top of page
U.S.A
Så satt vi där. I en av gränskontrollbyggnaderna i hamnen i Port Angeles. Bortledda från den vanliga strömmen av människor och placerade här. Ibland gick tysta gränsvakter förbi med skottsäkra västar, automatvapen och stela ansiktsuttryck. Men allt var inte så illa som jag får det att låta. Nu var det inte jag som hade gjort något fel. Eller Robin heller för den sakens skull. Nej vi hade fått våra visum godkända innan vi gick på färjan i Kanada men väl på den upptäckte jag att stolpskottet som godkänt mitt hade gett mig ett visum i Robins namn. De häftar nämligen in en separat lapp i passet som ska lämnas in vid utresan och där stod det alltså robins uppgifter och inte mina. Han hade även lyckats få gårdagens datum som inresedatum. Som tur var var det inga problem att lösa det väl i USA. Det tog lite tid eftersom det såklart inte är något de har rutin på. Att fixa arbetskollegornas misstag. Det hade faktiskt varit förvånansvärt enkelt att bli insläppt. Vart är du på väg? Har du en hemresebiljett? Hur mycet pengar har du? Vad jobbar du med? Var ska du bo i natt? Inget boende bokat alltså, ta bara en av broschyrerna där och skriv en av campingarnas adress. Inga problem. Behövde varken visa upp returbiljett eller kontoutdrag.
Going to California
Utsikten över sjön från lunchplatsen
Några timmar senare cyklade vi ut ur Port Angeles och tog våra första tramptag på U.S highway 101 som vi planerat följa till norra Kalifornien. Den följer mer eller mindre kusten hela vägen till mexikanska gränsen och är en väldigt populär rutt bland långfärdscyklister.Men bara tramptag senare undrade vi hur korkade vi egentligen varit när vi bestämde oss för den ideen. Det var rejält med trafik. Ett konstant oväsen av förbipasserande bilar och lastbilar. Vägrenen var bred men oväsendet var inget vi ville lyssna på i över en månad. Så nästa dag när vi fick chansen att istället följa en mountainbike led och en grusväg en bit tvekade vi inte en sekund.Det gick väldigt långsamt då även grusvägen övergick till mountainbike led efter en bit. Vi fick vid några tillfällen putta cyklarna då "vägen" blivit bortspolad och lämnat en djup uttorkad flodfåra efter sig. Men det var mödan värt. Istället för mullrande trafik hade vi nu grönskande regnskog runt oss. Precis lika imponerande som den i Kanada. Men inget varar för evigt och snart var vi tillbaka på vägen igen. Men det var värre än innan. Den gick nu längs med en sjö och vägrenen var väldigt smal. Som de är hemma i Sverige på landsvägarna. Det var dock väldigt fint även är. Industriskogen var borta då vi nu befann oss i Olympic national park. Den nationalpark som täcker större delen av den halvö där vi nu befann oss. På ena sidan om vägen låg en stor sjö med kristallklart vatten och bortom den tornade gröna kullar upp sig. Halvt täckta i dimma. På andra sidan vägen växte sig regnskogen tät och gjorde det omöjligt att se långt in i skogen. Att dimman i horisonten blåste in över sjön gjorde det väldigt stämningsfullt och gav skogen en viss mystik. Det övergick snart i ett duggregn men vi trampade på för allt vi hade för att komma förbi sjön där vägen skulle bli bredare igen. Väl där tog vi skydd från regnet under ett stort träd vid stranden och åt lunch. Duggregnet dröjde sig kvar och temperaturen sjönk. Vi cyklade bara några kilometer till innan vi gick under en stor bom in på en liten skogsväg som ledde rakt in i regnskogen. Jag spenderade större delen av kvällen med att fotografera allt som växte runt omkring oss. Stora jättetujor och tallar stod som enorma kala stolpar i skogen då deras grenverk började väldigt högt upp. Även marken dominerades av dessa bjässar som tillsist gett med sig och lagt sig tillrätta där. På dem började andra träd, buskar, mossa och ormbunkar att växa och de fungerade även utmärkt som broar genom den svårframkomliga terrängen.
