskapet som vi passerade lika bra, plus att dem kör som idioter på Stuart Highway och mörkret skulle göra det ännu farligare för oss.

När Isac hade cyklat ifatt mig efter att ha stannat och plockat upp något från vägkanten berättade han att det stannat en man i en bil och frågat om han sett en plånbok. Han berättade att han tappat den när han kört hem från puben kvällen innan och varit som han själv beskrev det, drunk as fuck.

Dagens siesta blev i skuggan från ett par stora träd vid en nästan helt uttorkad flod. Det var kul att under några timmar se alla de djur som levde i och i närheten av det lilla vattnet som fanns kvar. Ödlor, fåglar och ett, med tanke på vattnets volym, stort antal fiskar.

Dagen efter hände det något fantastiskt. Vi hade gått upp tidigt för att hinna cykla längre innan det blev för varmt, och som vanligt var det blåsigt. Men något kändes annorlunda, och när vi puttade ut cyklarna mot vägen från platsen vi sovit på insåg vi det. Vinden kom söderifrån. Vi skulle få medvind. Detta gjorde att vi utan problem kom fram till platsen där vi planerat att ha vår siesta. Den lilla byn Elliot.

Elliot visade sig bestå av en liten affär som var för dyr att handla i, och en bensinstation som även utgjorde byns camping och pub. Vi hittade en bänk som låg i skugga och började laga mat samtidigt som vi kastade nyfikna blickar på en gammal man som gick med en metalldetektor i vägkanten ett tiotal meter bort. Efter en liten stund kom han fram till oss och sa, jag hör att ni pratar svenska. När chocken att han var svensk lagt sig frågade vi såklart genast vad han letade efter. Det visade sig att han inte letade efter något speciellt utan försökte mest fördriva tiden. Han var pensionerad och bodde vid kusten i norra Queensland och hade varit på väg till Darwin när hans campervan gick sönder i Elliot. Nu var han fast här i ett par dagar till innan han skulle få skjuts av en vän som också skulle till Darwin. Han berättade även att han flyttat till Australien på sextiotalet. Om jag inte minns fel hade resan ner tagit honom tre månader, med båt över Atlanten, genom Panama kanalen och slutligen över Stilla Havet till Australien, närmare bestämt Sydney. Det lät betydligt roligare än att sitta på ett flygplan i nästan trettio timmar. Han tipsade oss också om att vi kunde smita in på toaletten på bensinstationen och duscha, vilket vi såklart gjorde.

Med stora leenden och vinden i ryggen flög vi nästan fram denna förmiddag. Efter några snabba mil svängde vi in på en liten rastplats för en kort paus. Där stod tre husvagnar och två husbilar parkerade. Inget ovanligt eftersom väldigt många här reser så. Men det visade sig att alla var i samma sällskap och att de var backup för en cyklist som skulle cykla från Darwin till Bundaberg på östkusten, för att samla in pengar till Legacy. En organisation som hjälper familjer som har förlorat anhöriga i krig.

Jaha, tänkte vi. Det är ju ingen större konst, speciellt inte med fem backup bilar. Men när vi väl träffade cyklisten, en sextiofemårig dam, försvann de tankarna. Hon berättade att hennes far hade dött under andra världskriget och att hennes familj fått mycket hjälp av Legacy under hennes uppväxt. Tacksam för detta hade hon länge velat ge något tillbaka och kände att det var nu eller aldrig.

Ormen i gräset

http://patriciasridearoundthecornerforlegacy.blogspot.se/

Under vår pratstund bjöds det på kaffe och innan vi åkte vidare fick vi en brödlimpa och energibars att ta med oss.

Patricia som cyklisten hette fick oss genast att tänka på den sextiofemåriga mannen vi träffat på Banka Banka Station några dagar tidigare. Han hade ingen backup bil, all sin packning på cykeln, och skulle ta sig runt hela Australien. Men han hade känts yngre och piggare än vad Patricia gjorde. Hon verkade väldigt trött efter att ha cyklat i åtta dagar och hon hade väldigt många dagar kvar. Ska jag vara ärlig så var jag väldigt tveksam till om hon skulle kunna genomföra det.Men efter att ha letat upp hennes blogg:

När Road Houset som vi skulle ha vår siesta på var inom synhåll smällde mitt däck. Där gick den lagningen tänkte jag och kände hur bakdelen av cykeln sjönk ihop. Men vänta nu. Det var ju framdäcket som jag hade lagat. Det var bara att konstatera att även mitt andra däck nu gått sönder. Jag ledde cykeln sista biten och tillbringade siestan med att laga bakdäcket på samma sätt som jag lagat framdäcket. Sedan satte jag det fram på cykeln eftersom lagningen på framdäcket började bli utsliten efter ca sjuttio mil. Bak satte jag det nyinköpta däcket från Tennant Creek i hopp om att det skulle funka trots att det var för smalt.

Mitt humör var minst sagt lågt när jag satte mig för att sy ännu ett däck i värmen. Men medans vi satt där kom det fram många nyfikna Australiensare och småpratade med oss. Det blir lättare att se det komiska i situationen när man förklarar för en främmande människa att, ja, jag syr ihop mina däck, och ja, jag vet att det är trettio mil kvar till Katherine där jag kan få tag på nya. Att vi fick muffins av en familj hjälpte också humöret. Under resans gång har jag många gånger förvånats över hur givmilda och hjälpsamma Australiensarna är.

När vi pratat en stund med ett äldre par frågade de om vi hade tillräckligt med mat, och vi svarade att det hade vi. Vi hade ju trots allt redan fått ta emot mat två gånger denna dag, om man räknar muffins som mat. De sa hej då och lycka till, och gav oss femtio dollar innan de gick till sin bil. De förklarade att vi var så trevliga, att det var kul att vi cyklade och att vi säkert kunde hitta på något att lägga pengarna på. Förvånade tackade vi så mycket och önskade dem en trevlig resa.

Slutligen begav även vi oss vidare men hann inte långt innan vi kunde konstatera att mitt nya bakdäck inte fungerade i kombination med min innerslang som var av en lite bredare modell. Det resulterade i att slangen hamnade i kläm och fick små, små hål. Vilket i sin tur ledde till att jag med jämna mellanrum fick stanna och pumpa upp däcket. För lat för att stanna och byta plats på alla däck igen fortsatte jag med att stanna och pumpa upp däcket tills vi stannade för kvällen och jag bytte plats på allt igen.

