South Australia
Långa sträckor & lite outback
Vi cyklade norrut i South Australia och mot Ngarkat conservation Park. Cyklingen här var ett smakprov på vad som komma skall i outbacken eftersom det var ökenlandskap och nästan helt folktomt.
Efter att ha cyklat ett par timmar från Bordertown slog vi upp tältet en bit söder om nationalparken eftersom det började bli mörkt.
Dagen efter fortsatte vi cykla genom det varma, soliga och ödsliga landskapet. Djurlivet blev rikare när vi kom in i nationalparken och vi såg hela tiden små ödlor springa i vägkanten.
I mitten av nationalparken svängde vi in på en av campingarna som låg nära vägen för att äta lunch. Det var inte en människa där och efter att ha gått en kort vandringsled åt vi och fyllde upp några av våra vattenflaskor ur en stor tank med texten “not sutible for drinking”. Men vi tänkte att det var bättre att ha dåligt vatten än inget vatten alls.
Första tältplatsen i "outbacken"
Vi cyklade vidare norrut och väl ute ur nationalparken upptäckte vi att om vi cyklade grusvägar till Lameroo, som var nästa småstad vi skulle passera, skulle det bara bli 40km istället för 80.
Vägen var bitvis packad sand som gick relativt bra att cykla på och bitvis eroderad hård sand med stenbumlingar. Mycket skakigt, och mycket jobbigt att sicksacka mellan de stora hålen som bildats.
Men det var inte bara negativt att cykla där. Naturen var bitvis vackrare än den varit i nationalparken och vi hann fram till Lameroo på eftermiddagen och behövde aldrig dricka av vårat odrickbara reservvatten.
Efter att ha ätit i Lameroo, mestadels chips och kakor, cyklade vi några kilometer till och slog sedan upp tältet.
Vi vaknade hungriga som vargar denna dag, och vi kunde inte vänta tills vi skulle sätta tänderna i vår gröt! Det var tills vi smakat första tuggan. Gröten smakade fruktansvärt, vad hade hänt? Att lokalisera smaken gick fort, den satt i russinen som vi alltid ironiskt nog har i gröten för att få det att smaka bättre. Russinen hade tagit smak utav tvättmedlet som vi hade med oss, och det blev till att slänga alla russin och starta om med frukosten. Denna gång var vi inte sugna på gröt så det blev ett paket nudlar var.
Lite små sura började vi cykla. Nu var vi på väg mot vårt nästa delmål Kangaroo Island, och vägen framför oss skulle till större del bestå av åkrar och betesmark. Detta hade vi ju redan sätt en hel del av, så vi trampade på och kunde lägga långa sträckor bakom oss varje dag.
Kangaroo Island ligger söder om Adelaide och är mest känd för dess fantastiska djurliv. På ön ska det finnas en otrolig mängd med wallabies, kängurus, koalor, ja helt enkelt det som Australien är känt för. Det som lockade oss mest var det faktum att ön också har några få näbbdjur, det och såklart växligheten som också ska vara väldigt väl bevarad. Vi såg fram emot att komma fram.
Dagen gick fort, vi hade medvind hela tiden så redan på efter middagen kom vi fram till den lilla staden Wellington som ligger vid Murray River. Samhället var pyttelitet så vi tänkte bara fylla våra vattenflaskor och bege oss vidare. Vi fortsatte en bit bort från samhället och bestämde oss för att stanna tidigt då vi redan cyklat längre än vi hade tänkt.
Dagen började som vanligt med gröt och idag smaka den precis som den skulle, inte tvättmedel men ändå inte gott (enligt Kajsa). Vi började dagen med att cykla 3 mil in till nästa lilla stad vid namn Langhorne Creek.
Där träffade vid ett medelålders par som bjöd oss på te och toast vid deras husvagn. Det blev många skratt och mycket prat om resor, då de också var ute på semester. Det trevliga sällskapet gjorde att vi alldeles glömde bort tiden och när vi kollade på klockan igen hade vi redan spenderat 2,5 timmar tillsammans. Vi tackade så mycket för oss och vi fick med oss en liten matsäck.
Vi trampade vidare, och några mil senare började det hända saker. Vi närmade oss kusten och vi fick tillbaka backarna. Detta gjorde inte så mycket då det bara var lite variation i vardagen.
När kvällen närma sig kom vi fram till staden Goolwa, där tog vi in på en camping. Ibland behöver vi också duscha.
När vi vaknade hade vi bara en dags cykling kvar till färjan som skulle ta oss till Kangaroo Island, så med positivitet i hela kroppen gav vi oss iväg.
Vi cyklade nu längs med kusten och backarna här var långa och branta. Det tog betydligt längre tid än vad vi trodde att de skulle göra, och vi började bli oroliga att vi kanske skulle missa den sista färjan. Vi cyklade upp och ner, detta beteende kändes igen från vår cykling på Great Ocean Road. Denna gång var det en markant skillnad vi hade fått upp konditionen och styrkan betydligt mer så med en låg växel kunde vi ta oss igenom det hela.
Helt plötsligt såg vi något litet komma emot oss, det var en cyklist vid namn Fred. Han kom från Frankrike, tyvärr var hans engelska inte den bästa men vi förstod att han varit på Kangaroo Island och nu var på väg för att leta efter ett jobb. Han talade också om att vi alldeles strax var framme vid färjan. Det var en lättnad. Då skulle vi hinna med den sista färjan som gick klockan halv sex och slippa tälta på fastlandet. Det hade blivit svårt att hitta ett tillräckligt platt område.
Sista biten till färjan bestod endast utav en extremt lång och brant nerförs backe, och vi hade inga problem med att cykla om bilarna som stod i kö längre ner.
Vi gick in på kontoret där vi skulle köpa våra biljetter till färjan, vi tog en kik på klockan som hängde över disken, klockan var strax fem. Enligt vår klocka skulle den strax vara halv sex. Det visade sig att vi passerat en tidszon och missat det helt totalt. Kändes skönt att ha stressat i onödan.
Det var inte bara tiden som shockade oss inne på kontoret utan även biljettpriset. För två personer med cykel kostade det 800kr enkel väg! Detta tyckte vi var sjukt dyrt med tanke på att det bara tar 1,5 timme över med färjan.
Vi kom i alla fall äntligen fram till Kangaroo Island och vi letade direkt upp en tältplats och somnade på två sekunder.
Kangaroo Island
Efter att spenderat natten med wallabies hoppande runt tältet var vi fortfarande rätt trötta och slitna. Det hade blivit rätt mycket cyklat under veckan som gått, och vi såg fram emot att hitta någon camping med kök att ta vilodag på.
Det blev en stadig frukost och sedan begav vi oss mot turistinformationen för att hitta en karta över ön. Vi passade också på att bläddra i ett antal broschyrer, och konstaterade snabbt att det inte bara var färjan som hade ett högt pris utan även allt annat. Det var inte bara priset som förvånade utan också det faktum att det krävdes guidad tur för i stort sätt alla aktiviteter, tex grottvandring.
Vi ryckte på axlarna och tänkte ”Ja, vi är ju här för att se naturen och den finns ju överallt så inte kommer vi behöva betala för det”.
Vi klev på våra cyklar och började vår backiga väg ut ur det lilla samhället som ligger precis vid färjeläget.
Efter ett tags cyklande kom den välbekanta doften av död känguru. Överallt låg det rester av kängurus och ruttnade, det var inte många meter mellan liken och där emellan låg det benrester. Aldrig har vi kämpat så för att hålla andan, doften var så olidlig.
Det är väldigt ironiskt då människor betalar en galet stor summa pengar för att ta sig till Kangaroo Island för att se djurlivet. Men väl där tar de inte sig tiden att köra i ett lugnt tempo, utan kör hellre ihjäl djuren de är där för att se.
Halva dagen gick på det här viset backe upp, backe ner, backe upp, backe ner och där emellan ska du försöka hålla andan större delen av tiden. Inte bara de att det låg döda, stinkande kängurus överallt, den fantastiska natur vi hört om hade ännu inte dykt upp. Vägen kantades nämligen utav samma tråkiga betesmark som vi cyklat genom en hel vecka.
Det enda vi sett dittills som varit fint var havet vid hamnen, vilket inte riktigt var den natur vi kommit för att se.
