Melbourne
Efter nästan 30 timmar på olika flyg landade vi i Melbourne. Det var en otroligt härlig känsla att kliva av planet och ut i tjugofem graders värme trots att det var sent på kvällen. Speciellt med tanke på att det var minus femton grader när vi lämnade Göteborg. Trötta och slitna efter den långa resan tog vi in på ett hostel för natten.
Rejält jetlaggade av tidsskillnaden på tio timmar vaknade vi klockan fyra på morgonen. Efter att ha gått en morgonpromenad på stans nästan tomma gator ringde vi till Netia, som vi pratat med på warmshowers.org. En hemsida liknande couchsurfing fast för långfärdscyklister. Vi bodde hos henne i tre nätter. Dagarna ägnade vi åt att förbeda inför vår resa, inhandla cyklar, cykeltillbehör, mat etc.
Vi fick tag i ett par jättebra och billiga cyklar av märket Trek. Men tyvärr hade affären bara en inne så de fick beställa in en till. Detta tog fem dagar, vilket gjorde att vi fick ta in på hostel två nätter extra, eftersom Netia redan lovat några andra cyklister att bo där i några dagar.
Det var inte bara en massa förberedelse under vara dagar i Melbourne utan vi ägnade mycket tid åt att bara strosa runt på stadens gator. Vi kollade även in Melbournes egna Chinatown, där vi reagerade på att de inte bara sålde hajfenssoppa utan två resturanger hade det tillochmed i namnet.
Hajfenssoppa är orsaken till att alla världens hajar håller på att utrotas, ungefär 73 miljoner hajar dödas varje år för soppans skull. Fiskemetoderna som används är mycket grymma eftersom man skär av fenorna på hajarna då de fortfarande lever och kastar de sedan levande över bord. Det är inte bara grymt, utan hela ekosystemet rubbas när en stor predator som hajen försvinner från ett område.
Men det var inte bara otrevliga minnen från dessa vandringar. En kväll tog vi oss ut på stadens pir för att se på solnedgången och pingvinerna som söker skydd där under natten.
Ingången till tivolit i Melbourne
The Sharkfininn Rummet som vi bodde i hemma hos Netia, riktigt lyxigt
De första tramptagen
Äntligen fick vi våra cyklar och kunde börja vår resa ut ur Melbourne. Vi cyklade öster ut mot Sorrento för att slippa ta motorvägen som går väster ut.
Eftersom vi började cykla på eftermiddagen hann vi bara till Chelsea innan det började skymma. Campingen i den lilla staden var fullbokad så vi fick slå upp tältet bredvid motorvägen.
Vår första tältplats
Det blev en tidig morgon då vi ville hinna med sista färjan från Sorrento till Queenscliff. Beläget längst ut i den bukt som Melbourne ligger längst in i. Vägen dit var fruktansvärt backig och det var olidligt varmt, tyckte vi alla fall då, strax över trettio garder.
När vi kom fram till Sorrento var vi så trötta att vi bestämde oss för att ta in på en camping men receptionen stängde redan kl16:30. Det blev till att fortsätta till hamnen för att ta sista färjan till Queenscliff, där vi fick ta in på första bästa camping.
Cyklarna med all packning
Kajsa på den folk tomma stranden
Efter en stadig frukost bestående utav hamburgare “-The cornerstone of any nutritious breakfast” begav vi oss mot staden Torquay. Vägen dit var tråkig då det endast var betesmark att se.
Framme I Torquay tog vi in på en camping precis bredvid stranden.
The great ocean road
Dagen började med ett glatt humör för idag var dagen vi skulle börja vår cykling på Great Ocean Road. Tyvärr höll inte humöret särskilt länge då Hampus stänkskärm började krångla, den låg mot hjulet och extra slitage var inget vi ville ha.
Det blev till att slå oss ner på en trottoar och filura kring vårt första lilla problem, och självklart började det att regna.
Efter ett tags surande och muttrande löste vi ändå problemet och humöret började sakta komma tillbaka, men även denna gång skulle det snart vara ett slut med det.