Tältplatsen i regnskogen!
Mer av skogen
Nästa dag cyklade vi återigen genom industriskog och vid de få hus vi passerade kunde vi ofta se skyltar som förklarade att working forrests=working families. De var alltså inte helt glada i att ha den vackra nationalparken här och väldigt upprörda över att den expanderas. Lite vad vi hade väntat oss av glesbyggds amerikaner. Lite kul är det när stereotyper stämmer. Men förutom de personerna som satt upp skyltarna verkade i alla fall de vi pratat med ha en annan inställning. De var för att bevara naturen och ville se ett socialistiskt styre i landet. De ville ha gratis sjukvård och utbildning och minimilöner som faktiskt går att leva på. De sa att de gärna skulle betala mer skatt för att det skulle bli så. Det var vi väldigt förvånade över. Att så många verkade tycka så. Men det kanske bara är i staterna längst västerut som de här människorna finns.Trafiken var inte alls lika tung som tidigare och det började kännas som ett bra vägval trots allt. Det var ganska plant hela dagen och vi tog oss därör hela vägen ut till västkusten. Nationalparken täcker även kustremsan här som utgörs av regnskog som abrubt tar slut då marken stupar rakt ned till de smala ganska steniga stränderna. Havet äter sakta upp landet och det är därför detta stup skiljer stranden från resten av landet. Det har också lett till att mer svår nedbrutna delar av marken har lämnats kvar till havs i forma av höga pelare och stora klippblock som står på stränderna och ute till havs. Något som vekar vara typiskt för större delen av den amerikanska västkusten. Det förde mina tankar tillbaks till Great ocean road i Australien då havet skapat lika dana kvarlämningar där.Efter ett dopp i det svinkalla stilla havet (Robin avstod) tältade vi även denna kväll i den vackra skogen.
Nere på stranden i västra Washington
Det största trädet vi kunde hitta. Synd att en lten bit trillat av...
Följande förmiddag då 101:an svängde inlands försökte vi följa en mindre väg längs med kusten igenom indianreservatet istället. Det som började som en väldigt dålig grusväg övergick efter fyra kilometer till en stig som med några hundra meters mellanrum hade tiotals meter bortspolat av breda flodådror fulla med stora träd som svepts med. Vi tvingades därför att vända tillbaks.Två dagar senare cyklade vi genom regnet för allt vad vi hade med siktet inställt på staden Aberdeen. Den första staden på många dagar. Det var ganska kallt och vi fantiserade om att det skulle finnas ett badhusd är med bubbelpool som det funnits i squamish. Vi kämpade inte bara mot regnet utan fick även chansen att lära oss hur man byter vajern till växlarna då min bröts rakt av när jag växlade ned i en uppförsbacke. Väl i Aberdeen insåg vi snabbt att stan inte alls var vad vi föreställt oss. Det var tillräckligt stor för att kunna ha ett badhus men det glömde vi nästan helt bort att ens titta efter. Det var nämligen en väldigt förfallen stad. Lite som en småstor stad i östeuropa och den grå himlen gjorde det inte ett dugg bättre. Men när allt såg som hopplösast ut då vi precis konstaterat att turistinformationen hunnit stänga för dagen stannade en bil på parkeringen för att hämta en släpvagn som stod parkerad där. Vi utbytte några ord med en kille i vår ålder och han sa att han precis flyttat till staden och om vi ville gärna fick komma hem till honom och ta en dusch.Vi tvekade klart inte en sekund och kom att spendera två nätter hemma hos Joe som han hette. Det gav verkligen en kanon avslutningen på en annars helkass dag.När vi cyklade genom stan till hans lägenhet kunde vi inte undgå att se unga killar i säckiga kläder på bmx cyklar glida igenom stadens gränder. Min första tanke var att de såg ut precis som langarna i serien Breaking Bad. Joe kunde senare bekräfta att det var precis vad de var. Staden hade nämligen levt på fiske. Nu när det fanns mindre fisk att fånga var många arbetslösa och tunga droger hade blivit ett stort problem i staden. Den andra kvällen där fick vi en minst sagt otrevlig överraskning då det knackade på dörren. Joe öppnade och där stod en smal kille och bakom honom en stor muskulös kille. De såg båda förvånade ut över att han öppnade då de sökte han som bott där tidigare. Efter att ha fått det förklarat för sig gick de. Men bara till gränden bakom huset där de satt en stund innan de försvann. Joe ringde till sin chef som bott länge i stan och berättade vad som hänt. Hon sa att han som bott där innan antagligen hade drogskulder och därför inte sagt till någon att han flyttat och att vi inte behövde oroa oss. Joe var glad över att han inte var ensam hemma den kvällen och undrade vart han egentligen hamnat.Men förutom det så var det inga konstiga händelser utan en riktigt trevlig helg. Vi var bland annat och tittade på en jetski tävling utanför stan eftersom Joe kände en av deltagarna. Kanske inte riktigt vår sport men det var ändå häftigt att se och väldigt trevligt att komma bort från stan och ut till stranden.