Vid skymningen kom vi fram till en camping som otroligt nog bara kostade 20 kr per natt, alla andra campingar på ön kostade 200 kr eller mer per natt. Anledning till denna pris skillnad var att campingen var obemannad och saknade service. Detta gjorde oss ingenting så länge det fanns en dusch, men visst hade ett kök varit bra men en gratis grill är inte dåligt det heller. Det enda som fortfarande gnagde oss var att vi inte sett något utav den fantastiska naturen som utlovats. Betesmark är inte fantastiskt.
Mycket besvikna över dagen försökte vi sätta upp tältet, men självklart var marken stenhård och inte en enda utav våra tältpinnar ville ge med sig. Trötta, griniga och inte alls på humör för sådant trams letade vi upp en sten och tänkt nu jäklar ska pinnen få. Hampus tog kraft och slog till pinnen, men marken vägra ge med sig. Istället gick stenen i två bitar. Vad skulle vi göra nu? VI kunde inte sätta upp tältet och självklart såg det ut som om ett oväder var påväg in.
Turen kom i alla fall, ett snällt par kom fram till oss och sa att de hade med sig en hammare och att vi självklart kunde få låna den. Tillslut fick upp vårt tält, det slokade som bara den men det var ju bättre än inget. Vi undrade bara om det skulle klara av en storm i dess slokande skick.
Under natten öste regnet ner, och vi förväntade oss att vakna i en swimmingpool, men som genom ett under höll tältet tätt.
Vi vaknade torra och glada för detta. Idag skulle vi ha en vilodag men först en morgonpromenad på stranden innan regnet kom igen. Den billiga campingen låg av någon konstig anledning bredvid en strand som blivit utsedd till Australiens finaste strand för några år sen. Vilket också var konstigt för alla de stränder vi sett på Great Ocean Road var så otroligt mycket vackrare. Det var ändå trevligt och vi njöt av stunden. Vi traskade runder och pratade om vad som skulle ske dagen därpå.
Tillbaka i lägret fick vi se en varelse vi inte sätt förut. Det fanns ett enda träd i mitten av campingen, och i detta lilla träd fanns en koalabjörn. Den såg precis lika gullig och underbar ut som man föreställer sig, så nu förälskade sig Kajsa i den och kom att tjata om att ha en koala bak på cykeln resten av resan.
Resten av dagen spenderades med en åskstorm och en bok i ett tält som fortsatte och hålla tätt.
Vi vaknade torra även den dagen och vädret såg ut att bli lite bättre. Vi packade våra saker och begav oss ut på cykeläventyr igen.
Dagens plan var att ta oss till Flinders Chase Nationalpark, där skulle vi se Remarkable Rocks, sälar och förhoppningsvis det finurliga djuret som kallas för näbbdjur. Självklart var det inte gratis att gå in i Nationalparken, det kostade runt 100 kr per person. Det kunde det ju vara värt om vi hade chansen att se ett näbbdjur.
Vägen till Nationalparken såg ut som tidigare, betesmark, fast med mindre döda kängurus och mindre backar. Vi fick till och med se en och annan levande känguru och wallabie.
Direkt när vi cyklat in i parken ändrades naturen drastiskt, det blev skog, det blev liv, det blev som vi föreställt oss äntligen!
Vi cyklade upp och ner i backar igen, men vad gör det när man har vackra utsikter och spännande skog att titta på! Vi tog oss igenom parken tills vi börja närma oss kusten då svängde vi av mot Remarkable Rocks.
Remarkable Rocks är en grupp röd-gråa stenbumlingar som ligger på en klippa vid havet. De har formats på märkliga vis utav saltet i vinden. Det var en fantastisk syn och ännu ett av naturens underbara kreationer.
Vi sprang runder och tittade på dessa stenar ett bra tag innan vi hittade den omöjliga klätterstenen. Det var en av stenarna som vinden slipat så bra att du inte kunde få fäste någonstrans, och den var också exakt den höjden att du inte kunde få tag på toppen när du hoppa. Efter många försök att ta sig upp gav vi oss båda två och utnämnde stenen till oklätterbar, så vi tackade för oss och sa hej då.
Nästa stopp var en udde längst ut i nationalparken, där vi skulle se på New Zeeland fur seals.
”Längst ut på udden bodde sälarna. Dom sa kakaa, förutom en, han sa mjau, men han hade nog slått i huvudet.” Hampus förklaring på hur denna upplevelse var.
Udden var full av sälar, men precis som Remarkable Rocks var det väldigt turistigt. Det fanns bryggor och plattformer överallt så att du skulle kunna få de bästa bilderna utan att behöva lämna det plana fina undrlaget. Hampus var mest besviken då han året innan varit på Nya Zeeland och sett just den här sortens sälar överallt utan att behöva gå på speciella anvisade platser.
Lite tråkigt, men vid det här laget hade vi insett att Kangaroo Island inte var så speciellt. Det kan hända att du blir imponerad om du aldrig varit utanför en stad i hela ditt liv, eller om du bara är på en kort vistelse i Australien och vill hinna se det typiska för landet på några timmar. Ja då kanske du har kommit rätt.
Vi tog oss tillbaka genom nationalparken, nu var det dags att gå på näbbdjursjakt. Näbbdjuren skulle finnas i en flod vid nationalparkens ingång. Anledningen att vi inte gick dit på vägen in i parken berodde på att näbbdjur, likt många andra djur är aktiva i skymning och soluppgång.
Det fick alltså bli en kväll vid floden. Vi tog en liten kortare vandringsled till den plats näbbdjurens sades leva. Vi slog oss ner på ännu ett turistigt brygga med en bänk på och väntade med spänning. Väntade och väntade, det blev mörkare och mörkare, men ingenting hände. Vi kollade på kartan och hittade en grusväg som skulle leda till samma flod uppströms och tänkte att vi kanske kunde se dom där istället. Vi ville inte gärna cykla när det var kolsvart och inte heller försöka sätta upp vårt tält i mörker, och i parken var det bara tillåtet at tälta på anvisade platser till skyhöga priser. Vi kastade oss på cyklarna och cyklade så fort vi bara kunde. Vi tog första bästa tältplats i närheten av grusvägen och slog upp tältet i rekordfart. Sedan cyklade vi i nästan beckmörker ner till floden. Där satt vi tills vi inte kunde se handen framför oss längre, då gav vi upp.
Vi gav dock inte upp helt. Vi bestämde oss för att försöka igen nästa dag, så vi ställde klockan på 5.
Trötta som attan gick vi grusvägen som ledde till floden, den var otroligt dålig och otroligt backig så det var mycket lättare att ta sig fram utan cykeln.
Vi slog oss ner vid floden och satt där knäppt tysta och såg solen gå upp. Det var otroligt mysigt, och varje gång något rörde sig slog hjärtat extra hårt, skulle vi få se det ovanliga näbbdjuret? Tyvärr såg vi aldrig något, men vi hade haft den bästa morgonen på länge!
Vi gick tillbaka mot tältet för att packa ihop och bege oss tillbaka mot färjan. Vägen dit var likadan som vägen till nationalparken, tråkig betesmark.
Vi cyklade alltså på och ville nu bara komma fram, så redan dagen därpå satt vi på färjan igen och vinkade hej då till ön.
Vi tänkte summera vår vistelse på Kangaroo Island, och det första ordet som dyker upp är besvikelse. Det var mycket utlovat om öns natur och djurliv som inte riktigt höll måttet, förutom i nationalparken men så är det ju överallt i Australien.
Sedan var det turismen. Det var verkligen uppenbart att de nu mera bara vill tjäna pengar på allt, eftersom man knappt får göra någonting själv utan måste ha med guide eller gå på en tour.
Det var också de här med alla inplanterade djur. Ön har otroliga problem med koalor, som förökar sig i för stora mängder och får då inte maten att räcka till. Eftersom det är så mycket turism kan de inte skjuta djuren utan att det blir ramaskri, så regeringen lägger enorma summor på att varje år sterilisera och kastrera djuren.
Stället var alldeles för mycket turistigt för vår smak och det kommer aldrig bli ett ställe vi rekommenderar.
Det enda vi såg som ett plus är att det finns så mycket wallabies där, då det inte finns inplanterad räv som kan äta upp dem.
Även om detta var en besvikelse är det inget vi ångrar. Vi har nu skapat oss en egen bild av vad ön är, och hade vi inte åkt dit hade vi nog alltid undrat om vi missat något.
Adelaide
Nu var vi på väg igen, denna gången var delmålet Adelaide. När vi lämnade Sverige hade vi knappt planerat resan i mer än 2 månader. Därför hade vi ingen större reskassa, vilket gjorde att vi nu var tvugna att hitta arbeta ett tag fram över.