Följande dag hade vi vår siesta på Daily Waters. En, i Australien, väldigt känd pub som vi hade hört mycket om. Vi tyckte inte att det var något speciellt med den förutom att den ligger mitt ute i ingenstans. Det var i alla fall riktigt gott med en kall öl.

När vi senare på dagen ledde våra cyklar genom ett högt torrt gräs för att komma till tältplatsen vi tagit sikte på skämtade vi om att här skulle det vara lätt att trampa på en orm. Utan att ha gått skämtets hemska öde till mötes sov vi gott den natten.

När vi på morgonen åter igen korsade genom det höga gräset skrek Isac till när något rörde sig på marken framför honom. Jag tog snabbt fram min kamera och sprang till honom för att se vad han stött på. Isac konstaterade snabbt att det var en ödla och ingen orm. Det var en ca sex decimeter lång skink som låg gömd i gräset. Den gav ifrån sig ett väsande ljud och flyttade sig lägre in i gräset så fort vi flyttade på det för att försöka få en bra bild. Jag vet inte vilken art eller vilket släkte i skink familjen som den nyfunna ödlan tillhörde men den skiljde sig mycket i beteendet från de blåtungade vi tidigare stött på. De hade bestämt stått kvar och försökt skrämma bort oss medans den nya försökt att gömma sig för att sedan fly.

Efter att ha slitit oss från skinken cyklade vi vidare mot Larrimah, ytterligare en liten hussamling längs vägen.

När vi bara hade fem kilometer kvar hände det igen. Bakdäcket smällde. Det var bara att byta till det för smala däcket och cykla in till byn för att spendera ytterligare en siesta med att sy på en ny lagning. Jag skulle precis sätta igång med min reparation då en familj på husvagns semester stannade bredvid oss och nyfiket frågade vad som var fel. Efter att jag förklarat tog de genast ut ett däck ur bagaget och ville se om det passade på min cykel. Men det gjorde det inte.

Jag återgick till mitt, men snart var de tillbaka och sa att de hade ett par däck som skulle passa på min cykel. De satt på en av deras cyklar som de inte hade reservdäck till. Men efter att ha pratat med en cykelbutik i Alice Springs och försäkrat sig om att de kunde få tag på nya hade de bestämt sig för att ge däcken till mig. Jag tackade så mycket och sa att jag självklart skulle betala vad det skulle kosta dem att köpa nya däck, men de ville inte ta emot mer än hälften. Upprymd av lycka och tacksamhet cyklade jag vidare och kände en oerhörd lättnad eftersom jag nu inte skulle behöva oroa mig mer över om däcken skulle hålla till Katherine eller inte.

När vi började cykla igen nästa morgon var det så fuktigt att horisonten försvann i ett dis. De senaste dagarna hade det blivit fuktigare, skogen hade blivit högre och tätare och vi kunde hela tiden höra fåglar sjunga.

Lagom till siestan kom vi fram till Mataranka, som är känt för sina varma källor. Med tanke på att det var trettiofem grader i luften var det lite synd att källorna inte var svalare än trettiotvå grader. Men det var trots det otroligt skönt att bada i det kristallklara vattnet och vi stannade i flera timmar.

Efter att ha stannat för en milkshake cyklade vi ut ur mataranka och när vi kände att det var tid för middag ledde vi våra cyklar en bit in i skogen och slog upp våra tält.

Nästa dag kom vi fram till Katherine och firade det med två liter glass till lunch. Men den sista biten var inte problemfri. Nu var det Isacs däck som började falla sönder. Det yttre gummi lagret på däcket delade på sig. Som tur var hade han ett inre lager av kevlar för att skydda mot punkteringar. Vi tvingade ihop gummit med buntband och det höll de få milen som var kvar.

När vi satt och frossade i oss vår lunch träffade vi två andra cyklister som börjat sin resa i Schweiz. De tipsade oss om att cyklister fick campa billigt på stadens hostel så vi checkade in på Cocos Backpackers, som det hette, senare samma dag.

Nitmiluk National Park

Efter två nätter på hostlet blev vi rastlösa och fyllde därför återigen upp våra cykelväskor med mat och vatten och cyklade ut till Nitmiluk National Park.

Det hade varit skönt att ha tillgång till dusch, ett riktigt kök och framför allt en stor mataffär, men det blev snabbt tråkigt. Det blev tråkigt snabbare för var gång vi stannade. Jag kände nästan omedelbart att jag ville ut ur staden igen. Inte heller kände jag någon glädje i att umgås med de andra som bodde på hostlet. De hade alla liknande resplaner. Att på några dagar bila till en annan stad, ta in på ett nytt hostel, hitta ett nytt jobb och bo där ett tag för att sedan börja om igen i en ny stad. Jag kunde inte förstå det roliga med det. Själv vill Jag lägga så mycket tid som möjligt på själva resvägen, inte i städerna och absolut inte på att jobba. Men som tur var fanns där ju också de Schweiziska cyklisterna. Det var väldigt kul och inspirerande att höra om deras långa resa från Europa till Sydostasien och jag började genast så smått tänka på att kanske själv göra det i framtiden.

Nitmiluk är en National park som gränsar till den betydligt större och mer kända Kakadu National Park. Den omger floden Katherine Gorge och först var tanken att vi skulle hyra en kanot och paddla där några dagar men priserna var hutlösa och vi började se oss om efter en gummibåt istället. Men innan vi beslöt oss för att paddla i en flod full med krokodiler i en båt gjord av gummi ville vi försäkra oss om att det inte fanns dödliga saltvattenskrokodiler där, vilket det visade sig att det inte gjorde för tillfället.

Under regnperioden tar sig saltvattenskrokodiler nämligen upp i floden men parkvakterna sätter sedan ut fällor och flyttar de under torrperioden, för att turister inte ska riskera att bli uppätna. Fint tänkte vi och gick för att inhandla en gummibåt men lyckades inte få tag på någon, och beslöt oss då istället för att gå vandringsleden som följer floden knappt två mil uppströms.

Med varsin lätt packning lämnade vi cyklarna bakom oss och började gå upp på platån som Katherine Gorge kluvit mitt itu och bildat en djup ravin i. Klockan närmade sig tolv och temperaturen låg på fyrtio grader uppe på platån.