En skogssnigel i vägkanten på vår tänkta genväg
Stilla havet
En sjö som vi tältade vid dagen innan vi kom till Aberdeen
Den sista biten vi hade kvar av Washington gick genom industroskog och en liten bit längsmed kusten tills vi kom till Columbia river. Floden vars källa vi passerade uppe i Kanada nära Lussier hot springs. Här var den betydligt bredare och bron över var hela sex kilometer lång. Väl i Oregon svängde 101:an ut till kusten och kom att följa den hela vägen. Det betyder inte att vi hade havsutsikt hela tiden då det ofta var lite skog eller hus emellan. Men långa bitar kunde vi njuta av just fantastisk havsutsikt. I norra Oregon dominerade långa vita stränder med enstaka stenbumlingar och pelare kusten. Vid flera tillfällen tältade vi bland sanddynerna.
På en av dessa platser som Joe hade tipsat oss om då han varit nere i Oregon någon vecka innan han träffade oss hittade vi något som vi inte trodde existerade i U.S.A. Där var nämligen en hel strand som man fick tälta gratis på! Mycket tervligt och en gammal man vi pratade med sa att jo visst finns det sådana platser men de är ovanliga och det gäller att veta var de ligger.
När vi inte cyklade längs med havet gick vägen genom små städer som det antagligen inte ens är hälften så mycket folk i på vintern. Den tog oss också genom små fickor av regnskog som lämnats här och där och över klara floder. Men det var den södra delen som framförallt tilltalade oss. Stränderna var bara korta bitar längst in i vikar och resten av kusten bestod mest av klippor som stupade rakt ned i havet. Även i vattnet reste sig nu fler stenformationer än tidigare. Även djurlivet här var mycket intressantare. Vi såg sälar, sjölejon, gråval och väldigt många örnar.
Det var som väntat väldigt många andra långfärdscyklister längs den här vägen. Till exempel träffade vi Reid från Washinton som sicksackat sig ned därrifrån till södra Oregon på fyra månader. Vi bestämde oss för att tälta på samma plats den kvällen då det närmade sig den tiden på dygnet. Det blev på en strand efter att ha passerat minst tre skyltar som talade om att det var förbjudet att tälta där.
Han hade också planer på att cykla genom Mexiko och vi bytte därför kontaktuppgifter för att höras i framtiden då Robin bestämt sig för att flyga hem från L.A.
Morgonen efter vaknade vi tidigt men inte lika tidigt som Reid. Han hade redan hunnit packa ihop tältet och ätit frukost så han sa hejdå när vi precis börjat med våra morgonbestyr.
Hur långt är det till Kalifornien nu undrarde Robin när vi packade ner tältet. Bara några kilomter svarade jag som visste att vi var nära eftersom jag har både cykeldatorn och gps:en. Vi skulle faktiskt kunna vara så nära att husen där stranden slutar kan ligga i Kalifornien. Jag tog upp gps:en och såg efter. Vi befann oss bara etthundraåttiometer därifrån.