Adelaide är den största staden i South Australia och femte största i hela landet. Väster om Adelaide ligger havet och öster ut kantas staden utav en liten bergskjedja. Och det var den jag och Hampus nu skulle följa.
Vi trampade upp och ner i ett skövlat landskap, men ju längre vi kom den första dagen ju vackrare blev det. Vissa sträckor gick i tätare skog och vi kunde åter njuta av att se fåglar och andra små djur leka vid vår sida.
Efter mötet med spindeln sov Kajsa inte så gott, men humöret var ändå på topp när vi begav oss ut efter en stadig frukost. Det var återigen slingrande vägar som gick upp och nerför berget, in ibland små skogar med fågelkvitter och ibland med längs med kusten där det enda som skillde oss åt från klippkanten var ett tunt vägräcke.
Vi hade inte många mil in till Adelaide men det tog sin tid, för just den här dagen hade vinden bestämt sig för att jäklas lite med oss cyklister. Vinden var så stark att vi fick kämpa lika mycket för att ta oss nerförbackarna som uppför. Så när vi kom fram till Adelaide var vi rätt trötta, och letat reda på ett hostel där vi checkade in.
Det började närma sig skymning och vi letade så smått efter en tältplats för natten när vi kom runt en snäv kurva och fick se en flock med kängurus gå och beta. Det stod omkring 20-30 stycken och betade i det sista solljuset. Vi stannade till och betraktade detta underbara skådespel. Men tyvärr dröjde det inte länge förrän djuren märkte oss och gav sig hoppandes iväg. Att se så många kängurus hoppa längs med vår sida var en väldigt speciell upplevelse det liknade ingenting vi någonsin sett. Vi cyklade vidare fulla med entusiasm om vad som skulle vänta runt nästa krön vi passerade.
Vi hittade en tältplats ganska sent den här kvällen och det var kanske inte den bästa. Men efter att fått se kängurus i ett sådant stort antal fanns det inte mycket vi kunde klaga på, och den här natten skulle också visa sig innehålla fler spännande möten. Åtminstone för en av oss.
Kajsa behövde under natten göra ett toabesök när hon i skenet utav sin pannlampa fick syn på något som kröp bland löven. Helt paralyserad titta hon igen och fick se något hon inte hade väntat sig. Det såg ut som en mindre variant av en fågelspindel bara 10 cm ifrån henne. Det ni bör veta om Kajsa är att hennes största fobi är spindlar, och särskilt om de är större och håriga. Hon kasta sig in i tältet igen och väckte Hampus för att berätta vad hon nyss sätt. Det enda Hampus konstaterar är att det inte finns någon spindel i hela Australien som passar in på den beskrivningen och att Kajsa helt enkelt har inbillat sig. Vilket till Kajsas stora glädje sedan ska visa sig att han hade fel, när vi några veckor senare ser en likadan krypa över vägen. Spindeln heter och lever i små hålor i marken.
Trap Door Spidern känner vibrationerna i marken från sina byten. Så när ett byte går för bi drar den ner de i sitt hål och stängerigen hålet med en lucka gjord av sand eller jord.
Adelaide kvällstid
Anledningen att vi valde att checka in på ett hostel den här gången, var för att dels kunna utnyttja ett riktigt kök men främst för att höra med andra backpackers om de visste några jobb vi kunde ta.Tyvärr visade det sig att inga utav de här jobben var intressanta för oss då vi bara ville jobba under en väldigt kort period. Men vi stannade ändå två nätter och passade på att laga riktigt mycket mat.
Vår sista frukost stod vi och stekte pannkakor när plötsligt ett välbekant ansikte dök upp i köket. Det var cyklisten från Frankrike som vi mött på vår väg till Kangaroo Island. Jag vet inte om vi skrivit någonting om honom tidigare, hans namn är i alla fall Fred och är i 45års åldern. Han skulle nu resa hem till Frankrike om några dagar efter att ha cyklat runt i Australien och Nya Zeeland i några månader.
Vi kom att spendera dagen tillsammans och diskutera vad vi sett, och vad vi tyckt om de olika platserna vi hade besökt. Det var ett trevligt återseende och vi hade väldigt kul trots språkbarriären, och ibland tack vare den. När vi frågade vad han arbetade med svarade han " I work in trees". Vi kom efter en stund fram till att han arbetade som arborist.
Det var ett tråkigt avsked och vi hoppas båda två att vi cyklar in i honom igen.
Fred, "I work in trees".
Nu var vårat fokus inriktat på att hitta ett arbete så fort som möjligt. Vi hade kikat lite runder på vart det fanns olika plantage i närheten och det såg ut som om Adeliade Hills skulle vara det rätta stället.
Adelaide Hills, är precis som det låter ett område på bergskjedjan som omger själva Adelaide.
Eftersom vi spenderat dagen med Fred började det bli rätt sent, så vi bestämde oss för att hitta en tältplats och först imorgon börja söka arbete.
Vår plan för att skaffa ett arbete var simpel. Vi skulle helt enkelt cykla in på alla plantage och fråga om de möjligtvis behövde en hjälpande hand. Det gav resultat snabbt. Framåt eftermiddagen hade vi fått arbete som äppelplockare.
Vi skulle arbeta 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan med en lön på 16 dollar i timmen. Vi fick också ett enklare boende i en gammal barack tillsammans med 3 Fransmän. Överlyckliga efter en lyckad jobbjakt installerade vi oss i vårt nya hem.
Baracken vi bodde i var något utav det äckligaste vi sett. Det saknade några fönster, som man klurigt nog lagat med plastfolie. På väggar, köksbänkar och skåp kröp det kackerlackor och det såg ut som det var flera års ingrod lera på väggar och golv.
Så vi började med att städa. De 3 Fransmännen som redan bodde i baracken berättade att nej de hade inte direkt städat, och att det inte trodde att de skulle göra någon skillnad.Men visst, ville vi städa skulle de hjälpa till. Vill också till lägga att 2 av Fransmännen sov i deras bil för att slippa smutsen.
Vi fick städat och det blev skillnad, nu såg vi bara kackelackor ibland, och Fransmännen blev riktigt goda vänner till oss.
Vi arbetade här i 2 veckor, och sedan fick vi beskeddet att det tyvärr inte fanns tillräckligt med jobb för oss i 2 veckor framöver.
Vi stod nu kluvna, skulle vi tacka för oss och cykla vidare eller skulle vi hitta på någon kortare resa under den perioden och komma tillbaka?
Efter liter övertalning från våra franska vänner bestämde vi oss för att cykla till Murray River och paddla där, för att sedan återvända.
Adelaide Hills
Baracken efter städning.
Murray River
Nu hade vi bestämt oss för att vila benen i några dagar och istället använda våra armar, eftersom det skulle bli en liten kanot utflykt i floden Maurry River. Men först skulle vi behöva ta oss dit.Vi hade kikat på olika vägar men bestämt oss för en väg som gick över Adelaide Hills och sedan längs med själva floden, upp till slut destinationen Renmark. Där hoppades vi att det skulle kunna gå att få tag på någon kanotuthyrning som ville låta oss paddla i Chowilla Reserve ytterligare några mil uppströms. Vi hade inte planerat så mycket kring just denna utflykt och hoppades mest på det bästa.
Dagen började med att vi fick cykla genom ett grönskande Adelaide Hills med slingrande småvägar in bland alla möjliga plantage. Naturen i Adelaide Hills skiljde sig en hel del från det resterande Australien som vi hade sett. Det är en mer eruperisk miljö. Det kan bero på de långa rader med vinrankor som kantar vägen, eller alla äppelträn som växer i vägkanten. Det är också mycket svalare och det regnar ofta.
När vi hade tagit oss ut ur kullarnas land och kommit fram till floden vi skulle följa de närmaste dagarn bestämde vi oss för att slå upp tältet. Det var lite tidigt men vi hade båda feber och huvudvärk så det fick räcka för den här dagen.
De närmaste dagarna följde vi floden gensom små byar, och blev konstant påminda om hur vackert det var. Ibland cyklade vi alldels bredvid floden så att vi kunde stanna och doppa fötterna, och njuta av en grön och skön gräsmatta. Andra stunder reste sig röda klippor över flodbädden, och vi var tvugna att stanna flera gånger för att beundra utsikten som gavs. Vi var upprymda av flodens skönhet och kunde knappt vänta på att få färdas på den.