Vi hade inte gått många kilometer innan vi bestämde oss för att lämna huvudleden och istället följa en annan stig ner till floden för att svalka oss och ta siesta.

Platsen var märkt Butterfly Gorge på vår karta och lät som en mycket trevligare plats än där vi nu befann oss. När vi kom ner i en sido ravin som ledde ner till den stora ravinen som floden rinner igenom fick vi genast skugga av stora träd och det blev genast mycket behagligare. Vi hörde fågelkvitter, en porlande bäck och Isac lyckades tillochmed se en orm.

Väl nere vid floden blev vi inte besvikna. Höga Klippor stupade ner i det klara vattnet som var fullt med fiskar och sköldpaddor. Vi hade lämnat den stekande hettan uppe på platån och nu kändes det som om vi hamnat i paradiset.

Sent på eftermiddagen lämnade vi den fantastiska tillvaron i Butterfly Gorge och begav oss tillbaka upp på platån.

Vi gick ett par timmar tills vi kom till en avsedd campingplats där vi skulle spendera natten.

Under vandringen dit var vi såklart omgivna av flugor som man ofta är i det här landet, men runt oss svärmade nu även en större sorts fluga som tyckte om att bitas. De lyckades tillochmed bita igenom skjortorna vi hade på oss som skydd mot solen och flygfän. Som tur var fanns det inte lika gott om de bitande flugorna där vi skulle sova. Men där fanns däremot tre amerikaner som var i full färd med att sätta upp sina tält. Vi småpratade lite och märkte snabbt att de hade packat på ett helt annat sätt än oss. De hade med sig två tält, stormkök, sovsäckar, mängder med olika sorters mat, mp3 spelare, flera ombyten och en massa andra bra att ha saker i överflöd. Själva hade vi lämnat, tält, sovsäckar, stormkök och ombyten bakom oss och hade bara chips, kakor och jordnötssmör att äta. Allt man behöver för tre lyckade dagar i vildmarken.

När mörkret lagt sig försvann flugorna och fram kom istället myggen. Vi låg utsträckta på våra liggunderlag under den bara himlen med våra små packningar som kuddar men kunde inte somna. Vi låg en stund och lyssnade på grodor och paddor som kväkte och vildsvin som bökade i det närliggande vattenhålet. Tillslut bestämde vi oss för att ta våra ficklampor och ta en titt på djuren. Vi såg inga vildsvin, de måste känt doften av oss och gett sig iväg. Men vi såg fiskar och kräftor i vattenhålet och överallt var det fullt av grodor och paddor, framförallt Cane toads fanns i överflöd.

Cane toad är den Sydamerikanska paddan, som år 1935 togs till Australien och släpptes ut på sockerrörs plantagen i Queensland för att äta upp en skalbagge som skadade plantorna. Den är nu vitt utbredd i Queensland, New South Wales, Northern Territory och har även börjat dyka upp i norra Western Australia. Den hade ingen större inverkan på att få bort skalbaggarna ifråga, men den har däremot reducerat antalet reptiler kraftigt och är orsaken till att många arter idag är utrotningshotade. Detta eftersom alla som försöker äta den dör då den är giftig.

Jag sov dåligt den natten eftersom det blev lite kallare än vad jag hade räknat med och jag hade inte tagit med mig någon tjocktröja. Ett misstag. Jag använde min ryggsäck som täcke och jag lyckades på så sätt få några timmars sömn.

06.00 vaknade vi av amerikanernas alarmklockor och vi gick själva upp strax efter dem. Under förmiddagen gick vi till vandringsledens mest avlägsna punkt, Eight Gorge som också var slutmålet för dagen.

Vi var omgivna av bitande flugor då vi gick uppe på platån och det var en stor lättnad då stigen äntligen började gå nerför och flugorna så sakta försvann. När jag gick den allra sista biten ner till floden såg jag en ca en meter lång krokodil ligga i ytvattnet, men innan jag hann få fram kameran och föreviga ögonblicket försvann den ner i djupet. Ivrig att se fler krokodiler spenderade jag större delen av dagen med att följa floden till fots, hoppandes på stenar, klättrandes eller vadande men jag hittade inga fler.

När solen började gå ner bestämde vi oss för att börja gå tillbaks istället för att spendera natten vid Eighth Gorge och på så sätt inte behöva gå i den värsta hettan följande dag. Men innan gick iväg skulle Isac lätta på trycket och gjorde det på en hög med löv som låg mot klippkanten. Då började det prassla i löven och ett ormhuvud tittade fram till Isacs stora förvåning. Efter att vi knäppt några bilder på ormen började vi gå upp mot platån igen och skrattade åt hur Isac hittat ormen.

I skymningen uppe på platån såg vi både vildsvin och vilda åsnor men de fick panik när de kände vår närvaro och det blev därför inga bra bilder. Mörkret la sig slutligen och ännu en gång byttes flugorna ut mot mygg. Vi tog fram våra ficklampor och gick vidare i mörkret.

Planen var att ta en annan avstickare ner till floden och övernatta där. Men efter att ha gått i några timmar bestämde vi oss för att bara lägga oss och sova bredvid stigen.Det blev ännu en lite för kall natt och jag virade in mig i liggunderlaget för att frysa mindre. Det fungerade ganska bra och jag sov mycket bättre än föregående natt.

Vi vaknade när solen gick upp och började genast gå vidare mot Lily Ponds, platsen som vi försökt nå kvällen innan. Men vi kunde snabbt konstatera att vi missat den stigen i mörkret kvällen innan, för plötsligt befann vi oss vid stigen som ledde ner mot Butterfly Gorge, så vi gick dit istället. Efter att ha badat och ätit frukost gick vi den sista biten tillbaka till våra cyklar och tog siesta där. Vi pratade med en ranger och visade honom bilderna på ormen och beskrev den andra och han kunde snabbt identifiera dem och berättade att de inte var dödligt giftiga.

På eftermiddagen cyklade vi ut ur nationalparken innan vi satte upp våra tält. Dagen efter cyklade vi in till Katherine igen och tog in på Cocos Backpackers.

Resten av tiden vid Katherine

Jag spenderade hela fyra dagar på Cocos Backpackers eftersom vi sökte jobb och var tvungna att ordna med skatteverket. De ville att vi skulle betala restskatt trots att vi i själva verket hade rätt till att få tillbaka pengar.