Bron som tog oss till Oregon
Utanför Pacific city om jag inte minns fel
Södra Oregon
Efter en lång backe fick vi den här utsikten
En av de sista dagarna i Oregon var också en av de vackraste Sälar som låg och latade sig som bara sälar kan
Leave a comment!
Stairway to (climbers)Heaven
Det var en småkall och dimmig morgon precis som de flesta mornar längst kusten hade varit. då vi passerade in i Kalifornien. Vi hade denna dag för ovanlighetens skull som mål att ta oss till en camping. Det eftersom den låg i en av Redwoodparkerna där vi bestämt oss för att följande dag gå en sexton kilometer lång vandringsled från campingen, genom skogen, ut till kusten och tillbaks i en loop. Men camping planerna var inte det ända udda med dagen i fråga. För att ta oss dit var vi tvugna att cykla nio och en halv mil. Ingen lång sträcka för långfärdscyklister men vi tillhör klart den latare typen och brukar bara göra runt sex mil om dagen. Inget kul att bara sitta och trampa hela dagarna enligt oss. Vi kände att det var lugnt trots den längre sträckan då vi hade många timmar dagsljus kvar och skulle få en vilodag från cykeln dagen efter. Men så fort vi började närma oss den första Redwoodskogen började det gå uppåt och vi började så smått tänka om. Vi tog oss sakta upp för backen och träden runt oss blev större och större tills vi kom in i parken och de helt plötsligt blev enorma. Obeskrivligt stora. Skogen såg ut lite som regnskogen uppe i Washington. Den var tät, nästan snårig av småträd och ormbunkar. Men den var mindre mossig och de grenlösa trädstammarna som även här stod som stolpar i skogen var ännu större. Som för att fullända stämningen började det blåsa in dimma från havet igen och topparna försvann nästan i den. Det såg då ut precis som jag föreställt mig.
Första synen av jättarna
Vi cyklade på genom den vackra skogen, upp och ner för backarna med blicken ständigt fäst uppåt och stannade ofta för att fotografera vår omgivning. Den sista milen den dagen kan ha varit på en av de vackraste vägarna jag cyklat. Det var en smal alternativ väg till huvudleden som slingrade sig mellan enorma Redwoods som här stod väldigt tätt. Vi kom att stanna väldigt ofta för att vandra runt bland de enorma träden i vägkanten och det hade därför hunnit börja skymma då vi slutligen kom in på campingen.
Vandringsleden följande dag gick som sagt även den genom denna otroligt vackra skog och vi kunde ibland lämna stigen för att istället använda vältna träd som naturliga broar genom vegitationen. Om jag på ett väldigt enkelt sätt skulle beskriva skogen här skulle jag säga att det såg ut precis som månen Endore i Star Wars episode 6. Skogsplaneten där Ewokerna bor. Det spelades nämligen in i en av de här skogarna.
När vi närmade oss kusten gick vi den sista biten genom Fern canyon. En djup ravin med stupande ormbunkstäckta väggar där det rann en smal strimma kristallklart vatten i mitten. Men även här tänkte jag sluta med beskrivningen och bara referera till att det var här Peter Stormare blev uppäten av de små dinosaurierna i Jurassic Park två. Ni vet precis efter han säger nåt i stil med , helvetes jävlar, fan! För det har ni vell inte missat? Det var i alla fall en vacker plats att bli uppäten på.
Efter det kom vi ut på stranden och efter ett kallt dopp i stilla havets väldiga vågor träffade vi två amerikanskor som var på väg på samma håll som oss och vi tog sällskap tillbaks. Först längs med havet och sedan tillbaks igenom den förtrollande skogen.