Varje kväll som vi cyklade längs med floden slog vi upp vårat tält på de mest fantastiska platser. Det var särskilt en tältplats som vi aldrig kommer att glömma. Vi hade slått upp tältet på en utav dessa röda klipp-platåer med floden 20 meter nedanför oss, där solen gick ner rakt framför tältöppningen. Det var också här till Kajsas stora glädje som vi fick dela plats med en härligt stor färgglad spindel, som satt stillsamt i sitt nät.
En dag träffade vi en kvinna med namnet i Elaine i en av byarna, när vi satt och lunchade vid flodkanten. Hon berättade att hon brukade hyra ut rum till backpackers som jobbade i fabriken i närheten. Vi pratade lite med henne och utbytte nummer ifall vi hade vägarna förbi igen eller behövde få hjälp med jobb.
Frukost vid flodkanten
Utsikt över floden
Grannspindeln
Vår favorit tältplats De första Emusen vi såg
När vi kom fram till Renmark fanns det ingen kanotuthyrning i hela staden, men vi hittade en i gränsbyn Paringa. Så vi stämde träff med han som ägde den dagen där på och slog upp tältet med förväntan inför morgondagen.
Vi möttes upp kl. 8:00 och han rekomenderade en 3 dagarsrutt från Chowilla tillbaka till Renmark. Där skulle han sedan plocka upp oss igen. Efter att ha packat alla saker och fått kartor så var det nu äntligen dags att ta våra första paddeltag.
Vi började paddlingen i själva huvudfloden, Murray River. Floden är väldigt stor så vi mötte flera husbåtar. Några charmiga lite äldre som låg och guppade, och en hel del andra lyxigare party husbåtar. Detta störde lite utav naturen, och gjorde att vi inte riktigt kunde uppfatta alla fågelläten och att det skrämde bort mycket utav djuren. Då välkomnades en lite biflod, Amazon Creek där vi skulle svänga av.
Vi missade dock vår avfart, och upptäckte detta i samma stund som strömmen i floden tilltog. Det var bara att vända om och paddla motströms, vilket visade sig vara mycket tyngre än vi trott. Efter en liten kämpig sträcka kunde vi slampna av och driva in i Amazon Creek.
Där inne kom tystnaden, och vattnet låg orört framför oss. Vi slappnade av och lät floden göra jobbet åt oss. Vi njöt bara av att låta kanoten skära genom det spegelblanka vattnet och lyssna till dessa underliga fåglar som sjöng någonstans över våra huvuden. Floden i sig var förtillfället översvämmad och många utav träden som tidigare stått på torraland nådde nu vattnet halvvägs upp på stammen. Det var fantastiskt att få kryssa genom dessa träd, som såg döda ut och vi undrade om de skulle återhämta sig när vattnet drog sig undan.
När kvällen kom, och den kom alldeles för fort, så slog vi upp tältet precis brevid floden och kröpt snabbt in i skydd från alla mygg.
Vi hade inte riktigt hunnit gnugga sömnen ur ögonen innan vi stötte på ett mindra bekymmer. Över floden gick en gammal bro. Vanligtvis skulle det inte varit några problem att paddla under bron, men floden var översvämmad och det såg inte riktigt ut som om både kanoten och vi skulle ta oss under. Det blev till att Kajsa fick ta sig ut och klättra över bron och Hampus fick paddla tills nosen stack ut på andra sidan och sedan lägga sig platt, så att kajsa kunde dra ut den på andra sidan.
Tyvärr lämnade vi Amazon Creek bara en kort bit efter broincidenten, och kom ut i själva floden igen.
Vi skulle bara följa den en kort sträcka den här dagen för att sedan avvika igen och paddla vidare mot Horseshooe Lagoon, som vi fått berättat skulle vara höjdpunkten i vår kanottur.
Vi hade paddlat i bifloden som skulle leda oss till lagoonen när vi fick se en emu gå vid flodkanten, och det är klart att vi skulle paddla lite närmare kika på den. Helt plötsligt som från ingenstans dök det upp tre till och sedan ytterligare tre. Alla ställde sig och stirrade på oss. De som har sett en emu vet att deras blickar inte är av den vänliga sorten. Detta tog vi som ett tecken att vi helt enkelt inte skulle paddla närmare än så här. Utan vi satt så ett tag stirrande på dem medan de stirrade tillbaks, och efter en stund bestämde vi att de skulle få lite lugn och ro och begav oss sakt vidare.
Inne i Horseshooe Lagon var det vackert och ett 20 tal pelikaner flöt omkring i vattnet och såg ut och njuta lika mycket som vi. Men det som fångade vårat intresse var en översvämmad äng bredvid. Där var det pelikaner i hundratal. Vart vi än tittade guppade dessa fåglar tillsammans med andra mindre fåglar och svarta svanar. Vi paddlade runt i detta fågelparadis i över två timmar innan vi upptäckte att solen höll på att gå ner, och vi fick lite bråttom att hitta någonstans att slå läger.
Den sista dagen gick större delen utav paddlingen i själva Murray River. Men innan vi kom ut dit paddlade vi i bifloder. Vissa av dessa var fyllda av gröna vattenväxter som låg som ett täcke på ytan, och detta täcke av grönt fick ens tankar att vandra till en sagosjö från en bortglömd tid. Mitt upp i allt detta vackra fick vi se ett litet sköldpaddshuvud sticka upp och snabbt försvinna ner igen.
Ute på den stora floden gjorde vi en märklig upptäckt, det var en fågel med ett beetende som fick oss att tjuta av skratt. Det började med att Hampus sa "Jag tror jag precis döda en fågel! Jo det är sant, den bara hoppa av grenen när vi kom nära och gjorde ett jätteplask och försvann!". Efter att ha skrattat åt hans förklaring fick vi syn på en till som gjorde likadant när vi kom i närheten. Den tog satts ifrån grenen hoppade rakt ut och gjorde ett halvt vingslag för stt sedan ramla rakt ner i vattnet med ett rumpplask, för att sedan försvinna under ytan. Efter att letat ett tag fick vi syn på ett fågelhuvud som stack upp över ytan likt ett ubåtsperiskop. Den såg sig omkring för att sedan försvinna under ytan igen. Vi hade aldrig sett en fågel göra så här tidigare och detta fick oss verkligen att skratta. Att dom inte lärt sig att dyka i.
Slutet av första dagen
Bron vi skulle ta oss under
Som snabbt visade sig vara allt annat än ensam Floden i dess fulla skönhet
Några utav pelikanerna vi paddlade med Mitt på ängen stod detta eleganta träd
När vi hade tackat kanotkillen för all hjälp var det dags att bege sig mot Adelaide Hills igen. Vi hade inte cyklat många km innan vi såg en skylt med texten "Pickers wanted" och vi tänkte varför inte. Vi hade bara några veckors jobb kvar i Adelaide och vi skulle behöva jobba lite mer. Så vi svängde av och fick till svar att om 2-3 veckor skulle det behövas, så vi lämnade våra nummer till killen som hette Peter och cyklade in till Renmark för att äta lite.
Efter maten gjorde vi en upptäckt, vi hade fått våran första punktering. Det blev ett gott skratt och byte av slang. Laga hålet tänkte vi göra när vi kom hem till vår barack i Adelaide Hills igen.
Dagen började precis som den hade slutat och det var med ett platt framdäck på Hampus cykel. Fast den här gången var det inte lika roligt. Vi skakade på våra huvuden och tänkte, vi fixar hålet när vi kommer fram också bytte vi bara slangen innan vi cyklade iväg.
Dagens slutmål var Waikerie. Det var där vi hade träffat Elaine och vi hade nu bestämt att vi skulle ta en natt hemma hos henne, låna en dusch och söka det arbetet hon talat om. Men bara ett 10tal km utanför byn fick båda punktering samtidigt. Eftersom vi bara bytt slangar förut hade vi inte två hela att byta till och var nu tvugna att stanna och laga alla vi hade. Så vi fick tacka nej för den här natten och ja till natten där på.
Även kommande dag skulle bjuda på en punktering precis när vi cyklade in i Waikeri, och den här gången skratta vi igen. Vi skulle få duscha för första gången på tio dagar och även ha lite av en vilodag tillsammans med Elaine, så vad gjorde en fjärde punktering?
Efter en välbehövlig dusch och en natt i säng begav vi oss mot Adelaide Hills. Vi valde att inte cykla riktigt samma väg ut ifrån Waikerie som vi cyklat dit på. Det var lite av en omväg, men den gick längs med floden och det tyckte vi kunde vara värt det. Dock uteblev de spektakulära vyer som vi hoppats på. Vägen följde floden men den var nästan hela tiden precis utom synhåll.