Det visade sig att vi gjort ett misstag i vår deklaration och var tvungna att skicka in ett annat formulär för att rätta till det. Eftersom mangosäsongen ännu inte hade startat kunde jag inte få jobb direkt. Jag bestämde mig därför för att inte söka några andra jobba, och bara njuta av de sista veckorna som jag hade kvar innan jag skulle flyga hem. Isac som skulle stanna i Australien längre än mig fortsatte leta jobb och själv cyklade jag ut ur Katherine utan att ha något speciellt mål.

Planen var att hitta en fin plats vid floden och stanna där ett par dagar och fiska. Jag hade blivit väldigt trött på att vara i Katherine. Det är inte en stad som man väntar sig att komma till i ett västland. På stadens trottoarer, i det lilla köpcentrumet och i parkerna, satt det aboriginer, många av dem hemlösa och berusade. När vi gick nere vid floden såg vi slitna madrasser under många av träden som några av dem använde som sitt hem och om man gick igenom Katherine sent på kvällen eller tidigt på morgonen såg man sovande aboriginer lite överallt. På gräsmattor, bänkar, och framförallt på trottoarerna eftersom de är lite varma även under natten efter att ha haft strålande solsken på sig hela dagen. Det var tråkigt nog en syn som jag blivit van vid eftersom det var lika dant i alla städer och byar vi passerat längs med Stuart Highway men det var värst i katherine. Trots det kändes det som en säker stad och den levde inte heller upp till alla varningar vi fått om de farliga aboriginerna.

Efter några kilometer svängde jag av Stuart Highway in på en väg som gick parallellt med floden och följde den tills jag såg en liten sidoväg. Den var avspärrad och på en skylt stod det: Road Closed. Perfekt tänkte jag. Jag följde den och kom mycket riktigt ner till floden och hittade snabbt en bra plats på en upphöjd sandbank att sätta upp tältet på.

På kvällen visade det sig att det inte var den bästa platsen att sova på. För på natten fylldes träden ovanför med stora fladdermöss som väsnades och det regnade nästan fladdermusavföring på tältet. Men det hängde grenar över alla öppna ytor så jag brydde mig inte om att flytta tältet.

Jag stannade i tre nätter och fördrev tiden med att fiska efter Barramundi. En fisk som är väldigt populär bland sportfiskare och det skulle finnas gott om dem i de här trakterna. Men jag hade ingen fiskelycka och en kväll kom det en Australiensare till min plats och fiskade. Han berättade då att Barramundin nappade som sämst nu precis innan regnsäsongen. Han bjöd på en öl och vi småpratade lite. När han för andra gången förlorade ett fiskedrag i ett bottennapp gav han upp och åkte hem.

Med den nya kunskapen om att jag troligtvis inte skulle få en stor Barramundi till middag, började jag se mig om efter andra byten, och bestämde mig för att försöka fånga kräftor. Ett första försök gjordes med kräftburar som jag byggde av petflaskor, men det blev ingen fångst med dessa. Som tur var hittade jag två gamla kräftburar i sanden som jag lagade och det var med stor förhoppning om kräftor till frukost som jag gick och la mig den kvällen.

Men när jag drog upp burarna på morgonen var det bara en liten kräfta i den ena. För liten för att tillaga tänkte jag och släppte tillbaka den. Under dagen lät jag burarna ligga i och det lockade till sig sköldpaddor som simmade in i dem och även nappade på mitt mete. Men jag hade inte hjärta att tillaga de fina sköldpaddorna så även de fick friheten tillbaks.

På kvällen innan jag somnade gick jag ner och tittade till kräftburarna. När jag drog upp de till ytan hörde jag ett efterlängtat plaskande infrån dem. Totalt fick jag upp fem stycken och jag tillagade dem med detsamma. Jag hade varken dill eller öl att koka dem i men det smakade ändå underbart. Även följande morgon hade jag lite tur och fick en stor kräfta till frukost.

Efter min frukost fick jag ett samtal från Isac som nu hade fått nog av jobbasökande och ville fiska istället. Men eftersom fisket inte var något bra på min plats bestämde vi oss för att cykla upp till Nitmiluk National park igen och fiska där i stället.

Efter att ha inhandlat lite nya fiskedrag, ett par simglasögon och fyllt upp med mat cyklade vi ut mot nationalparken. Vi hann inte ända fram innan det blev mörkt så vi satte upp våra tält i en uttorkad flod och väntade på att det skulle bli morgon.

Efter att ha cyklat in till informationscentret i nationalparken och packat ner allt vi skulle ha med oss i våra ryggsäckar stod vi ännu en gång framför informationstavlan vid ledens början. Den varnade för att det skulle bli en mycket varm dag, 44 grader.

Under förmiddagen gick vi till Lilly Ponds, platsen som vi inte hade kunnat hitta i mörkret förra gången och efter en lång siesta gick vi hela vägen ut till Eighth Gorge. På vägen dit såg vi några vattenbufflar som trots sin enorma storlek snabbt sprang ifrån oss så fort de märkte vår närvaro.

Väl framme fiskade vi en liten stund tills solen gått ner helt, men inte ett enda napp.

I gryningen återgick vi till fisket utan några större förhoppningar att lyckas. Men plötsligt kände jag ett kraftigt hugg och stod en stund senare med en kattfisk på runt tre kilo i händerna. Lite för stor för två personer, så den återfick friheten.

Resten av dagen fördrev vi med att simma och fiska sprutfisk genom att sätta en fluga på kroken och sen låta den flyta på vattenytan. Sprutfiskarna var inte mycket att ha till mat men det var kul att fånga dem.

Vi sov ännnu en natt på klipporna och under kommande förmiddag gick vi tillbaks till Butterfly Gorge. På vägen dit såg vi vattenbufflarna igen och en orm som snabbt flydde upp i ett träd. Under dagen tog vi det mest lugnt. Badade och fiskade lite utan någon större framgång. Jag klättrade också upp på bergsplatån som stupar ner mot floden. Utsikten var fantastisk.

Vi sov i Butterflygorge och nästa dag gick vi tillbaks till våra cyklar och begav oss in till Katherine. Jag stannade över helgen och spenderade större delen av tiden med att äta. Vi hade en liten kräftskiva och jag cyklade slutligen vidare mot Darwin ensam eftersom Isac fått ett jobb.