Längre in i skogen när solen tittade fram genom dimman
Inte riktigt som granarna hemma
Robin tar en genväg
Fern Canyon Otroligt stora Avenue of Giants
De kommande dagarna cyklade vi igenom fler områden med Redwoods. Bland annat cyklade vi den berömda Avenue of Giants men inget imponerade så mycket som den sista biten till campingen och vandringen hade gjort. Missförstå mig inte, det var otroligt vackert och häftigt men de tidigare nämna bitarna var de verkliga pärlorna. Men jag måste också passa på att nämna att vi ibland passerade enorma redwoods även utanför parkerna vilket var väldigt kul att se. För vad jag tidigare har sett i världen så brukar naturen utanför förstöras rett snabbt och jag hade väntat mig att det skulle vara så här också eftersom Kalifornien är så pass tätbefolkat. Men där var jag glad över att ha fel.
En av de här dagarna cyklade vi genom staden Eureka och det kan ha varit den mest tragiska plats jag någonsin varit på. Det var alltid hemlösa människor inom synhåll men det som verkligen chockade var när vi cyklade i på wallmarts parkering och såg barnfamiljer bo i tält i ett av buskagen. Jag blev så förbannad på den amerikanska staten. Att de ens kan kallas för ett västland när de har så dålig välfärd att barnfamiljer blir hemlösa. Att de istället för att lägga pengar på att förbättra välfärden och sjukvården lägger de på att finansiera världens största arme är så otroligt idiotiskt! För att få en enkel förståelse över vilka ofantliga belopp det handlar om spenderade de år 2013 mer än vad de nästkommande nio största försvarsmakterna i världen gjorde tillsammans. Tänk vad mycket bra saker de hade kunnat göra med pengarna istället!
Redwoods
Så skulle man bo!
Efter Redwoodskogarna blev det torrare och torrare. Floder övergick till att vara sammanlänkande vattenpölar och kullarna omkring oss blev allt brunare. De var till störtsta delen täckta av gräs med några enstaka stora, ofta mossiga ekar glest utspridda. Det blev också väldigt mycket varmare då vi kom allt längre från kusten. Vi hade svängt av österut och hade siktet inställt på Lake Tahoe, högt uppe i de östra delarna av Sierra Nevada.
Eller det var dit mitt sikte var inställt i alla fall. Robin hade ingen lust att cykla upp och ner för ett stort antal bergspass för att slutligen cykla över det 3031 meter höga Tioga pass för att komma i i Yosemite nationalpark öster ifrån. Han ville istället cykla genom den platta central valley till Yosemites västra entree vilket för mig var otänkbart då central valley består av städer, förorter och mängder med plantager. Tråkigt, tråkigt tråkigt i mina ögon. Att där var trettiofem grader varmt gjorde det inte det minsta roligare. Jag var fortfarande tvungen att korsa den i väst östlig riktning för att komma till bergen men det handlade bara om några dagar.
Så vid ett vägskäl i dalen cyklade Robin söderut och jag fortsatte öster ut med planen att mötas upp igen i Yosemite om cirka tio dagar.
Min väg var som sagt väldigt backig. De första dagarna spenderade jag med att ta mig över bergen till den östra sidan där det sedan gick vägar söderut igenom bergskedjan. Vägen upp följde en klar flod i en dalgång hela vägen upp till det första passet på strax över 2000 meter.
De första dagarna var det fortfarande väldigt varmt och jag var glad över att kunna svalka mig i den iskalla floden. Jag passerade några små städer som uppstott under guldrushen för hundrafemtio år sedan och som nu istället levde på turism. Det verkade dock som att det fanns en del guld kvar i floderna då det på träd längs med floden stod att mineralrätterna tillhörde blablabla och att det var förbjudet att vaska och liknande. Jag läste även på nätet att den långa torka som Kalifornien nu haft har lett till rekordlåga vattennivåer i floderna och att det i sin tur ska blotta guld som tidigare varit undangömt eller svårtillgängligt. Det i sin tur ska ha skapat en miniguldrush i modern tid.
Ett övergivet hus på en av de brumfärgade kullarna
Central Valley, flacken innan backen
Hela vägen till en bit söder om Lake Tahoe var bergen kring mig gröna av barrträd och det var ofta en flod vid min sida. Vädret var betydlig svalare här än nere i dalen och det blev till och med lite för kallt några nätter. Så jag införskaffade mig en extra tjocktröja för att hantera temperaturerna som jag inte trodde jag skulle uppleva igen under denna resa då jag gjort mig av med mina förstärkningsplagg i Kanada.