Vi hade heller knappt hunnit ut ur Waikeri när Hampus fick punktering igen! Nu var det femte punkteringen inom loppet av 2 dygn, så vi konstatera att mer reservslangar och ett nytt punkteringskitt behövdes införskaffas snarast.
Efter besviklsen på omvägen kom vi återigen ut på vägen utanför Swan Reach. Det var där vi tidigare hittat den perfekta tältplatsen. Så efter att blivit berövade på utsikt en hel dag slog vi upp vårat tält på en utav de rödaklipplatåerna, för att dela solnedgången tillsammans med våran välbekanta färgladajätte spindel.
Resten av vägen tillbaks gick undan. Vi hade nu bara 120 km kvar till baracken och frågan var om vi skulle våga oss på att cykla
allt på en dag eller dela upp det i två. Anledningen till att vi tveka var den att sextio kilometer skulle bestå av Adelaide Hills kullar. Vi bestämde oss för att göra ett försök, men hoppet skönk fort när Hampus återigen bestämt sig för att punktera ett av sina däck. Vi lagade det och gav upp hoppet om att komma fram denna dag. Men på något underligtvis lyckades vi ändå kämpa oss vidare, och kom fram precis innan solen gick ner.
I Adelaide Hills hade det hunnit bli höst på 2 veckor
Också en utav de vackraste tältplatser vi haft
Utsikt över floden
Arbetsbyte & långfärdscyklister
Efter att vi anlänt till Adelaide Hills fick vi pratat med Joe våran chef och han konstaterade att han inte längre hade så mycket jobb som han först trott, utan kanske bara några dagar. Men samma kväll som vi fått de tråkiga nyheterna fick vi också goda nyheter då Peter, han vi gett våra nummer till i Paringa, ville att vi skulle komma och arbeta redan dagen där på. Vi fick tyvärr tacka nej med tanke på att det var omöjligt för oss att hinna dit, men sa att vi kunde dyka upp efter en vecka, vilket han som tur var gick med på.
Så efter att vi ätit upp den mat vi hade kvar i baracken gav vi oss alltså i väg en andra gång mot Renmark.
Vägen dit var lika vacker som förra gången, men den här gången regnade det till och från hela vägen. Det gjorde att vi mest cyklade på och stannade inte lika mycket. Fast ibland var vi ändå tvugna att njuta av utsikten även i regnet.
Vi kom fram till Renmark och checkade in på ett hostel eftersom vi ville ha tillgång till dusch när vi arbetade och Peter hade tyvärr inga personalboenden.
Nu när vi arbetade plockade vi inte längre äpplen utan citrusfrukter av alla dess slag, och istället för timlön fick vi betalt i hur mycket vi plockade om dagen. Så lönen kunde variera väldigt mycket, men vi klagade inte. Vi trivdes med att vara ute i friska luften.
Efter 2 veckor på hostlet tröttnade vi och flyttade till en camping istället. Den var både mycket billigare och låg närmre jobbet. Det var också här vi skulle träffa på 5 stycken svenskar, var av 2 av dem var långfärdscyklister. Vi kom genast bra överens och vi spenderade varje kväll tillsammans med god mat och många härliga historier.
Det blev till och med så att den ena cyklisten Isac ändrade sin resväg och bestämde sig för att cykla med oss till Darwin istället eftersom den andra snart skulle flyga hem till Sverige.
Efter 2 veckor fick vi svar från fabriken vi hade sökt jobb på i Waikerie, och eftersom det var bättre betalt tog vi det jobbet istället. Så vi flyttade in hos Elaine som hade hjälpt oss skaffa arbetet, och där bodde vi också bara i 2 veckor innan vi fortsatte cykla den långa vägen mot slutdestinationen Darwin!
Possum ätandes morot i Renmark
Elaine och hennes särbo
En utav de många ödlorna. Troligtvis en Skäggagam
Genvägen
På väg mot Kangaroo Island
Utsikten från toppen av en av de många kullarna vi passerade på väg till Kangaroo Island
Första tältplatsen på Kangaroo Island. Här var fullt med Wallabies men ingen ville vara med på bild
Havet var lika vackert vid Kangaroo Island som på Great ocean road
En känguru i Flinders Chase NP
Utsikten från toppen utav en av de många kullar som vi cyklade över
Mer av Kusten eftersom det under stora sträckor var mycket finare än allt som fanns på land
Koalan på camping
Utsikten över det skogsbeklädda Flinders Chase NP
En av de reamarkabla stenarna
Ytterligare några
Stenen som var omöjlig att bestiga
En av många sälar som latade sig på klipporna
Grusvägen som ledde till vattendraget med näbbdjur
Här satt vi och spanade efter näbdjur, och på riktigt Australiensiskt vis gick vägen igenom floden istället för över den
En Tiger snake som låg mitt på vägen
Ett översvämmat Murray River
En utav bifloderna
En ensam Emu
Mount Remarkable
Vi var nu 3 stycken som gav oss av från Waikerie. Det var Hampus, jag och Isac, som vi träffat på campingen i Paringa. Vi skulle få följe utav honom hela vägen genom Australiens öken till slutdestinationen Darwin, men först skulle vi ta några avstickare. Första stoppet skulle bli Mount Remarkable. Det är en nationalpark som ligger längre norrut på bergskjedjan vi tidigare följt mellan Kangaroo Island och Adelaide. Där skulle det bli några dagars vandring på berget.
Första tramptagen gav ett lyckorus, vi var äntligen på väg! Att vi hade saknat cyklingen visste vi, men inte riktigt hur mycket. Känslan som kom var frihet. Att kunna höra alla små ljud vid vår sida och se solen vandra över himmeln. Vi njöt till och med utav den ömma rumpan, och motvinden som välkomnade oss.
Vi cyklade väster ut längs med Murray river den första dagen, längs dess norra strand eftersom det var den enda vägen i området som vi inte cyklat på tidigare. På kvällen slog upp läger intill flod. Eftersom det nu var vinter i Australien var det ganska kyligt om kvällarna. Det innebar att vi behöve en lägereld om vi ville sitta uppe och laga mat efter solnedgången.
Vi satt där i godan ro och pratade om vandringen som skulle bli av om några dagar. När plötsligt en av stockarna fick liv. Alla djuren som lagt sig i dvala för vintern i dess håligheter vaknade utav värmen från elden och sprang nu ut ur stocken. Det var allt från små ödlor, till spindlar. Vi såg en större huntsman springa där ifrån, och jag med min fobi ställer mig upp rädd att den ska krypa upp på mig. Efter några lugnande ord från Hampus och Isac satt jag mig ner igen övertygad om att den inte skulle krypa upp på mig.
Vi satt där och hade trevligt när Isac känner att det kryper lite i håret, han drog handen i genom det och ner föll den största huntsman vi sett! Det blev ett skri från mig och från Hampus dök kamran upp och han började jaga den stackaren. Det tog inte en lång stund innan han upptäckte att den nu satt på hans sko i en attack position. Han skakade av den och vi bestämde att den stackars spindeln skulle få vara i fred och att våran kväll skulle avslutas innan nästa besökare kröp upp på någon utav oss.
Följande dag skulle vi följa floden en bit till innan den bytte riktining söder ut och vi fortsatte mot väst.
Det landskap vi nu kom till var allt annat än likt det livliga, frodiga landskapet vid floden. Det var platt och nästan ingenting växte över knähöjd. När vi blickade framåt såg vi den spikraka vägen i det platta landskapet möta horisonten.
Fram emot eftermiddagen tornade bergskjedjan som skulle leda oss till Mount Remarkable upp sig i horisonten. Bergen såg ut som små kullar och när natten kom tänkte vi på alla uppförsbackar vi skulle kämpa i nästa dag.
Vi cyklade mot bergen, som på något konstigt vis inte verkade bli större ju närmre de kom. När vi stod vid dess fot var det fortfarande inga berg vi såg utan kullar. Vi skrattade gott åt Australiensarnas sätt att definera berg på när vi cyklade fram igenom dem.
Det mesta vi såg var fårhagar och enstaka träd. Vi funderade ännu en gång över hur landskapet måste ha sett ut innan västerlänningar började bruka marken.
När man strövat omkring i en nationalpark och upplevt den oändliga skönhet och vildvuxenhet den innehåller är det svårt att inte tänka; Varför ska det krävas skyddade zoner för att bevara naturen?