Den sista biten till Darwin

Det var ett backigare landskap än vad jag sett på länge som mötte mig när jag återigen följde Stuart highway norrut. Jag cyklade upp och ned för de små kullarna i den fuktiga trettioåtta gradiga värmen men det gick trots omständigheterna väldigt lätt. Glädjen att återigen vara på väg mot mitt mål som nu kändes väldigt nära gjorde att varken backar eller värme kunde trötta ut mig. Att jag hade ätit och slappat halva dagen innan jag begav mig iväg hjälpte säkert också.

När solen nästan försvunnit ner bakom träden svängde jag in på en liten grusväg och satte upp mitt tält i en dunge. Målet för dagen hade varit att cykla till Edith Falls, en annan del av Nitmiluk nationalpark. Det var en rejäl omväg för mig men det jag redan sett av nationalparken gjorde att jag gärna tog en omväg för att se mer. Dessutom var det tre veckor kvar tills jag skulle ta flyget hem, vilket var mer än tillräckligt med tid för att hinna med så många omvägar jag ville.

Men jag spenderade natten några kilometer utanför nationalparken, dels för att jag fått en sen start på dagen, och dels för att slippa eventuella tältnings förbud som skulle kunna råda väl inne. Ingen vill vell riskera att behöva betala för att tälta?

Efter att jag ätit middag låg jag i det varma tältet och lyssnade på det vanliga prasslandet från smådjur i gräset och i träden innan jag somnade. Som vanligt vaknade jag av att solen var på väg upp och kröp ur tältet innan det skulle bli alltför varmt och kvavt där inne. Efter den vanliga frukosten, havregrynsgröt, cyklade jag den sista lilla biten till Edith Falls. Efter att ha låst fast cykeln vid ett träd började jag följa en stig som gick upp på platon som vattenfallet Edith Falls rinner ned från. Väl uppe korsade stigen floden som här bestod av små vattenfall och djupa pooler. Självklart kunde jag inte motstå den svalkande frestelsen som porlade förbi framför mig och jag hoppade genast i. Efter att ha simmat runt i poolerna, klättrat upp och hoppat ned för vattenfallen började jag bli hungrig och fortsatte följa stigen som ledde tillbaks ner till cykeln.

Efter att jag ätit spenderade jag resten av siestan med att bada och vila på en gräsmatta som låg i skuggan från några träd.Jag cyklade så småningom vidare, eller snarare tillbaks då jag var tvungen att cykla samma väg som jag kommit för att komma tillbaka ut på Stuart Highway.

Cyklingen påminde mycket om gårdagen, och då menar jag inte bara den biten som jag faktiskt cyklade dagen innan. Landskapet och vädret var mycket likt men det fanns ändå små skillnader. Termitstackarna tycktes bli högre för var tramptag och mängden flugor verkade öka i samma takt. Jag blev tvungen att ha mitt insektsnät över huvudet ända tills jag tog skydd i tältet senare på kvällen.

Efter att som vanligt vaknat av solens intrång packade jag ihop mina saker och cyklade till Pine Creek någon mil bort och lagade frukost i en park. Då gjorde jag en tråkig upptäckt, mina framväskor hade båda hål i bottnen. Den ena hade bara ett litet på kankse 2 centimeter men den andra hade ett på närmre decimetern. Med detsamma tömde jag ut maten som låg i väskorna kunde jag glatt konstatera att jag inte tappat något. En chipspåse hade lagt sig över det stora hålet och på så sätt blockerat det. Det var bara att konstatera att man verkligen inte ska cykla utan att ha med sig chips.

Isac som jag lämnat efter mig i Katherine var den av oss som ägt ett sykitt och jag var glad över att jag befann mig i en liten by så att jag enkelt skulle kunna köpa ett eget nu när han inte längre var med mig. Det kändes som ett väldigt litet problem att sy ihop väskorna i jämförelse med däcken jag varit tvungen att laga tidigare. Tyvärr visade det sig att road houset i byn inte sålde nål och tråd. Den andra lilla affären i byn visade sig vara stängd och det gick inte att lista ut när de skulle öppna eftersom de i Australien sällan har öppetiderna skrivna på dörren.

Jag lämnade Pine Creek med trasiga väskor och inget att laga dem med, men var ändå på toppen humör. När jag fyllde på vatten inne på en allmän toalett hade jag nämligen upptäckt att de hade duschar där, något som var väldigt uppskattat efter de senaste dagarnas minst sagt svettiga väder. Nästa dag passerade jag ett annat Road House och de hade nål och tråd.

Under en extra lång siesta lagade jag väskorna.Inte mycket annat nämvärt hände försen nästa dag då jag återigen lämnade Stuart highway för en omväg. Jag hade siktet inställt på Litchfield national park. Någon mil efter att jag svängt av såg jag emus springa i den alltmer grönskande skogen bredvid mig. Magkänslan sa att den här nationalparken kommer vara riktigt bra.

Eftersom jag hade en mycket kort siesta, av den enkla anledning att jag vant mig vid värmen och inte behövde en lång siesta längre. Var jag precis utanför parken när jag hade fått nog av cyklandet för dagen i fråga och slog upp tältet en bit in i skogen.

Dagen som följde cyklade jag igenom Litchfield national park. Jag stannde vid många fina platser. Bland annat många små åar och sjöar som jag, och tyvärr många andra, svalkade sig i.

När jag var på väg tillbaks till min cykel efter att ha svalkat mig i ett av dessa vattenhål följde jag en lite längre stig istället för den vanliga stigen tillbaks. Den gick längsmed en bäck som porlade fram genom en regnskogsfylld ravin. Ljuden från alla människor som roade sig i vattnet försvann snabbt bakom mig när jag gick in i ravinen. En tät grönska omgav mig. Helt olikt det torra lanskap jag färdats igenom de senaste dagarna. Det var inte bara växter som fanns i överflöd. Överallt hörde jag fågelkvitter. På stenarna krälade ödlor och spindlar såg ut att sväva mellan träden där de satt i sina nät. Jag tog mig sakta framåt på stigen och njöt av lugnet som omgav mig. Men stigen visade sig vara kortare än jag trott och innan jag hann reagera satt jag på asfalten bredvid min cykel och åt lunch.