När vi kommit in på Great Ocean Road var det uppenbart varför det är en utav de största turiststråken. Det var en helt fantastiskt utsikt, med vägar som slingrade sig runt de små bergen. Med nationalparker på ena sidan av vägen och stup rakt ner i det kristallklara havet på andra sidan, detta var något utav det vackraste vi sätt.
Början på Great Ocean Road
Det bjöds inte bara fantastiska utsikter utan vi hade också lyckan att få se ett myrpiggsvin som kröp i vägkanten. Självklart fick vi se en massa kakaduor och senare på kvällen vår första känguru.
Jag nämnde tidigare att vårt humör skulle bli sämre igen och anledningen till detta var backarna. Vi hade inte tränat något inför resan och det kändes av nu, när vägarna hela tiden gick uppför och sedan ner, för att bara göra om exakt samma sak. Ska läggas till att det var mest mitt (Kajsas) humör som sjönk.
På grund utav detta kom vi inte långt om dagarna omkring 50 km, och vår första natt spenderade vi på en camping i Lorne.
Andra dagen var cyklingen likadan, det gick upp och ner hela tiden. Det kändes dock som om det gick mer uppför än nerför, och för första gången hatade vi när det kom en nerförsbacke för då vi visste att snart kommer det gå uppför igen. Det var tur att utsikten var så strålande annars hade nog jag (Kajsa) gett upp.
Vi hade kollat in kartan, eller rättare sagt Hampus hade och konstaterat att utanför Apollo Bay skulle det inte vara nationalpark en bit så där kunde vi tälta gratis, så vi börja leta efter ett bra ställe. Det var nämligen förbjudet att tälta i dem och vi ville inte riskera att få böter.
Vi hittade en liten skogsväg som inte var i bruk, vilket passade oss perfekt och vi slog upp tältet och kröp till sängs med tankar att verkligen vila ut, och mer fel kunde vi inte haft.
Mitt i natten vaknade Hampus och hörde att en känguru hoppade utanför vårt tält. Han tänkte inte mer på det och vände sig för att sova igen och då sa det BANG! Hela tältet börja skaka och jag vaknade med ett ryck av att något gjorde fruktansvärt ont. Livrädd som jag blev vända jag mot Hampus bara för att mötas utav ett gapskrattande ansikte som säger ”Vi blev påhoppade av en Känguru!”
En Kakadua
Utsikt från Great Ocean Road
Tältplatsen där vi påhoppade av kängurun
På morgonen efter känguruattacken var det dags att kolla vad för skador inte bara jag (Kajsa) hade fått utan också vårt tält. Det första som slog oss var mina blåa smalben, men som tur var, var blåmärkena den enda skada jag hade fått. Det tråkiga var att tältet såg värre ut, det var helt snett. En utav tältpinnarna som borde vara raka var nu lika böjt som ett L. Med några suckar och tankar på hur tältet skulle fungerar nu gav vi oss iväg för att hitta en plats att äta frukost på.
Efter en lång uppförs backa kom vi till en utsiktsplats med gröna kullar som glittrade i morgonsolen och mellan några av dem kunde vi fortfarande skymta havet. Vi slog oss ner och tänkte kan det finnas något underbara på denna jord att få äta sin frukost ute i det fri och samtidigt njuta av en utsikt som är så enastående. Vi lyxade till hela den här underbara upplevelsen med ett par ägg som på något sätt lyckats överleva kängurun.
Utsikten under frukosten
Efter frukosten var vi på topp, tills det började gå nerför. Det blev längre nerförs backar, och det betyder också att det blir längre uppförs backar, och nu hade vi inte längre den vackra utsikten att titta på under tiden vi kämpade oss uppför. Vägen svängde inlands en liten bit på just den här sträckan och gick genom en tjock skog. Vi tog ett beslut om att lämna cyklarna för en stund och ta en kort vandringsled i nationalparken Great Otway.
I Great Otway fick vi uppleva skogen runt omkring oss, och precis som man kan föreställa sig såg det inte ut som hemma i Sverige. Träden var gigantiska och slingrade sig kring varandra, och runt allt detta växte det stora ormbunkar och andra växter jag inte kan namnet på.