En bit söder om Lake Tahoe blev landskapet kalt. Bergen fanns kvar men de såg väldigt annorlunda ut. De var nu bruna, färgade av torra buskar och gräs och floder blev allt ovanligare men jag passerade fortfarande ett fåtal och njöt av ett iskallt dopp här och där eftersom solen fortfarande värmde något väldigt på dagarna.
Vid Lee Vining, staden där jag skulle svänga av in till Yosemite, bredde en stor saltsjö ut sig. Moro Lake. Den passade inte in i det övrigt torra landskapet men att salthalten där var så hög att det nästan bara lever hoppkräftor där gjorde den på något sätt till en del av öknen. En typ av blöt öken. Stor, och med några få undantag tom på liv.
Då jag på eftermiddagen precis påbörjat den stora backen upp till Tioga pass och entren till Yosemite mötte jag en cyklist som kom från motsatt håll med ett stort leende på läpparn. That´s one crazy down hill!, var det första han sa. Vi småpratade lite och han sa att jag borde skynda mig om jag ville hinna upp till toppen innan det blev mörkt. Det fanns nämligen inga platser att tälta på längs vägen upp. Jag hade inga planer på att cykla hela vägen upp och tänkte att han säkert missat några platser då han susat förbi.
Det visade sig också att så var fallet. Det gick visserligen inte att resa tältet där men det fanns tillräckligt med plats för att lägga ut liggunderlaget och gömma cykeln mellan buskarna intill en turnout. (Varken jag eller google kan tyvärr komma på vad det heter på svenska, men ni förstår säkert vad jag menar.)
Jag satt och beundrade utsikten tills mörkret föll och himlen fylldes av stjärnor. Jag befann mig i en brant dalgång en bit upp på ena sidan av den där vägen ringlade sig fram. Nedanför mig bredde en granskog ut sig och ovanför den steg branta grå bergsväggar som ständigt ändrade nyans allt eftersom solen gick ner.
Morgonen därpå vaknade jag när solen gick upp, åt frukost och cyklade den sista biten upp till toppen. Sedan följde jag den långa vägen genom nästan hela parken för att komma ner i dalen där de stora bergsväggarna som gjort Yosemite världsberömt finns. Bland annat El Capitan och Half Dome. Men även vägen ner bjöd på vacker utsikt. Bland annat stora klarblåa sjöar med gråa släta bergsväggar i bakgrunden. Även en prärievarg och flera rådjur visade mellan träden i vägkanten och gjorde att det kändes lite vilt trots en strid ström av trafik på den smala vägen. Väl nere mötte jag upp med Robin som anlett tidigare samma dag och vi stannade i två veckor innan vi tillslut begav oss vidare.
Floden som jag följde i två dagar
Ett litet hörn av Lake Tahoe
Utsikten på vägen ner från ett av många bergspass
Liten rubrik
Sierra Nevada
En åsnehjort skulle jag tro Halvvägs uppför Tioga pass
Nära toppen på Tioga pass Jag hann inte många km in i Yosemite innan jag såg den här Prärievargen
Även på hög höjd I Yosemite fanns det väldiga granitväggar Slutet av Yosemite Valley skymtar fram längst bort till höger
Utsikten från Glacier Point Även här. I Molnen till höger gömmer sig Half Dome
Yosemite Valley! I förgrunden till vänster: El Capitan. Halvmånen bak i bilden: Half Dome
Leaving California
Our plan was to stay in Yosemite valley for one week but we ended up staying for two. We simply liked it so much and when we finally did leave both of us had the same thought: Why didn´t we stay even longer? We both knew the answer, Robins flight from LA was getting closer and my visa was ticking and we reallly wanted to go down to Joshua tree National Park. A two week bike ride away. The plan was to get more climbing done there.