Under eftermiddagen stannade jag på flera olika platser. För att gå en kortare stig i skogen, bada eller se på utsikten. Det kryllade av fina platser längs med vägen.När solen började gå ner hade jag nästan cyklat igenom hela nationalparken. Det hade varit en fantastisk dag. Det enda negativa var att jag inte hittat någon stans att fylla upp mina vattenflaskor. Jag stannade vid en bäck som för ovanlighetens skull inte hade en “varning för krokodil” skylt intill sig. Min blick gick upp och ned för bäcken när jag fyllde flaskorna men inga krokodiler syntes till. Efter ytterligare någon kilometer lämnade jag Litchfield bakom mig och nästan samtidigt försvann asfalten från vägen, precis som kartan lovat. Jag fortsatte några hundra meter på det nya efterlängtade underlaget. Ända sedan dagarna på grusvägen efter Kings Canyon hade viljat cykla på grusväg igen. Allt blir lite intressantare på en grusväg. Bilarna blir färre, natur känns lite mer orörd, och det blir lite mer utmanande.

Efter att ha satt upp tältet och ätit middag gick jag och la mig. När jag nästan somnat vaknade jag av att en bil sakta passerade betydligt närmre tältet än vad jag kunde minnas att vägen låg. Jag stack trött ut huvudet ur tältet och konstaterade att bilen måste ha kört i de hjulspår som jag följt till min tältplats. Lite smått fundersam över vart den skulle försökte jag somna om. Tältet stod ett tiotal meter från hjulspåren, så risken för att bli påkörd eller ens sedd överhuvudtaget bedömde jag som mycket liten. Innan jag hann somna körde bilen tillbaka igen och jag sov sedan ostört hela natten.

Som vanligt vaknade jag av att solens första strålar träffade tältet och gjorde det olidligt varmt inuti. Jag kravlade ut ur tältet, åt frukost och packade sedan snabbt ihop mina saker, ivrig att komma iväg.

Precis som jag hoppats på visade sig denna bit grusväg efter nationalparken vara mycket mer intressant att cykla på än vägen genom själva parken. Efter bara någon kilometer började det dyka upp så kallade magnetiska termitstackar i vägkanten. De ser ut som gravstenar och står alltid med långsidan i nord-sydlig riktning. Även inne i parken hade jag sett detta. Men där hade jag varit tvungen att stå på ett trädäck och trängas med alla andra nyfikna. Nu cyklade jag istället bara fram till en av de större, lutade cykeln mot den och gick sedan i lugn och ro runt och tittade. Mycket bättre.

Lite senare cyklade jag över en gammal bro och vägen ändrades till sand. Inte så konstigt eftersom den gick över en strand. Intill låg en lite sjö och jag stannade en stund och såg ut över vattnet. Men inga krokodiler syntes till.

Efter att ha puttat ut cykel från stranden skumpade jag sakta vidare.

Till min stor förvåning täcktes en stor del av himlen nu av mörka moln. Något som jag inte sett på väldigt länge, och nu såg det ut att kunna börja ösa ner när som helst. Något som jag välkomnade. Det hade varit skönt med regn en varm och fuktig dag som denna. Men det kom inget regn den här dagen heller.

När jag bara hade cyklat cirka tjugo kilometer av den, enligt kartan, sjuttiofem kilometer långa grusvägen blev det asfalterad väg igen. Var det allt? Med en känsla av att ha blivit bestulen på min sista utmaning cyklade jag vidare på det släta underlaget och försökte se det positivt. Det här betydde att jag skulle kunna hinna fram till Darwin redan ikväll. Det var tio mil kvar, en lite väl lång dagsetapp för min smak. Men kanske lite kort för att dela upp på två dagar. Att cykla lite längre i dag och vila i morgon kändes som ett bra beslut. Jag skulle ju faktiskt kunna vila så länge jag ville eftersom jag skulle ha nått mitt mål och det skulle vara färdig cyklat. I alla fall för den här gången.

Men de planerna fick jag snabbt lägga på hyllan. Asfalten försvann och min hastighet halverades. Inget att göra åt saken, jag kommer fram i morgon istället tänkte jag.

Under hela morgonen hade jag bara mött någon enstaka bil så när jag såg två män stå i vägkanten med något liggandes bredvid på marken blev jag minst sagt förvånad. När jag kom närmre kunde jag konstatera det jag hoppats på. Det var två cyklister. Till skillnad från mig var de väl förberedda på att cykla på avlägsna dåliga grusvägar. De hade extremt breda däck på sina cyklar. De var ifrån spanien och skulle cykla från Darwin till Perth. De skulle undvika landsvägar och hålla sig till grusvägarna så mycket de kunde. Vi skiljdes åt efter en liten stund och jag ångrade lite att jag inte gjort mer som dem under min resa. Hållt mig till de riktigt små och avlägsna vägarna. Men det var inte mycket att göra åt den saken nu.

Efter bara några kilometer blev det asfalt igen och jag antog att det bara skulle vara en kort bit.

Mitt vatten som inte var från floden hade nu tagit slut så jag slog mig ner i vägkanten och kokade lite av flodvattnet som jag tagit kvällen innan. Att dricka varmvatten när det är runt kroppstemperatur ute är kanske inte den bästa ide´n jag haft. Det släcker verkligen inte törsten. Inga bilar passerad så jag kunde inte stanna någon och be om vatten. Men antagligen hade jag ändå inte gjort det. Jag hade ju faktiskt vatten.

Efter att ha cyklat en stund kunde jag inte undgå lägga märket till att vägen fortfarande var asfalterad. Den skulle då troligtvis också förbli det. Jag cyklade på i ett bra tempo mot närmsta by några mil bort och tänkte på allt kallt vatten jag skulle drick när jag kom fram. Slutligen så kom jag också fram.

Jag svängde in på en gräsmatta framför en skola. Drack och fyllde mina flaskor från en kran som satt på husväggen. Eller snarare mer troligt, stack upp ur gräsmattan. Jag kan inte minnas vilket men känslan lutar mot att kranen var ute på gräsmattan. Vilket i sin tur betyder att jag med all sannolikhet drack flodvatten i vilket fall. Så här i efterhand hade nog värmen tagit på mig betydligt hårdare än vad jag förstod. Men det var inget jag tänkte det minsta på då.

När jag ändå hade tillgång till rinnande vatten passade jag på att äta lunch. Efter att ha kikat lite på kartan såg jag att det var fem och en halv mil kvar till Darwin. Jag ändrarde mig igen och var fast besluten att nå Darwin innan det blev mörkt. Det dröjde inte länge försen jag var tillbaka på Stuart highway igen. Den sista biten av vägen som jag följt sedan Port Augusta.