Efter detta lilla stopp cyklade vi upp och ner, ner och upp i backarna, då vi inte fick kliva av och putta cykeln uppför. Vi höll på så här tills vi kom fram till den lilla staden Lavers Hill.
Lavers Hill var en pytteliten stad där det enda som fanns var ett Road House, och där bestämde vi oss för att stanna. Road Houset hade nämligen en billig camping, plus att personalen var jättetrevliga.
När vi satte upp tältet upptäckte vi att kängurun gjort mer skada än vad vi trott, det hade blivit hål i både inner och ytterduken. Vilket gjorde oss lite nedstämda, vi ville bara sova och inte försöka fixa ett tält. Det fick bli en provisorisk lösning med silvertejp som personalen på Road Houset gav oss.
Tre stycken träd som är sammanflätade
När vi vaknade begav vi oss till nästa stopp Port Cambell, och vägen dit var mycket lättare. Backarna minskade och vägen drog sig mot kusten igen. På denna sträcka ligger Great Ocean Roads största turistmagnet, The Twelve Apostles. Det är stora klippblock som blivit kvar när havet sakta brutit ned platon som omgivit dem.
Där stannade vi självklart och blev lika imponerande utav det här som allt annat vi sett under vår tid på Great Ocean Road.
Den sista biten till Port Cambell var lätt och det tog oss inte många timmar innan vi var framme.
Vi hittade ett litet Hostel precis vid stranden där vi tog in, och det visade sig att vi var de enda gästerna så vi bestämde oss för att ta en vilodag i vårat strandhus. Det blev massa god mat mycket sömn, några timmar vid stranden och Hampus vågade sig på att bada i det kala havet.
Twelve Apostles
Ser väldigt varmt och skönt ut, men ack så fel.
Efter en dags vila cyklade vi vidare mot Warrnambool, sista stoppet på Geat Ocean Road. Väderleksrapporten hade förutspått att det skulle bli 36 grader och folk avrådde oss från att cykla. Vi kände inte för att ta ännu en vilodag så gav oss av ändå. Tanken var ju att vi skulle cykla genom öknen så det var ju bara att vänja sig med värmen.
När vi kommit ut en bit från Port Cambell fick vi uppleva den vackraste biten (enligt oss) på hela Great Ocean Road. Det liknade Twelve Apostles men var mycket mer klippor och även morgonen solen som blänkte i havet gjorde att intrycket tog andan av oss.
Resten utav biten till Warrnambool bestod utav betesmark och ett platt landskap, som hade varit lättcyklat om det inte vore så att vi fått en fruktansvärd motvind.
En klippa som kallas London Bridge
Efter några mil började värmen stiga ordentligt och la sig runt 40-45 grader. Det slutade illa. Jag (Kajsa) fick solsting, började yra och frysa så ville absolut inte sitta i skuggan. Det gjorde att det gick väldigt långsamt och Hampus fick agera barnvakt. Hur skulle vi klara öknen?
När vi bara hade 1 km kvar enligt vår cykeldator såg vi en skylt där det stod 13 km kvar. Det gjorde att vi sökte skydd under ett träd. Jag somnade direkt och Hampus suckade över hur känslig jag var.
När jag vaknade gick jag fram till ett hus för att få lite mer vatten. Kvinnan tyckte vi var galna som cyklade i värmen men var väldigt villig att ge oss kallt vatten. Hon gav oss också broschyrer om Jesus och berättade att 1 km bort låg ett Mc Donalds med aircondition. Det var information som satte fart på benen.
Vi satt där ett tag och filurade på vad vi skulle göra nu. Vi bestämde att det bästa var att ta en vilodag även i Warrnambool och fixa tältet. Vilodagen var vår sista dag på den underbara sträckan på Great Ocean Road.
En grotta som havet har format.
Grampians
Efter att ha lagat vårt tält med gummibåtslagning och köpt en rak tältpinne gav vi oss iväg mot nästa delstopp, Grampians.
Grampians är en utav de kändaste nationalparkerna i Victoria. Dels för sitt djurliv och dels för en klippavsatts kallad The Balconies.