Vi såg verkligen fram emot att ta oss till Mount Remakable för att se hur hela området en gång sett ut.
Vi tog oss fram till nationalparken en eftermiddag och nu började det för första gången kännas som ett berg. Backarna blev allt brantare, så till den grad att vi på vissa ställen fick kliva av cykeln och gå.
Vi packade om till ryggsäck och gömde cyklarna i ett buskage. Isac hade ingen ryggsäck med sig men med lite påhittighet hade han snart omvandlat sitt sovsäcksfodral till en. Nu kunde vi börja gå.
Vi följde en grusväg igenom en öppen skog, mer bestående av buskar än träd. Här var till våran stora glädje gott om betande kängurus. Vi smög så nära dem vi kunde innan de upptäckte oss och försvann in i buskarna. Vi lämnade vägen för att följa en stig som slingrade sig ned i en djup röd ravin kallad Alligator creek.
Väl nere följde vi ravinen och den bäck som rann igenom den. Det var mycket vackert och vi beundrade hur solljuset gav de röda klippväggarna olika nyanser.
Allt för snart började stigen leta sig upp för klippväggen igen till en utsiktsplats. Vi beundrade ravinen en stund från ovan innan vi begav oss vidare. Vi gick i rask takt den sista biten eftersom solen var påväg ner och vi ville hinna fram till campingplatsen innan det blev mörkt. Det var campingförbud i nationalparken förutom på de få avsedda platserna och vi kunde därför inte bara stannna och sätta upp våra tält var vi ville.
Nästa morgon fortsatte vi igenom skogen. Vi passerade vattendrag och fler röda klippväggar. Efter någon timme började grusvägen som vi följde gå upp på en av de stora kullarna som vi under morgonen gått emellan. Efter att ha kämpat ett bra tag i uppförsbacken vände vi oss om och insåg hur högt upp vi kommit. Utsikten var fantastisk och vi kunde tillochmed se havet i horisonten mellan kullarna. Snart gick vägen neråt igen och vi kunde njuta av att ha utsikten framför oss. Men det varade inte länge förren det gick brantare än någonsin uppför igen. När vi forcerat branten gick vägen neråt i en väldigt behaglig lutning. Då upptäckte vi att vi inte längre var ensamma på vägen. Hundra meter framför oss gick en emu. Vi gick så tyst vi kunde och det tog en stund innan den vek av in i skogen. Strax efter det kom vi fram till kvällens campingplats. Den tredje och sista dagen ville vi bara komma fram till våra cyklar igen. Dels för att landskapet vi nu gick igenom till stor del bestod av betesmark då vi följde parkens gräns. Dels för att vi ätit upp vår sista mat och ville komma åt den som låg och väntade i cykelväskorna. Efter någon timme var vi framme och frossade som aldrig förr.
Vi tittade på kartan och insåg att det var möjligt att hinna fram till Port Augusta redan samma dag om vi cyklade på. Vi bestämde oss för att göra det då vi var sugna på snabbmat.
Efter att ha cyklat ut ur nationalparken svängde vi in på en väg som skulle ta oss igenom bergskedjan och ner till kusten. Den slingrade sig fram mellan kullarna och gick mestadels neråt vilket ledde till att vi snart var på andra sidan. Vi befann oss nu på den slätt som ligger mellan havet och bergskedjan.
Efter ytterligare några mil var vi famme i Port Augusta, och hittade direkt ett hungry jacks. Vi satt där i några timmar tills det blev mörkt, vilket gjorde att det blev svårare än vanligt att hitta en tältplats. Det slutade med att vi slog upp tältet i utkanten utav ett industri område, och ställde klockorna lite extra tidigt för att hinna där ifrån innan någon såg oss.
Vägen mot Mount Remarkable
På ett utav de få träden som fanns växte det en konstig frukt
I nationalparken
Alligator Creek från ovan
Alligator Creek Kängurus fanns det gott om i hela parken
Utsikt över parken Alligator Creek
En industristad med fantastiskt djurliv
Vi befann oss i Port Augusta och det var här vi skulle svänga norrut på Stuart Highway som skulle ta oss genom hela Australien och slutligen till Darwin. Först skulle vi bara ta en avstickare till. Denna gång hade vi riktat in oss på staden Whyalla.
Egentligen hade vi inte hört så mycket om staden men utav en slump snubblade jag och Hampus över faktan att det är enda stället där cuttlefischen (tioarmad bläckfisk) som lever i spencer gulf kan föröka sig. Detta beror på havsbottnen. Det är den enda platsen i gulfen med hårdbotten, som cuttlefischen behöver för att fästa sina ägg. Under varje vinter när vattentempraturen blivit tillräckligt låg samlas hundratusentals av dem för att leka.
Whyalla ligger sydväst om Port Augusta och bara en dagstur bort. Vägen var ett smakprov på hur det skulle bli i öknen. Runt omkring oss låg röda sanddyner med små buskar som stack upp ur sanden. Själva cyklingen tog lite längre tid än vad vi trott eftersom motvinden var tillbaka, men det gjorde inte så mycket, vi såg fram emot att få se cuttlefishen.
Jag vet inte vad vi hade förväntat oss angående Wyhalla, men det var absolut inte det här. När vi närmade oss staden tornade ett stort stålverk upp sig framför oss och spydde ut ett enormt rökmoln. De flesta städer har industri men skillnaden på Whyallas stålverk och resterande industriområden är att stålverket är den största turistattraktionen i staden. Detta är en stad som har en art utav cuttlefisch som endast lägger sina ägg på deras kust och i våra ögon borde detta locka fler turister än ett stålverk!
Att stålverket var huvudattraktionen här i staden fick vi veta efter att ha pratat med personalen på turistbyrån. Vi fick även veta att cuttlefishen som tidigare förekommit i hundratusentals var nere i bara några tusen av okänd anledning. Kvinnan bakom disken gav oss i alla fall numret till Tony som ägde stadens dykcenter och var insatt i frågan om cuttlefishen.Vi cyklade till dykcentret för att prata med Tony om det var någon ide att försöka snorkla efter dem.
Efter att pratat med honom hade hoppet lyfts en aning. Han garanterade att vi i alla fall skulle få se några stycken men det skulle inte vara som förr. Han berätta att tidigare räckte det med att vara i vattnet 3 minuter och du hade fått se minst en, nu kunde det ta upp mot en halvtimme innan någon dök upp.
Han pratade också om skälet till varför de minskat så drastiskt i antal och hans teori byggde på oljeraffinaderiet som byggts på det område där cuttlefishen förökar sig. Detta trodde han var den stora skurken i det hela men även stadens älskade stålverk som börjat exportera mer, vilket ger en väldigt tung trafik i cuttlefishens parningsområde, hade nog också bidragit.
Vi bestämde ändå att göra ett försök att få se några stycken med bara snorkel utrustning, även fast Tony trodde vi skulle få se mer med dykutrustning. Vi bokade en tur om två dagar och cyklade hem till Emelie.
Emelie är en tjej som vi fått kontakt med över couchsurfing som gått med på att låta oss sova hos henne en natt. Hon var ett enerigiknippe som imponerande på oss. Hon arbetade med tre olika jobb, säljare, personligtränare och brandman, samtidigt som hon hade ork att ta emot backpackers och visa dem staden.
Dagen var inne när vi skulle hoppa i det 12 gradiga vattnet för att försöka få en skymt av cuttlefishen.
Våtdräkterna åkte på och vi vadade ut från stranden.
Hjärtat slog några extra slag när vi tittade ner under vattenytan, men ingen cuttlefish. Vi simmade runt ett tag utan att se en enda. Den förhoppning vi haft började sjunka, skulle vi inte få syn på en enda? Då pekade ett par forskare från en båt mot något i vattnet och vi fick fart, en cuttlefish! Cuttlefischen rörde sig graciöst genom vattnet mycket medveten om vår närvaro, men trotts det verkade den inte rädd. Vi studerade denna eleganta varelse och förundrades av dess kvickhet. En bläckfisk rör sig väldigt speciellt de ger inget intryck av att vara snabba när de först bara svävar i vattnet, men blir de hotade ilar de iväg i en rasande fart. Efter att vi fått se den första cuttlefishen visste vi vad vi leta efter och kort därpå fick vi se flera stycken, efter 45 minuter i vattnet hade vi fått sett 15 stycken.