Men den var sig inte lik. Den hade fler vägfiler och betydligt mer trafik. Men som tur var hade den också fått en bred asfalterad vägren som gjorde det betydligt lättare för mig. Det gick snabbt och lätt och snart befann jag mig i till Palmerston, en lite stad två mil från Darwin. Utan en tanke på att stanna cyklade jag vidare, tills det att en stor skylt dök upp i vägkanten och förklarade att cyklar, traktorer, hästar och annat långsamt pack inte längre var välkomna eftersom det nu blev motorväg. Jag tvekade inte att svänga av för jag var väldigt trött på den tunga trafiken och nu verkade det som om den skulle bli ännu värre.

Som på beställning hamnade jag snabbt och enklet på en cykelväg som påstod sig gå till Darwin. Efter många dåliga erfarenheter med cykelvägar kände jag mig inte helt hundra på att jag skulle komma fram om jag följde den. Kanske skulle den bara ta slut mitt ute i ingenstans eller kanske skulle den bara sicksacka sig igenom förorterana som den i Adelaide.

Men det kom att visa sig att den gick rakt in i centrum. Men tyvärr var inte jag då längre på den. Så malplacerad mitt i allt vad en stad innebär. Trafik, oljud, människor och bebyggelse överallt, tappade jag fokus och cyklade fel. Rakt in i förorterna. Jag hade trots allt även denna morgon vaknat mitt ute i ingenstans och det var vad jag hade vant mig vid. Nu skulle jag ha kolla på andra cyklister, trafiken och samtidigt följa cykelvägen. Det blev för mycket.

Men helt vilsen var jag trots allt inte. Gpsen var med mig och jag satte sikte mot havet. Tillslut kunde jag skymta det stora blå mellan husen. Jag cyklade in i en park nära havet och tänkte för mig själv att det var det. Nu kunde jag inte komma längre norrut med cykel. Nöjd men samtidigt med en känsla av att jag inte vill att det skulle vara över redan cyklade jag vidare till rätt stadsdel. Det efter att ha fått en mycket detaljerad och korrekt vägbeskrivning av två gammla damer.

Jag rullade in på ett hostel där jag mötte upp med Fredrik som jag träffat i Renmark. Han hade åkt bil upp och därför kommit fram lite tidigare. Vi och ett gäng andra från hostlet gick ut och firade min ankomst och rent allmänt att det var fredag med öl och biljard. Men det var två veckor kvar tills flyget hem skulle gå och trots att jag hade kommit fram kände jag inte att jag hade cyklat färdigt riktigt än.

De två sista veckorna

Helgen flöt sakta fram och det hände inte mycket förutom att det kom ett riktigt skyfall på söndagmorgonen. Det första regnet jag sett på väldigt lång tid och det betydde att regnperioden så smått hade börjat.

Jag sov också i en säng för första gången sedan Port Augusta. Det var mycket mjukare än vad jag vant mig vid vilket ledde till att jag fick ont i ryggen och sov mycket dåligt. Vilken dum uppfinning.

På måndag morgon hade jag packat alla mina saker på cykeln igen och var redo att ge mig av. Planen var att cykla österut mot Kakadu nationalpark, men istället för att cykla hela vägen ut till den stora och välkända nationalparken skulle jag besöka några av de mindre på vägen dit. Därifrån skulle jag försöka ta mig ut till kusten för att se den mangroveskog som täcker norra Australiens kustlinjen. Självklart skulle jag också spana efter saltvattenskrokodiler i varenda bäck, flod, sjö och vattenpöl som jag kom att passera. Detta var ett av de djuren som jag allra helst ville se och än hade jag inte lyckats.

Men innan jag hann bege mig iväg blev jag övertalad att följa med på en sista runda biljard. En runda blev två, som blev tre och för att inte tråka ut er kan vi helt enkelt hoppa fram till att det hade börjat skymma då jag rullade iväg ut på Darwins belysta gator.

Jag cyklade sakta på trottoaren bredvid en väg som enligt en skylt skulle leda till Stuart Highway.Inom kort befann jag mig på den cykelväg som jag färdats på i motsatt riktning några dagar tidigare. Jag följde den någon mil och satte upp mitt tält bakom en liten kraftstation i skogsdunge..

Nästa morgon cyklade jag till ett köpcentrum och köpte nybakade frallor till frukost. Sedan lämnade jag cykelvägen och sick-sackade mig igenom villakvarter och områden med plantager ner till vägen som gick öster ut mot Kakadu.

Vägen var några meter högre upp än den platta våtmark som efter en stund bredde ut sig på båda sidorna av den. Den var väldigt smal och tungt trafikerad av stora lastbilar som körde till och från gruvorna. Jag tvekade inte en sekund när jag fick chansen att lämna den för att besöka ett informationscenter som låg på en kulle i det övrigt platta landskapet.

Efter en stund där inne hade jag en bättre bild över vilka platser jag skulle besöka. Jag hade bestämt mig för att besöka två nationalparker som båda låg intill vägen. I en av dem fanns en plats vid namn Shady camp som många utav bilderna på saltvattenskrokodiler på centret var tagna vid. Precis vad jag letade efter.

Under dagen övergick våtmarken till skog och jag korsade även Adelaide river, känd för sina saltvattenskrokodiler. Där kunde man åka på båtturer och se när de matade krokodiler men jag tyckte att det kändes som fusk och cyklade därför bara förbi.

Jag hade precis kommit fram till den första av de två nationalparkerna när solen börjat gå ner. Jag svängde in på grusvägen som gick igenom den och började gensat se mig om efter någon stans att sova. Men jag hade ingen ork att leta efter den perfekta platsen så jag svängde bara av rakt ut i skogen.

Efter att ha lett cykeln en bit började det stickas på benen. Jag tittade ner och såg att det var fullt med myror på dem. Snabbt började jag slå bort dem men efter att ha insett att även marken där jag stod var täckt med dem sprang jag en bit i hopp om att komma ifrån dem. Att springa hjäpte inte och efter en bit slängde jag ifrån mig cykeln för att lättare kunna slåbort myrorna.

Efter att ha konstaterat att det var för många av dem, både på marken och i träden drog jag upp cyklen igen. Slog bort några myror från den och från mig själv, samtidigt som jag stod och hoppade. Sedan sprang jag tillbaks ut till vägen och gjorde om det hela där.