På vägen ut från Warrnambool hade vi bestämt oss att ta en cykelväg som vi läst om på turistinformationen till nästa grannstad. Till en början verkade detta vara en väldigt bra idé, men så fel. Efter lite mer än halvvägs började grusgången som vi cykla på att övergå till sand, ett fruktansvärt konstigt underlag för en cykelväg tyckte vi. Det fick sig en förklaring då vi upptäckte att, ja, cykelvägen tog slut. Turistinformation hade glömt skriva i sin broschyr att den inte var klar än, så det blev till att putta cyklarna till en gård i närheten. Därifrån fick vi ta en grusväg ut till huvudvägen, som vi försökt undvika. Bra start på dagen!
Efter detta vände ändå oturen och det blev lätttrampat, eftersom landskapet var platt och vi hade fått en härlig medvind. Vägen framför oss var rak, och det var inte ofta den svängde.
Australiensare är väldigt bra på att skövla allt som inte är nationalpark eller öken, så vår väg gick bara genom åkerlandskap och betesmark åt kor. Det var också en bidragande faktor till varför cyklingen gick fortare än tidigare. Vi behövde inte stanna för att beundra omgivningen.
Även med så få svängar lyckades vi missa en, och det innebar att vi tog en omväg på några mil. Det konstiga med den här historien är att vi inte upptäckte vårt misstag förrän några veckor senare då vi skulle rita ut på en karta exakt hur vi cyklat. Detta gav oss ett gott skratt.
Inte så mycket att titta på.
Grampians i fjärran
Efter några timmars cyklande kunde vi skymta Grampians i fjärran. Med ett platt landskap är det svårt att missa ett gäng bergstoppar som ligger framför en. Vi tog beslutet att inte försöka oss på att cykla hela vägen på en dag eftersom vi började bli trötta. Vi letade upp en tältplats som låg inne i ett litet buskage, något som det inte fanns många av i det kala landskapet.
Vi vaknade utvilade och startade dagen som alla andra med en skål havregrynsgröt. Nu var det inte långt kvar till Grampians, men först skulle vi hitta en turistbyrå så vi kunde få tag på en karta över området. Det var lätt gjort och snart satt vi med en karta i handen.
Vi ville ha en karta så att vi kunde planera vårt cyklande inne i Nationalparken. Det är ju så att tältning måste ske på anvisande platser, oftast kostar det pengar och Grampians var inget undantag. Lyckligtvis hittade vi ett kryphål, det var vissa områden där det var okej att tälta om man slog upp tältet mer än 50 m från asfallteradväg. Vi hittade ett ställe som inte var för långt bort och bestämde oss att göra det till dagens mål.
När vi äntligen kom in i Grampians blev förvåningen stor. Överallt i vägkanten låg det skräp! Mesta dels kom skräpet från Mc Donalds, och det förvånade oss ännu mer. För närmsta Mc Donalds låg mer än 100 km bort. Folk hade alltså haft med sig skräpet flera timmar i bilen och sedan bestämt sig att nationalparken var ett bra ställe att dumpa det på. Hur sopar hanteras i Australien var något vi skulle ha mycket funderingar kring under denna resa.
Det var inte bara sopor som låg i vägkanten utan också döda kängurur, som avgav en hemsk doft. I en nationalpark som är känd för att ha mycket djurliv kan man tro att folk borde sakta ner och vara försiktiga, men inte i Australien här fick djuren skylla sig själva.
Vi försökte släppa de arga tankarna och njuta av att vi inte längre befann oss i ett åkerlandskap utan i en skog. Skogen bestod mestadels utav eukalyptusträd, men ändå lyckades vi inte se en enda koala. Däremot fick vi se en massa papegojor och kakaduor.
Vi kom fram till platsen vi hade bestämt oss för att tälta på och det visade sig att vi inte var de första som tänkt gratis är gott. För där fanns redan ett område som var tomt på träd och buskar, platt och helt enkelt perfekt för tältning. Vi slog upp tältet, lagade en bit mat och tog sedan en kvälls promenad.
Grampians
En papegoja
Victoria
Vi vaknade tidigt och packade ihop våra saker och begav oss in mot Halls Gap, som är Nationalparkens kärna.