Vi satt och pratade med Tony och Carla (Carla var en tjej som Tony dykt med under dagen, samtidigt som vi snorklat) om våran upplevelse med cuttlefishen. Tony och Carla berättade om hur det brukade vara när det fortfarande funnits hundratusentals cuttlefish längsmed kusten, då hade det inte varit ovanligt att se deras parningsdans. Vilket innebar att dessa magnifika varelser skiftar färg för att imponera på varandra. Tony beklagade att vi inte kommit något år tidigare så vi fått uppleva detta makalösa skådespel.
Ledsna över cuttlefishens utveckling satt vi nu tysta i bilen. Då nämnde Tony att han skulle ut med båten dagen därpå och undrade om vi kanske ville följa med och få chansen att simma med vilda delfiner. Vilket vi självklart inte kunde tacka nej till.
Våran värd Emelie var dessutom en klippa som lät oss stanna ännu en natt, särskilt med tanke på hennes fullspäckade schema. Vi tackade henne genom att laga en typisk svenskrätt till middag, och av någon anledning blev det pyttipanna men konceptet verkade gå hem.
Vi sa godmorgon till Tony och Carla som redan hade börjat packa in alla saker i Tonys bil. Vi hjälptes åt att slänga in det sista i bilen och gav oss iväg mot båten.
På båten fanns även tre andra Austaliensare som också skulle följa med på våran båtresa. Vi lade till vid en fiskodling som Tony arbetade med, han berättade att fisken i odlingen var ett miljövänligare alternativ till tonfisken. Kan tyvärr inte minnas namnet på fiskarten men det som var så bra med den var att de kunde födas upp på en vegitabilisk kost.
Under tiden vi bytte om till våtdräkt dök det upp två stycken delfiner, de var två ungdelfiner som brukade hålla till i området.
Vi hoppade i, och precis som i drömmar var delfinerna nyfikna och simmade precis intill oss. Delfinerna verkade lekfulla och simmade runt oss och i mellanåt lyckades jag fånga en delfins intresse så att vi tillsammans simmade i en cirkel runt varandra.
Delfinerna vi mötte var självklart vana med att stöta på människor men de var inte hanterade utav människan, det gav en sådan underbar känsla att ett vilt djur ville komma oss så nära av egen fri vilja.
När vi satt i Tonys bil och körde mot dykcentret kom det återigen en fråga om vi inte skulle följa med dagen därpå och göra ett riktigt dyk. För mig och Hampus var det självklart att vi ville, båda hade dykt tidigare och älskat det. Det var även ett självklart ja från Isac som var ivrig att få dyka för första gången. Detta innebar att vi åter igen blev tvugna att fråga Emelie om det kanske gick bra med en natt till, och snäll som hon var sa hon ja.
Hampus vaknade nästa morgon med en fruktansvärd feber, och vi konstaterade direkt att det inte skulle bli något dyk för hans del. Han visste inte ens om han orkade kliva upp ur sängen och ta sig till dykcentret, men han gav sig inte och lyckades på något vis i alla fall hamna på båten som skulle föra oss till dykplatsen.
Vi skulle dyka vid gammalt skrot som folk slängt i vattnet. Detta låter inte alls trevligt, men när det gått så långtid att koraller täckt all yta blir det ett konstgjort rev. Sikten var inte den bästa, men otroligt häftigt att se hur naturen förvandlat en sopptipp till något levande och vackert.
Eftersom Hampus var så sjuk fanns det ingen möjlighet för oss att börja cykla tillbaka till Port Augusta utan vi var fast i Whyalla i några dagar till. Denna gång kunde vi inte med att utnytja Emelies gästfrihet, utan vi tänkte ta in på en camping.
Carla, Tonys vän erbjöd oss en natt tillsammans med henne i hennes stuga som hon hyrde på en utav campingarna. Vi tackade självklart ja och följde med henne. Dagen därpå checkade Carla ut och Hampus var fortfarande jätte sjuk så vi tog in på den billigaste campingen och började vänta ut febern, det tog 2 dagar till. Så efter en vecka i Wyhalla bagav vi oss nu tillbaka mot Port Augusta och Stuart Highway.
En utav delfiner som vågade sig fram till båten
Carla och en lekfull delfin
Fiskodlingen
Outback
Vi hade på våran väg fått höra om hur tråkig denna ökensträcka skulle vara för oss, och att allt kommer se likadant ut i månader. Men det första intryck vi fick var en helt annan än tråkig. De röda sanddynerna som skapade vågor av skuggor och ljus låg runt omkring oss.
Förutom sanddynerna fanns det mycket mer växtlighet än vad vi tänkt oss. Det var trän, buskar och inte det kalhygge vi fått berättat för oss. Än så länge var outbacken den vackraste plats vi varit på i Australien.
Vi cyklade genom ett landskap som lämnats ifred från människan. Vi har inte varit där med våra maskiner och försökt göra om marken till något den inte är, och för oss var detta något stort. Vi kände för första gången på vår resa i Australien att vi fick se landet.
Nu ska jag inte ljuga och säga att människan inte använder outbacken för det gör vi. Det går olika boskapsdjur men mer naturligt. Då det inte är betes hagar utan boskapen vandrar fortfarande från bete till bete. Vi har också lärt oss med åren att utvinna det mesta ur jorden och i Australiens fall är det precis likadant, de har funnit allt från uran till opaler. Eftersom dessa fynd skett i ödeområden har städer vuxit fram i närheten av gruvorna, och det var till en sådan stad vi var på väg nu.
Roxby Downs är namnet på staden som vuxit fram efter det att man hittat uran i marken, men det är inte för uranet, gruvan eller staden vi skulle dit. Vi hade träffat några personer i Port Augusta som berättat om att det skulle hållas en protestfestival gentemot gruvan. Det skulle också spelas musik och en massa underbara människor skulle vara där. När någon ger oss en möjlighet att få gå på festival mitt ute i öknen med en massa trevliga människor så tackar vi inte nej, även om vi skulle hålla oss utanför själva demostrerandet.
Vårat cyklande gick långsamt och ansträngt tack vare motvinden som slitit i oss under flera dagar. Det verkade inte bli något slut på det heller, eftersom vägen gick rakt norrut. Så om vinden inte bestämde sig för att ändra riktning såg det ut som om vi skulle ha motvind hela vägen till Darwin. Det var tur att landskapet var så vackert att varje dag var värt mödan.
Ökenblommor
Cyklarna får vänta medan frukosten intas
Välkommen till outbacken
Varje kväll slog vi upp tälten i skydd utav en liten dunge en bit från vägen. Där tände vi en lägereld som vi lagade mat över. Vi satt där tills solen gick ner och tills den mest stjärnklara natt kom. Stjärnhimlen lös upp sanden och gav den ett spöklikt sken och under den kunde vi sitta och prata, betrakta hur oändligt allting kändes här ute, innan det var dags att krypa in i våra tält.
När vi närmade oss Pimba ändrades landskapet drastiskt, alla dessa små träddungar försvann och marken täcktes endast utav en liten buske som inte ens räckte oss till knäna. Pimba är förresten den plats där vi skulle svänga av mot Roxby Downs och festivalen. Vi hade bestämt oss för att lämna cyklarna och lifta sista biten, dels för att slippa cykla samma väg två gånger och dels för att vi ville vara där från festivalens start vilket vi inte hunnit annars. Så vid Pimbas road house gömde vi cyklarna i några buskar och började lifta.
Första bilen vi pratade med sa ja direkt och det var bara att knö sig in och så bar det av mot en gratis, protest, ökenfestival vid namn Lizards Revenge.
Festivalen började med en poliskontroll, de kollade inte bara efter droger utan de tog allas personuppgifter och ställde många frågor om vad som pågick inne på festivalen. För oss var detta en märklig upplevelse att se så många oroliga poliser för något som vi uppfattat som en fredfull protest. Det hade även en liten märklig säkerhetsåtgärd, för att ta sig in i till festivalområdet eller ut krävdes det poliseskort, så väl inne på området kände vi oss lite fast.
Vi fick senare reda på varför poliserna agerade som de gjorde. Tydligen har det inte förekommit särskilt mycket protester och den vi var på just nu skulle tydligen vara Australiens största någonsin. För oss var det väldigt tydligt att landet inte var vant vid den här sortens uppståndelse. Dels polisens överdriva åtgärden och dels aktivisternas beteende. Det verkade inte vara någon som riktigt visste varför de var där eller vad de faktiskt protosterade emot. De fanns självklart några som visste att det hela handlade om urangruvan som skulle expandera. Det var också lite speciellt efterom beslutet redan tagits angående gruvan, för att påverka det hela hade protesterna behövts hållas flera månader tidigare. Allt detta gjorde oss egentligen inte så mycket, då vi inte egagerade oss i själva protesterna.