In Yosemite we did lots of different climbs but the most memorible three were: Nutcracker, Matthes crest and Snake dike. We did both Nutcracker and Matthes crest with an Australian guy named Mark. We met him because he was looking for someone to Climb Matthes crest with. A 0.8 mile long climb along a mountain ridge in an area far up in the mountains close to Tioga pass where I entered the park. Technically it was an easy climb but since there´s a three hour hike from the parking lot to the ridge and then another six hours for the climb itself, it´s still a hard days work. Because of this we hiked in the day before and spent the night at a lake near the ridge. It was below freezing that morning and we did our best to climb on the sunny side of the ridge where the sun was heating the rock. It was an amazing climb with a spectacular views the whole way along the ridge. Even though we got an early start it was dark by the time we made it back to the car and we were all more or less exhausted.
We also climbed The Nutcracker with Mark. It´s one of the easier multipitch climbes in the Valley and a real classic climb because of easy access and fairly easy fun pitches. We did it as a practise climb before doing Matthes crest. Just to see how we would work together as a team. It went well and at the top we enjoyed a spectacular view of Yosemite Valley, even if it was a bit hazy from the smoke of a wildfire further up the valley.
Snake Dike was the last climb in Yosemite for Robin and I. It´s the easy way up Half Dome. The climbing is easy like I said but it´s still quite scary in some parts since there´s up to 75 feet, or 22 meters for those of us who don´t still count with body parts, between the bolts and no oppurtunties to place any gear in these runout sections. This was also a full day project. It started with a half an hour bike ride from the camground and then a 10 kilometer walk to get to the start of the climb. The climb itself took us about six hours and took us up the slab side of half Dome all the way to the top. The view was amazing the whole time since we could see the Valley floor far benith us the entire time. Finally at the top we had a 15 kilometer hike back down to our bikes and it was dark by the time we got there. We we´re pretty pumped out for the following three days.
Mark playing on Matthes crest
Lunchtime!
The face of half Dome that Robin and I climbed
Slowly making our way up Half Dome!
After Yosemite the road took us down into the central Valley again, west of the Sierra Nevada. It was even worse than our first visit. The heat was even more intense, about 35 degrees celcius in the shade but there was almost no shade to be found. We rode through orchards and small towns and then into Fresno which wasn´t fun at all. Lots of poor, shady looking neighbourhoods with piles of trash next to the road.
We had planned to race through this area in one day to catch a shuttlebus up to Sequoia National Park the next day. We had agreed on taking the bus as the road to the park goes from the bottom of the Valley up to 2000 meters and then just goes back down again. That's a lot of hard work in the heat and with the time starting to run out we didn´t hesitate when we heard about the bus. If we did a really big day of 120 kilometers we would be able to catch the last bus for the season the next day. But since there were goathed thorns a plenty we ended up having to ride through a lot of dodgey neighbourhoods after dark to find somewhere we could pitch our tent.
We finally made it back into orchard country and pitched our tent in between the long rows of cherry trees. We had just made it into our tent, positive that no one had seen us, when two police cars drove by and stopped at the intersection a couple of meters away from our spot. It was eleven oclock and we thought; will this shitty day never come to an end? Will we get a ticket now for treaspassing? And what on earth were the cops doing out here anyway? We hadn´t seen a single one in the dodgey areas we'd cycled through earlier where we would have been glad to see them.
We heard a car door open and slam shut again. One car drove away, but the other one stayed. We sat as quietly as we could, concentrating hard on breathing as quietly as possible. Trying to come up with the best feel sorry for us story we could think of. Hoping that it would be enough to not get a ticket.
The other car came back. A car door opened and slammed shut again. Then they both drove away and we could finally go to sleep for a few hours before our alarm went off at dawn and we rode the last 30 kilometers to where the bus was departing from.