Tanken var att vi bara skulle cykla igenom och vidare mot The Balconies, men det visade sig att där fanns en liten mat affär och en gratis gasgrill. Vi passade på att äta när vi var där, och fick syn på en kakadua som lärt sig dricka ur vattenkranen som fanns i den lilla parken. Vi lyxade även till det med att köpa kakor som vi tog med oss.
Det var efter det här stoppet vi skulle börja cykla uppför ett utav bergen.
Vi hade lite dåliga minnen av att cykla i berg och var rädda att det skulle gå upp och ner hela tiden, men så var det inte i detta fall. Det visade sig bara vara en enda backe, och visst gick det långsamt men det var bara att lägga in en låg växel och trampa.
Vi trampade uppför tills vi såg en skylt, The Balconies, där svängde vi av och tog fram ett utav kakpaketen. Vi letade rätt på ett fint ställe där vi kunde sitta och dingla med benen utför berget. Där satt vi en stund och mummsa på våra kakor och pratade.
När kakorna var slut tog vi vandringsleden som ledde till den stora turistattraktionen, och det tog inte lång tid innan vi såg den. Det såg precis ut som vi hade förväntat oss och visst var det vackert, men känslan var lite för turistig för vår smak. Det var räcken överallt och speciella sektioner där de byggt plattformer så att folk kunde få bra bilder. Dessa staket var dock bara att krypa under vilket vi gjorde och tog oss upp på The Balconies. Det är vell klart att vi var tvungna att stå på dessa klippbalkonger.
Dagen började närma sitt slut och regnet låg i luften så vi skyndade oss att hitta nästa gratis tältplats för att slå läger. Precis när vi krupit in i vårt tält började det att regna, men vad gör det när vi fortfarande hade kakor och varsin bok att läsa.
Lustig kakaduaL
The Balconies
När vi vaknade nästa morgon låg regnet kvar i luften och det kom att regna till och från hela dagen. Detta var vår sista dag i Grampians och vi skulle bara göra ett stopp under hela dagen. Det var vid McKenzie falls.
Vi fortsatte med att cykla uppför berget i den oändliga uppförsbacken, men snart byttes den ut till en riktigt lång och härlig nerförsbacke. Nu när vi cyklade nerför tog det ingen tid alls att komma fram till vattenfallet.
Det var tyvärr inte så imponerande som vi hade förväntat oss, då det knappt rann något vatten nerför det och att det överallt var byggt små plattformer så att folk skulle kunna ta bilder från alla vinklar. Självklart var det fortfarande vackert och vi var nöjda över att vi stannat och inte cyklat vidare. Men en stor del av dess skönhet var förstört på grund av alla dessa plattformer.
Vi tog våra cyklar och fortsatte nerför berget och ut ur nationalparken. Så fort vi kommit ut övergick skogen och all vacker växtlighet till det kala åkerlandskapet igen. Det gjorde att vi cyklade på riktigt ordentligt tills vi kom fram till staden Horsham. Där skulle vi ta in på en camping för att vänta på post.
Kajsa i duggregnet vid McKenzie falls
Avslutningsvis en bild på Hampus stående på The Balconies
Vi tog in på en camping i Horsham och berättade för tanten som ägde den att vi väntade på post. Tanken var att vi skulle få stanna där i ungefär 3 dagar, men det blev 6 dagar.
6 dagar i Horsham är som ett rent helvete! Vi försökte verkligen att roa oss med allt möjligt, ta promenader, läsa, planera resan men till och med detta blev tråkigt. Det fanns inget att se och det största nöjet vi hade var att laga mat, och det verkade som om resten av Horshams befolkning också hade insett det. Överallt gick det överviktiga människor och mataffären var öppen 06:00-00:00. Vi tog seden dit vi kom och frossade vi med. Detta nöje tröttnade vi också på ganska fort, så när våra brev äntligen dök upp kastade vi oss på cyklarna och trampade iväg.
Precis som innan var det åkerlandskap och platt. Vi hade tur med vinden så efter några timmar passerade vi stolta gränsen till South Australia.
Slutet på Victoria
Lämna gärna en kommentar!