Vi pratade mest med olika människor vi träffade om hur de levde och reste. Det var en tjej som hade levt som liftare och sopdykare under många år och klarat sig på det, vilket fascinerade oss. Modigt, starkt och vi önskade lite grann att vi också kunde ha levt som sopdykare, men vi älskar mat för mycket. Är vi sugna på något måste vi få äta det direkt och inte hoppas i flera dagar att vi ska hitta det.
Efter 4 dagar av möten och musik var festivalen slut. Nu var vi på väg tillbaka till Pimba och cyklarna som föhoppningsvis låg kvar i buskaget.
Poliserna utanför festivalområdet
En del utav festivalen
Några utav de vänner vi träffade
Cyklarna stod kvar och vi tackade våra nyfunna vänner för liften, sedan fortsatte vår resa norrut. Nästa stopp skulle bli Coober Pedy.
Coober Pedy är mest känd bland turister för den annorlunda arkitekturen. Stadens ökenklimat har gett upphov till att människor har byggt sina hus under marken, för att om sommrarna få svalka och om vintrarna den isolering som behövs under natten. Staden grundades efter det att människan funnit opaler i marken, tidigare var detta en jätte industri men numera lever större delen av befolkningen på turismen.
Vägen till Coober Pedy fortsatte att vara kal och det blev svårare att hitta en undamskymd tältplats. Det hände att vi helt enkelt fick slå upp tältet i en sänka i marken och hoppas på att få bli lämnade ifred.
Vi är inte direkt rädda för att folk ska se att vi tältar utan det är mer att vi vill vara ifred efter en heldags cykling.
Efter en bit började landskapet sakta förändras igen och några utav de knähöga buskarna byttes ut till två meters buskar istället, vilket gjorde det lättare för oss att hitta tältplats igen. Vi cyklade också förbi ett antal uttorkade saltsjöar, där saltet låg som kristaller uppe på sanden och gnistrade i solenskenet.
När vi kom fram till Coober Pedy var staden inte alls som vi tänkt oss. För att vara en turiststad såg den öde och bortglömd ut. Det satt kvar gammla skyltar från 70talet, inte för att det var snyggt utanför att staden inte förnyats sedan dess.
Vi tog in på en camping och kikade på möjligheten att få se något underjordiskt hem, men självklart kostade detväldigt mycket och det krävdes guide. Det tog inte särskilt lång stund innan vi kom på iden att kolla efter underjordiska kyrkor, kyrkor är alltid öppna för allmänheten och det var inte annorlunda i Coober Pedy.
När vi klev in i kyrkan var det lite utav känslan att kliva in i ett hobbit hem. Inte för storlekens skull eller någon rundad dörrs utanför att ingången låg på mark ytan och resten av kyrkan såg ut att ligga i en kulle. När vi klev in var det så mycket vackrare än vad vi föreställt oss. På väggarna fanns det poträtt uthuggna i stenen och med alla levande ljus fick väggarna liv och dansade.
Även fast staden gett oss ett dåligt intryck från början var vi nöjda att vi stannat och gett den en chans efter att fått se den underjordiska kyrkan.
Större delen av vägen till Coober Pedy såg ut så här
En otroligt vacker solnedgång
En saltsjö
Den underjordiska kyrkan
När vi lämnade Coober Pedy tog det bara någon timme innan vi gav upp för dagen. Under hela våran tid på Stuart Highway hade vi haft motvind men den här dagen var det extremt. Vi fick turas om att cykla först för att orka så efter 30 km började vi leta tältplats. Vilket också var ett litet problem i sig. Eftersom vi var väldigt nära staden kunde vi inte med att bara slå upp tältet på de öppnafälten som stärckte sig så långt ögat kunde se.
Efter en bits kämpande fick vi syn på några kullar som vi snabbt puttade cyklarna bakom.Här vid kullarna var växtligheten större med några trän och buskar. Det innebar att vi kunde hitta döda grenar och stockar till en lägereld, vilket vi inte kunnat göra på länge. Vi stekte krabbeluror över den öppna elden innan vi kröp till sängs.
Trotts den korta sträckan var vi helt slut i kropparna efter dagens kamp mot vinden.Vi vaknade av att tältet skakade, vinden hade tilltagit från gårdagen och det var som om hela kroppen blev som gele genom att bara tänka på att ge sig ut i detta väder. Jag och Hampus tittade på varan innan vi ropade till Isac i tältet brevid: "Ska vi ta en vilodag?!" det kom ett snabbt, bestämt ja från Isac och vi blev helt enkelt kvar på samma plats en natt till.
Fram emot eftermiddagen gav vinden med sig lite grann. Då bestämde Hampus och jag oss för att ta en promenad bland kullarn. Vi hittade ganska snart ett wombatbo som vi tänkte gå tillbaka till vid skymningen.
Vi hade tidigare sett wombats när vi bott hos Elaine i Waikerie, då en arbetskamrat Liz tagit oss med och visat oss några
. En wombat påminner lite om ett förväxt marsvin, eller som en korsning mellan gris och grävling. De lever i flock och gräver tunnlar i marken.
Våran plan var att återvända vid skymningen när wombatsen kommer ut för att äta, men tyvärr fick vi inte se några womabts denna kväll.
Det var inte lätt att gömma sig från vinden
Wombatbo
En wombat vi såg tillsammans med Liz
Kommande dag låg vinden fortfarande på men inte alls i samma styrka och vi började cykla. Landskapet runt var fortfarande platt och kalt, men växtligheten tilltog ju längre norrut vi kom. Det började med enstaka träd och buskar, för att sedan bli dungar och snår, och på de platta fälten började små partier med kullar dyka upp.
Vi cyklade också förbi dingostaketet. Ett staket som nästan sträcker sig över hela Australien från öst till väst och om vi inte minns fel så är det världens längsta staket. Ni förstår säkert att staketet är uppsatt för att hålla dingosen på ena sidan om det, nämligen den norra.
Staket i sig såg inte särskilt välskött ut men verkade ändå fungera hyfsat då vi inte sett en enda dingo på den södra sidan om det, men nästan direkt på den norra fick vi syn på en som sprang i vägkanten.
En morgon såg vi en bil med motorhuven öppen i horisonten. Vi började genast skämta om att det måste vara aborginer som skulle råna oss. Anledningen till detta rasistiska skämt var inget hat mot aborginer utan ett hån på de fördommar om dem som vi fått höra. Vi har hört historier om aborginer som står med sin bil i vägkanten och lurar människor att stanna för att sedan råna dem och att de slänger sig på roadtrains i fart för att stjäla lasten. Hur det nu skulle gå till?
När vi närmade oss bilen visade det sig att ägarna var ett gäng aborginer, så vi gjorde det självklara och stannade för att se vad de kundes tänka behöva hjälp med. De bad oss hjälpa dem att putta igång bilen och när den startat erbjöd de oss vin och färsk emu som de hade borta vid sin campplats. Vi tackade nej, mest av chocken att bli erbjuden färsk emu och kom att ångra detta senare.
Vi började närma oss gränsen till Nothern Territory, det märktes i naturen. De få kullar och träddungar vi sett byttes ut till kraftigare klipp-platåer och växligheten ökade kraftigt ju längre norrut vi kom. De som sa att outbacken såg likadan ut hela tiden kan verkligen inte tittat sig omkring mer än en gång.
Innan vi nådde gränsen var vi med om en mindre olycka. Vi fick möte med ett road train, inget ovanligt med det, men en bilist bestämde sig för att i det ögonblicket köra om oss. Det slutade med att bilen drog i sin motorhuv i min bakväska. Det var en väldig kraft i knuffen det gav och jag föll handlöst. Min ända tanke var, hoppas att jag faller ifrån vägen annars slutar det här illa. Allt gick bra, jag föll ifrån vägen men stukade ena foten, så Hampus hjälpte mig att linda den och sedan blev det inte mer cyklat den dagen. Bilisten, detta ska nämnas, stannade inte för att fråga hur det gick, han visade heller ingen som helst antydning till att ha gjort fel.
De sista dagarna till Nother Territory gick långsamt på grund utav min stukadefot, men vi kom fram!
Förändringen i landskapet
Vår första Dingo
En trevlig kväll
Vi fick se vildhästar strax innan gränsen
Efter en lång tid i South Australia kom vi slutligen till Northern Territory
Lämna gärna en kommentar!