Close to the central valley but still in the mountains
Getting closer...fences everywhere is the firts sign
And we finally made it there! 4 flat tieres at the same time while the sun´s slowly setting and a long way to go to safe neighbourhoods. At least we can laugh at it now
We spent two days up in Sequoia before enjoying the long downhill that we hadn´t really deserved. We had a look at the biggest tree in the world. The largest living organism, The General Sherman! It was quite a sight but I must say that we both agreed that the coastal Redwood forests had been more beautiful. Up here it was so empty between the huge trees and it didn´t feel quite as magical as it had on the coast. The forest there had been full of small trees and scrub competing over the space inbetween the giants. Small streams had been making their way to the ocean and deer and squirrels had been a common sight, making it a place full of life.
We also got a climb done on Moro rock. A big granite rock sticking out of the mountain side with a view of both the high Sierras and the central valley. We did a fairly easy climb on toprope. It was really fun and memorable with an amazing view behind us and lots of tourists stopping to take photos of us. I felt a bit like a celebrity when I saw over ten people standing with their cameras snapping pictures of me. Quite different from the other climbs we had done that were in the middle of nowhere.
After the long fun downhill we were back in the central Valley. This boring, hot flat place full of thornes in between some of the most beautiful landscape I have ever seen. We'd really had enough of it and left for the mountains again at the first opportunity. For two days we cycled the big hill up to Sequoia National forest and were then able to stay in the mountains untill we rode down into the desert south of Sierra Nevada. In just a few days the landscape changed from cold mountain forest with huge Sequoia trees to warm flat desert. Some desert streches were really beautiful, with plenty of Joshua trees, cactai and mountains on the horizon. Others were less spectacular. Straight roads and nothing but small bushes to look at. But we were lucky to have a good tailwind and therefore didn´t have to spend too much time in these more boring parts.
Halfway up Moro rock, Sequoia Np
Sequoia!
Look! A green spot in the brown Robin and the general
It was really warm when we rode up the big hill in to Joshua Tree National Park. A few kilometers into the park the hill flattened out and we enjoyed an easy ride through the stunning landscape. Joshua trees are much bigger than the ones we'd seen outside the park and the greater numbers made the desert look more like a forest in lots of places. Big smooth rocks started to pop up everywhere and were our main reason for going there. We found a wall on one of these rocks that was in the shade and climbed there. It wasn't long before some other climbers from san Diego showed up and after a short chat invited us to camp with them.
So that's kind of what my two weeks in the park was like. Meeting and camping with other climbers. I continued climbing with them for another week after Robin left for LA to catch his flight home.
It was hard to make myself leave because I was having so much fun, but eventualy my fingertips had had enough and I rode to San Diego where I stayed with two of the climbers I'd met in Joshua Tree. Just relaxing and charging my batteries before heading to Mexico.
On the way to San Diego I stopped in Slab City for four days. Made famous in the movie Into the Wild. It´s a place in the Caifornian desert east of the salton sea where people live in their trailers or small huts most often built from pallets and other recycled materials. Most people only stay there in winter since it´s too hot in summer. The people staying there are often musicians or artists who don´t feel like they fit into society or the 9-5 lifestyle. They come here to try a different way of life with similar people, creating an alternativ society.
I had a really good time in Slab city. It didn´t take long until I made friends with some people my own age who had some extra room in the small spot of desert they now called home where I could pitch my tent for a few days. The most memorable was Saturday night at The Range. The stage in Slab City where Slabbers, as they call themselves, perform every Saturday night. Most of them are really talented. I loved how improvised most of the performances were. Someone would go on stage to play a few songs on their guitar and ask if someone would like to join in with drums or base. So it was always different people running up and down from the stage jamming with each other creating some really good tunes.
From my friends house in San Diego I got a ride down to get Mexican border which was much better than riding through a big city. Coming over a hill on the freeway I saw a big Mexican flag on the opposite hill and the houses around it looked so different from the big new ones on the US side. I thought a bit nervously to myself, this is gonna be an adventure.
California Kingsnake Black Widow and a squirrel
A rainy day in the Californian desert
One of our campspots in Joshua tree
Joshua tree
and J-tree!
Headstone, the best 5.6 in the world Climbing is fun as you can tell from the big smile
Roadrunner!
Cactai forrest, Joshua tree np Breakfast next to the Salton Sea
Salvation mountain, Slab city
senaste
bottom of page