Jag var slutligen av med dem och hittade snabbt en ny tältplats utan myror. Myrorna i fråga var så kallade Green tree ants som bygger bon i träden genom att sätta ihop löv med silke som dess larver producerar.

Nästa dag tog jag mig igenom nationalparken. Jag följde en grusväg och stannade vid olika billabonger och spanade efter krokodiler. Men inga syntes till. Däremot var det fullt med fåglar som flydde i stora flockar då de fick syn på mig. Jag såg också en liten dingo som korsade vägen framför mig och wallabies som hoppade in i skogen då jag närmade mig.

Enligt min karta skulle vägen gå i ett stort u, tillbaks till landsvägen. Men kartan vid parkens ingång visade bara att den gick längst in i den och sedan tog slut. Väl där tog den välunderhållna vägen som jag följt större delen av dagen mycket riktigt slut. Men intill ett stängsel gick en mindre och betydligt sämre vägen. Jag tog för givet att det var den som var med på min egna karta.

Sakta skumpade jag fram jämsides med stängslet. Den lilla vägen övergick ibland till att bara vara ett eller två hjulspår och jag anade att den inte använts på många år. Ibland var det svårt att se den överhuvudtaget och jag tappade nästan bort den då den passerade igenom en bäck. Den var runt en, en och enhalv meter bred och såg inte ut att vara djup. Men eftersom jag hade människoätande saltvattenskrokodiler på hjärnan så slängde jag några pinnar i vattnet innan jag gick över.

Om de ligger gömda och väntar på ett byte hugger de nämligen instinktivt mot vad som helst som hamnar i vattnet, även pinnar. Det var i alla fall vad en av djurskötarna på reptilcentret i Alice Springs hade sagt. Pinnarna landade i vattnet med ett plask men ingen försökte äta upp dem. Jag gick över på det grundaste stället där vattnet bara var några centimeter djupt. Väl på andra sidan hittade jag snabbt de två hjulspåren igen.

Efter att ha följt den dåliga vägen två mil försvann den helt. Jag letade men kunde verkligen inte hitta den. Den var borta. Att cykla tillbaka fyra, kanske fem mil, eller fortsätta framåt drygt en mil utan väg och med väldigt lågt batteri på gps:en, det var frågan. Jag skulle nästan rakt söderut och tänkte därför att jag skulle kunna navigera efter solen om batteriet skulle ge upp.

Jag ledde cykeln genom den glesa skogen och tyckte att det hela var rätt trevligt. Det dröjde inte länge innan batteriet på gps:en tog slut trots att jag bara slog på den korta studer för att kontrollera att jag inte tappat kursen. Efter att ha gått i en och enhalv timme började solen gå ner och vore det inte för att mitt vatten nästan var slut hade jag stannat i skogen över natten.

Efter två timmar började jag tänka att jag nog hade gått fel ändå. Med tanke på sträckan jag skulle gå borde jag ha varit framme nu. Då hörde jag ett svagt ljud av en passerande bil och jag satte fart i riktning mot ljudet och snart befann jag mig på den asfallterade vägen.

Jag cyklade öster ut mot en liten by där jag hoppades kunna fylla på vatten. Men det visade sig snart att jag inte alls var på den vägen jag trodde eftersom den snart övergick till grusväg och blockerades av en stor grind med texten “private property” på. Förvirrad vände jag tillbaks och kom slutligen ut till vägen och byn som jag letat efter.

Byn visade sig vara en typisk Australiensisk by. Den bestod av två gårdar och ett road house en kilometer längre bort. Jag cyklade ner till road houset fyllde mina vattenflaskor och lyxade till det med pommes frites till middag. Det var mörkt då jag kom därifrån så jag satte upp tältet bakom några buskar bara några hundra meter därifrån.

Nästa morgon började bra. Jag hittade två spindlar när jag packade ihop mina saker och jag ägnade några minuter åt att fotografera dem. Men när jag packat klart allt och skulle börja cykal såg jag att en eker hade gått av på mitt bakhjul. Bara att laga tänkte jag.

Men jag kunde inte byta ut den eftersom den satt på växel sidan av hjulet och jag hade inga verktyg att ta bort dem med.

Ett senarium som jag dumt nog inte hade tänkt på. Jag beslöt mig därför för att cykla tillbaks till Palmerstone och lämna in cykeln på lagning.

När det började skymma på kvällen hade jag ännu inte kommit fram. Jag befann mig i ett utav villa kvarteren som jag tidigare sicksackat igenom.

När jag svängde in på en cykelväg såg jag fyra tält och några cyklar precis bredvid den. Helt synligt från vägen och några utav husen. Det är nog den dummaste tältplats jag någonsin sett tänkte jag precis innan jag stannade och sa hej.

Det var fyra polacker som precis avklarat sin första dag på sin långa resa till Perth, via Cairns, Sydney, Melbourne och Adelaide.

De frågade snart om jag inte ville göra dem sällskap på deras tältplats och jag tackade såklart ja. Vi satt och pratade långt in på kvällen och jag försökte ge dem så många tips jag kunde eftersom det var deras första resa på cykel.

På morgonen sa vi hejdå och jag önskade dem lycka till innan jag cyklade den sista biten in till Palmerston och lämnade in min cykel på lagning.

Eftersom jag inte ville riskera att ha sönder cykeln igen nu när det var dags att försöka sälja den höll jag mig i närheten av Palmerstone. En dag tog jag mig ut till kusten några mil därifrån till en liten båtramp där sportfiskare la i sina båtar. Jag tillbringade några timmar i mangroven bredivd den där jag fotograferade slamkrypare och färgglada krabbor som kom fram när det var lågvatten. Hela tiden såg jag mig omkring efter saltvattenskrokodiler men inga syntes till här heller.

På kvällen slutade dragkedjan till innertältet att fungera. Den gick inte att stänga och det kom in myggor. Jag försökte därför sova helt påklädd men det blev alldeles för varmt. Då la jag mig istället på marken utanför men var snart täckt med myror. Trots att de inte bet mig tjicklades det så mycket när det kröp på mig så jag gick in i tältet igen, och som tur var följde de inte efter mig.

Efter några dagar, och några svettiga nätter, fick jag ett samtal från en kille i Darwin som ville köpa min cykel. Så jag cyklade dit och tog in på hostlet där Fredrik fortfarande bodde.